Trots motgångarna och svårigheterna med att hitta rätt medlemmar visar DENIED att viljan är starkare än motståndet. Med en ny sångare och ett nytt album under produktion är bandet tillbaka, med hårdare rock n´roll i ådrorna ser DENIED ljust på framtiden.
Vi möter bandets grundare Andreas Carlsson och Peter "PeteDolls" Olsson i deras replokal. Efter en guidad tur i vad som snarare kan liknas vid en hemtrevligt inredd lägenhet sätter vi oss i varsin soffa och påbörjar intervjun till tonerna av klassiska rockspår.
– Jag brukar säga att jag föddes som hårdrockare, iallafall så har det varit så sedan lekskolan. Då var Boppers mina husgudar, men sedan när jag började på lågstadiet började intresset växa för dom mer klassiska banden som Accept, Iron Maiden och Venom. Det finns ett gammalt skolfoto från årskurs fyra, där sitter jag längst fram med en Motörhead-tröja, rocken tog mig tidigt så att säga. Men sedan falnade intresset, eftersom att man måste börja med blockflöjt och sedan gå vidare till andra instrument. Jag ville spela gitarr så istället tog intresset för sport över och det varade tills jag var 30 år gammal, för det var då jag bestämde mig för att grunda ett band, berättar Andreas.
Visionen om att ha ett eget band har alltid funnits hos Andreas och drömmen om att likt sina stora idoler stå på en stor scen med stora Marshallhögtalare bakom sig är lika verklig idag som då. För att ha en grund att stå på skaffade han sig en replokal och fick hjälp att inreda den av sin lillebror som målade väggarna svarta, men det var inte förrän PeteDolls gick med i bandet som saker började hända.
– Alla som är med i ett band slåss om samma sak, att få stå på en scen och förhoppningsvis turnera i Europa. Men att hitta rätt medlemmar till bandet har inte varit lätt, PeteDolls kom in tidigt och är på så sätt ett av de viktiga elementen i bandet som är dess grund och då faller det sig naturligt att han har stort inflytande på vilken typ av musik som kan skrivas. Även hans censurbelagda upptåg har satt sin prägel, berättar Andreas med ett skratt.
PeteDolls fortsätter med att både han och Andreas alltid har haft samma målsättningar för bandet, även om det har skett vissa utbyten av medlemmar genom åren så har de två alltid befunnit sig på samma nivå.
– Livet har varit lite krokigt, men resan vi har gjort tills idag har varit en bra sådan. Även om det har varit en del medlemmar som kommit och gått så har det varit lika tråkigt att behöva avsluta det kapitlet. Tyvärr är det ofrånkomligt när man är i ett band, men som med alla relationer så fungerar det inte om man inte är lycklig tillsammans. Sedan har det funnits dom som har betett sig på ett mindre bra sätt och haft galenskaper för sig som varit negativa, idag kan Andreas och jag skratta åt mina upptåg, för dom skadade inte vårt rykte. Några medlemmar har jag sagt rakt ut till att ”Jag älskar dig, men snälla tänk lite så att det inte händer igen”, men så gör dom om samma sak igen ändå, berättar PeteDolls.
För Andreas och PeteDolls är det viktigt att alla som ingår i bandet är på samma nivå och att ingen bromsar deras visioner. Många år har enligt dem själva i vissa fall varit bortkastade, men det har bara gjort banden mellan dagens medlemmar starkare och i samband med att deras nya sångare, Andreas Larsson gick med så känner dom att grundstommen inför framtiden är klar.
– När vi började leta efter en ny sångare då Johan Fahlberg bestämde sig för att sluta på grund av tidsbrist. Han är även sångare i tyska bandet Jaded Heart och kunde inte fortsätta sjunga i DENIED, det var inte lätt att gå miste om en sångare i hans klass, men vi älskar honom fortfarande. Både Pete och jag har satt en kvalitetsstämpel på DENIED och det innebär att vi ska spela den bästa sortens heavy metal som går att uppnå, och visa att vårt band är precis lika bra som dom i tidningarna. Så när sökandet efter en ny sångare började tog vi kontakt med några i branschen och fick tips om Andreas och träffade honom första gången när hans band och DENIED skulle spela på Carolina MC vid Globen. Han påminde om en ung Rob Hallford och kan spränga glas om han är på det humöret, det slutade med att vi möttes upp i logen och snackade lite, berättar Andreas.
Enligt killarna är nu DENIED fulladdat med energi och ny musik, i samband med den nya skivan som snart släpps kommer även nya musikvideor att produceras och bokningsförlag att kontaktas för fler spelningar. Andreas är designern bakom omslagen och affischerna som annonserar ut spelningarna, samt skriver musiken till de flesta av låtarna. Det innebär att mycket av hans tid läggs på sådant som inte syns bakom kulisserna, men han berättar stolt att det är en del av passionen. Om framtiden skulle innebära långa turnéer är det ett avvägande som måste göras enligt dem båda om hur förutsättningarna ser ut.
– Eftersom att vi känner många i branschen så har vi klart för oss att om vi vill komma någonstans, då måste vi vara högt upp i hierarkin. Ingen som befinner sig på dom så kallade mellannivåerna kan tjäna pengar på att turnera ett halvår, det gäller att ha visioner och drömmar som är uppbyggda på realistiska grunder, samtidigt som jag aldrig kommer kunna släppa min vision så är sanningen den att det knappt går att tjäna pengar som musiker idag, anser Andreas.
Intervjun avbryts när jakten på en guldpenna att signera DENIEDS senaste album, Let Them Burn med börjar och PeteDolls skämtar glatt om att städningen av replokalen är hans uppgift. Efter att ha gett upp och signerat med en svart penna berättar Andreas om när bandet skulle skicka demos till ett skivbolag.
– Officiellt heter han PeteDolls, men på baksidan av omslaget till vår demo som vi skulle skicka till ett skivbolag hade jag skrivit Peter Olsson. Så när jag visar detta för Pete ger han mig en rejäl uppläxning, berättar Andreas med ett skratt.
– Alla känner till mig som PeteDolls, till och med ungarna på skolan i Tensta där jag varit lärare i 18 år kallar mig PeteDolls, det är ett varumärke. Tre år innan Andreas tog kontakt vilket var år 2003, så bestämde jag mig för att göra något eget och grundade Pete and The Dolls, skivan hade ett omslag beståendes utav skyltdockor, men eftersom jag saknade sångare så rann det ut i sanden. Så för mig är det viktigt att rätt namn används, som dubbelfuck och så jävla metal, för jag är den personen som jag är. Och det uppskattas av både föräldrar och elever, jag kan berätta för dig om en tjej vid namn Siri som går i sexan på skolan jag undervisar på. Hon skulle skriva nationella provet och om en förebild, då valde hon mig och skildrade hur jag alltid påminner dem om att man ska vara den man är och den fick hon A på, så det gjorde mig stolt, berättar PeteDolls.
För honom är fingret som många andra förknippar med en otrevlig gest bara ett finger, på en konsert ett sätt att säga hej på. Ett exempel han berättar om är när han undervisar och demonstrerar genom att hålla upp de tre mittersta fingrarna och tar ner ringfinger och pekfingret medan han berättar hur det kan låta.
– Tempot ska vara 90, plussa sedan på 10 takter och sedan ska det vara i D-dur, oftast brukar ungarna bli chockade över vad jag gör, men det är ju bara ett finger. Egentligen ska det inte spela någon roll vilket jag finger som hålls uppe.
Historien bakom hur PeteDolls intresse för just trummor och bas grundades tar sin början när han var nio år gammal. Istället för Boppers, vilket han ger Andreas några väl valda pikar för, var det svensk 80-talsrock som väckte hans intresse.
– Innan min pappa köpte mitt först trumset brukade jag sitta i sängen och slå på kuddarna med linjaler. Men mitt första trumset, det var ett blå Tama med spegelfront skin och dubbelkaggar, hur min mamma stod ut förstår jag inte, men hon trodde redan från början att jag skulle bli något.
Men hur rätt hon redan då skulle ha, det hade ingen kunnat tro, för redan när PeteDolls var 18 år gammal gav han sig ut på sin första turné med Deep Silence i Finland.
– Under 1980-talet så spelade vi mycket i Folkparker och under Europes Wings of Tomorrow turné så spelade vi på samma ställe, sedan flyttade jag till Stockholm för att jag träffade kärleken. Men sedan jag var ung har behovet att sitta på en stor scen och spela funnits, ljudet av trummor och gitarrer är det bästa som finns.
Alla musiker har någon som inspirerat dem till att ta upp sitt instrument och skapa musik, PeteDolls och Andreas är inga undantag.
– Scott Travis från Judas Priest och Tommy Lee från Mötley Crue är vad hårdrock är för mig, det är den enda musikformen jag lyssnat på, berättar PeteDolls.
