“Can we break the rules?” – En afton med Life Of Agony

En mörk och kylig torsdagskväll i Stockholm gör nog inte många glada, men desto gladare var vi som samlats i Klubbens lokaler för att få njuta av ett av 90-talets mest inflytelserika namn inom den alternativa metalscenen. Life Of Agony var äntligen tillbaka på svensk mark igen, och sällan har ordspråket "Den som väntar på något gott…" varit mer passande.

Pyogenesis

Innan vi skulle få smaka på ett par rejäla musikaliska dängor skulle vi dock få värmas upp av de tyska trendsättarna från Pyogenesis. Att genrebeteckna dem är inte helt lätt, då deras diskografi täcker allt från pop-punk till goth metal och melodöds i den tidiga skolan (de har trots allt hållt på sedan 1991). Det band vi fick ta del av igår kväll landade någonstans mitt i hela sörjan, vilket ledde till ett väldigt splittrat intryck. Det var som att lägga in alla sina favoritskivor i en tvättmaskin och trycka på "shuffle" – man visste aldrig vad som skulle komma härnäst, bara att man var väldigt förvirrad när musiken väl gick igång igen.

När de gick på (lite drygt en 20 minuter senare än på papper, då det var nästintill helt tomt i lokalen då de skulle ha spelat), var det en märkbart pressad Flo Schwarz (sång, gitarr) som välkomnade den väldigt glesa publiken. De första låtarna gick in och ut ur minnet utan att lämna några nämnvärda spår av varken bu eller bä bakom sig, men när de väl drog igång Lifeless och Steam paves its way fick man nog banne mig hålla med om att de inte var fy skam ändå.

Finalnumret i den käckt pop-punkiga dängan Don't you say maybe med sin publikfriande "who-oh"-allsångskör var ju helt okej om vi hade sett dem som förband till Green Day, men här och nu blev det bara för undertecknad ett antiklimax som än mer solkades av Flos väldigt torra tyska humor som kändes väldigt krystad. Jag fattar att pojkarna må vara trötta efter en massa dagar på resande fot, men efter såpass många årtionden i ryggen tycker jag ändå man kan bete sig lite mer professionellt när man står på scen, oavsett om det är femtio eller femtusen huvuden som tittar på.

 

BETYG : ROCKBLADET.se 5 out of 10
SKRIBENT: Mattias "Madcap" Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Pyogenesis
ARENA: Klubben, Fryshuset / Stockholm
DATUM: 2016-12-08
BÄSTA LÅTEN: Lifeless
SÄMST: Det splittrade intrycket av deras musikaliska utbud

LÅTLISTA – PYOGENESIS – KLUBBEN, FRYSHUSET, STOCKHOLM

The Swan King
Those Churning Seas
This Could Last Forever
Undead
Lifeless
Steam Paves Its Way
Don't You Say Maybe

Life of Agony

De inleder med River runs red. Behöver jag säga mer? Nä. Precis. Detta är så bra det bara kan bli. Originaluppsättningen framför titelspåret från debuten, och bortsett från den av förklarliga skäl något ändrade stämman på Mina Caputo låter allt precis som för 23 år sedan. Det är tungt, det är hårt, det är fullt av känslor i sången, och ack så bra. Joey Zs klassiska NYHC-hopp sitter klockrent och känns tidlösa, samtidigt som de mentalt för mig tillbaka till 90-talet musikscen. Alan Roberts bredbenta poser var något jag själv försökte emulera under min tid som basist i hardcoresvängen, men få gör det så bra som han kan. När Mina under ett mellansnack förklarar att Sal (Abruscato, trummor) spelar med ett brutet nyckelben tappar jag hakan. Det hörs inte det minsta felspel från den rutinerade veteranen.

När LOA spelar har det droppat in bra många fler än under förbandets set, men det är kanske ändå knappt halvfullt i lokalen, vilket får Mina på bushumör. "Can we break the rules?" Hon ställer snällt frågan till scenvakterna, och när de ger ett jakande svar fylls Klubbens scendike ögonblickligen med oräkneliga fans som får en oväntad chans att komma närmre sina favoriter. Det är ett vågat tilltag, då ni som kan bandets historia vet med er att det ligger ett svart täcke av tragedi över dem. Under en spelning 1995 avled ett fan i sviterna av en stagedive, så Mina var väldigt på det klara med att om det skulle uppstå några som helst problem så måste publiken genast återvända till rätt sida avspärrningarna. Men tacksamt nog blev det en fullträff.

Nu blev det allsång så det stod härliga till. Lost at 22, en av mina favoriter från Ugly-skivan ger mig rysningar, och när de väl drar igång Weeds där den mjuka refrängen bryter av den tyngre stilen av debuten sjunger hela publiken som med en röst.

Punk- och metalscenen har alltid setts som avvikande från normen på alla sätt, och med några enkla strofer summerar Caputo det utanförskap vi alla på något sätt dras med genom livet. I avslutande monsterhiten Underground sjunger hon

" If you don't walk with me, I will walk alone
Hard enough to believe in myself
When I know they don't believe in me
Unwilling to change for society

I'll be who I want to be
I want to tear it up, tear it out
Get my aggression out
This is what we're here for, control the dance floor"

Igår kväll var Mina den som kontrollerade dansgolvet, och jösses, så jag önskar att få dansa till Life Of Agony igen. Och igen. Och igen… Jag var mäkta nöjd med kvällen, men gladast av oss alla är garanterat hen som fick äran att gå hem med Minas rosa BH som en trofé. Den var väl förtjänt, det vet jag.

 

BETYG : RB-Betyg-9_10
SKRIBENT: Mattias "Madcap" Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Life Of Agony
ARENA: Klubben, Fryshuset / Stockholm
DATUM: 2016-12-08
BÄSTA LÅTEN: Underground
SÄMST: Att inte fler kom på denna historiska tillställning

LÅTLISTA – LIFE OF AGONY – KLUBBEN, FRYSHUSET, STOCKHOLM

River Runs Red
This Time
Otherside
Love To Let You Down
Methods Of Groove
Respect
Weeds
Lost At 22
I Regret
Dead Speak
Through And Through
My Eyes
Bad Seed
Underground


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar