Efter ett halvårs tystnad är Wildness tillbaka

Efter ett halvårs tystnad och enstaka uppdateringar om det kommande albumet, intog Wildness i fredags scenen på Harry B James. Det bjöds på nya låtar och grymma gitarrister som förtjänar en egen scen, men något saknades.

Annons

Inledningen var densamma som tidigare uppträdanden, alster i form av personliga favoriten Turning The Pages levererades med bravur och det gick snabbt från fartfyllda gitarrer till hårdare redan från start. Den här kvällen öppnade Wildness åt australienska White Widdow och efter ett halvårs tystnad, förutom en uppdatering då och då angående det kommande albumet vi har väntat på sedan i somras, har det varit tyst om bandet. Men trots frånvaron visar gitarristerna Adam Holmström och Pontus Sköld att talangen de besitter ändå stadigt har ökat och jag förvånas återigen över varför man helt enkelt inte ställer dem på varsin scen. Sångaren Gabriel Lindmark är överallt på scenen och framför även en del av texten ståendes på ett bord mitt bland publiken. Men tyvärr verkar det som den talangfulla sångaren har tappat lite av sin glöd. Till skillnad från andra uppträdanden så saknas det trots att han håller en helt okej nivå, mycket av den energi han brukar uppbåda. Dock vägs detta upp av Erik Modin på trummor, som slår så hårt att dess melodier skickas rakt in i åhörarna. Likt skjutande pilar som skjuts upp från golvet återkommer en skoningslös attack om man står nära scenen och med all säkerhet ändå upp till baren. Hans körsång är oklanderlig, trots att han samtidigt i en jävla fart slår med trumpinnarna mot cymbalerna och virveln.

Basisten Gustaf Angelin är en återkommande figur i bandets liveframträdande och gör en storartad insats när han tillsammans med Erik leder Gabriel likt en stadig hand, men den drivande kraften är utan tvekan Adam och Pontus. I strålkastarljuset som skiner på de båda gitarristerna finns det ingen tvekan om att framtida stjärnor står framför oss denna kväll och resterande medlemmar borde ta sig i akt. För det skulle inte förvåna mig om Pontus och Adam snart blir headhuntade att både gästspela, men även bli fasta medlemmar i de band som inom kort ersätter giganterna inom rocken. Kampen om uppmärksamhet är inget som de två bryr sig om. När det är dags för ytterligare ett av Pontus magnifika solon pekar Adam mot honom som för att ge han en que och utan att lyfta ett finger från gitarrhalsen faller Pontus ner på knä och river av ett av kvällens bästa solon. Gustaf är utan konkurrens deras motsvarighet på bas och hans mastiga riff är utomordentliga och exakt det som Wildness behöver för att låtarna ska smälla till ordentligt. De tre utgör en stadig och ständigt leende grund som tar bandet igenom spelningen med fantastiskt komp av Erik bakom trummorna. Samspelet mellan dem är starkt och det syns tydligt att de har roligt tillsammans på scenen, vilket smittar av sig på publiken.

Sången däremot är tyvärr något ojämn och det är först mot slutet den håller en jämn nivå. Det tillsammans med bristen på energi och de krävande höga tonerna som även verkar få ner Gabriel på huk, får mig att fundera över om rollen som förband verkligen är rätt roll för Wildness. När de har haft sina egna spelningar har nivån på sång och inlevelse varit mycket högre, trots bristen på bra ljudteknik. Men kvällens tekniker gör ett bra jobb och såvitt jag kan höra är det inget fel på ljudsystemet. Det är synd, för som frontperson har Gabriel oftast en otrolig inlevelse och utan tvekan en bra röst samt scenspråk som stundtals kan liknas vid en ung Joey Tempest. Men varför han denna kväll inte använder sin stämma och ger allt är en gåta i sig. Mitt i allt dras ett födelsedagsbarn upp och vi sjunger alla ja må han leva, en kort paus som sedan mynnar ut i ett mullrande åskväder skapat av trummor och bas. Collide och War Inside är även de två låtar som hörts förut, men som bara blir bättre och bättre. Vid ett tillfälle hörs slagen av trumpinnarna mot varandra så tydligt att det skapas en helt annan, men ändå förträfflig takt. Växlingarna mellan virvel och tydliga cymbaler är så snabba att vem som helst annars hade påverkats och inte kunnat leverera sådan körsång som Erik, men varje ton är som en räddare i nöden när sången försvinner och låtarnas känslor får liv så som det ska på scen. Vid presentationen av huvudbandet verkar det som om Gabriel för en kort stund glömmer sig och är man uppmärksam går det att se hur Pontus mimar något till honom, vilket gissningsvis är bandets namn.

Kort sagt, ett bra uppträdande, men inte ett av deras bästa då Wildness gör sig mycket bättre som huvudakt. Vi på Rockbladet ser efter fredagens uppträdande, ännu mer fram emot deras uppträdande på Rockfesten i januari. Förhoppningsvis är då sångaren Gabriel redo att kliva upp på scenen, och leverera på den nivå resterande medlemmar denna kväll befann sig på.

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Gabrielle Holmberg (gabrielle@artpics.com)

EVENT: Wildness
ARENA: Harry B James / Stockhom
DATUM: 2016-12-02
BÄST: Gitarristerna Adam och Pontus
SÄMST: Att sången försvann av och till.

BETYG