I exakt rätt ton klappar han sedan händer och återskapar introt till Kickstart My Heart med Mötley Crue. Andreas däremot anser sig inte ha några gamla husgudar på samma sätt, Running Wild från Tyskland och deras sångare Rolf Kasparek, är enligt honom tysk humor när den är som bäst. Men att be honom rada upp en massa namn går inte, såvida det inte gäller låtskrivare.
– Om du ber mig namnge några låtskrivare som jag beundrar så är det inte så svårt. När jag var yngre brukade jag sitta med block och penna framför MTV och göra anteckningar, för jag ville lära mig saker och upptäcka nya sätt att skapa musik på. Kunskap inom hårdrocken är lika viktig som kunskap inom andra ämnen, anser Andreas.
Eftersom att killarna bor grannar med varandra underlättas låtskrivandet markant. Men att bära på samma vision orsakar inte bara glädje, även smärta och sorg är återkommande, då de båda musikerna lägger ner varje vaken minut som blir över på att skapa musik.
– Om det ska flyta snyggt i en låt, så ska texten skrivas efter melodin, har du inte en bra melodi och skriver texten först så begränsar den i sin tur det instrumentala. Då är det bättre att jobba fram en riktigt bra tonart och sedan lägga på slasksång som kan utvecklas och formas efter melodierna, anser Andreas.
Även om det inte är lätt att nå målet med att en dag likt idolerna i de gamla Okej-tidningarna stå på en stor upplyst scen med tusentals lampor och stora Marshallhögtalare bakom så anser Andreas att dom är såpass bra musiker idag, att det kan gå.
– Musik är det som håller dig ung i själen, ta Judas Priest eller Rolling Stones som exempel, när deras sista vers klingat ut, då är vi redo att ta över. DENIED är ett band som ska förknippas med glädje, att tjäna pengar är inte det viktiga, utan det faktum att jag får skapa något med mina förutsättningar och skapa en egen historia är det som gör skillnad. Det spelar ingen roll hur bra du sjunger eller spelar, det är hur du är som människa som värdesätts i vårt band, berätta Andreas.
Samtalsämnen varierar och det märks att Andreas har en stor passion som han gärna delar med sig av, även om PeteDolls får komma till tals, är det mest Andreas som pratar. Han berättar att för DENIED spelar det ingen roll om det är en glest befolkad publik och drar ett skämt om att de ger lika mycket av sig själv om så bara grannens katt står i publiken.
– För oss är det viktigt att publiken känner att DENIED, det är bra killar som levererar riktigt bra musik. Vi hade ett gig på Anchor för ett tag sedan och där stod det två killar som verkligen diggade oss. Efter spelningen haffade en av dom tag i oss och det visade sig vara två killar från Sabaton som var där. Några dagar efter fick jag ett mail från Pär Sundström som frågade om vi ville öppna för dem i Norrtälje, tydligen hade killarna från bandet tipsat om oss, men tyvärr blev det giget inställt.
Med tanke på att allt fler band väljer att släppa egna viner, böcker och sin musik på musiktjänster som Spotify och Itunes, är det uppenbart att skivförsäljningen stadigt går ner. Något som tyvärr drabbar de mindre banden hårdast.
– Jag minns när jag var ung och alltid köpte plattor, sedan kom Napster som gjorde det möjligt att ladda ner istället och plötsligt hade jag genom ett enda tryck 13 nya plattor i datorn. Människor i dagens samhälle är tyvärr alldeles för bekväma, för att inte säga snåla, jag köper fortfarande plattor, men inte i samma mängd. Så det är inte konstigt att många butiker stänger ner, tyvärr kan vi inte stoppa teknikens utveckling, oavsett om det är en bra sådan eller dålig. Men kidsen idag vet inte vad en CD är, om jag tänker tillbaka på året 1986 och hur det var då, när man köpte en skiva och kollade omslaget och alla detaljer, så gör ingen idag. Visst är digitala medier bra för de mindre banden så att de kan sprida sin musik, men det kommer inte rädda musiken som den konstform den är, anser Andreas.
Men statistik visar på att hårdrocksfolket ändå är dom mest lojala fansen.
– Tydligen är det så att just hårdrockarna är dom som fortfarande köper skivor i större mängd än andra genrer, och eftersom LP-skivor är på uppsving så kanske det finns en räddning trots allt, hoppas Andreas.
Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Fotograf: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
