The Last Band och Avatar, två band som kompletterar varandra på en så hög nivå att molnen man går på, varar till nästa dag. En kusligt perfekt avslutning man vill ska vara ända in i nästa år.
The Last Band är först ut och intar scenen med ett ”Nu fan kör vi” för att sekunden efter riva av ett så inkräktande melodiöst riff, att det skakar om hela ditt inre. Fredrik Karlsson headbangar i takt med trummorna så till den grad att det inte skulle förvåna mig om det slutar med whiplash, samtidigt som han backar upp Alex Frid när den senare levererar det ena fulländade, massiva riffet efter det andra. De melodiskt kompakta gitarrslingorna Alex skapar är en fantastisk blandning av riff och solon i ett. Axel Karlsson leder bandet genom låtarna White Powder och Pretty Boys med bastanta slag som får allt i byggnaden att vibrera, och tillsammans med Dennis Anderssons mastiga basslingor sätter dom en tryckande ton som pressar ner åhöraren rakt i golvet. Coffe Blood är en sångare i särklass, varje textrad sitter som ett smäck, alster som The Hunt och The Fall sjungs med en fulländad inlevelse som levereras genom elektriska spasmer som far genom kroppen, en dans i takt till den melodiska musiken som kallas extra hårdhänt hårdrock. Även om publiken inte verkar förstå att när raden ”Come on skinny bitches” sjungs ut, att då ska man ta i och sjunga med allt vad man kan, så är det en perfekt setlist som får liv denna torsdagskväll, 6 out of 7 och Pulled Alot Of Shit låter utan tvekan bättre live än på cd, liksom resterande låtar. Det finns något där som gör att låtarna lever upp och nästan går att ta på, och med bandets närgångna sätt att uppträda på är det mer än en perfekt matchning.
När inte Alex står på scen och spejar ut över publiken med vaksamma ögon, står han i diket och river av solo efter solo, trots den för korta sladd som försöker dra honom tillbaka. Alla i bandet spelar med sådan inlevelse att de framstår som underjordiska väsen som frammatas genom det blå ljuset som omger dem. I takt med att Axels fingrar glider över gitarrhalsen slår Coffes arm ner med en jättes kraft mot en osynlig motståndare och får allt runt omkring att endast bestå av musik. För det är precis såhär musik ska kännas och den formen den ska ha.
På ett osynligt kommando från Coffe sträcker Alex och Axel sig uppåt, för att sjunga upp i mickarna, och presterar en så väl sammansynkad backup sång med så mycket tryck i, att det låter som en hel kör. Setlistan sparkas bort och göteborgshumorn kommer fram när Coffe förklarar varför han står framåtlutad för att leta upp den. När Give Me The Sky spelas pekar han rakt upp med fingret och ger en order utan ord och svaret är utan tvekan ja, ta vad fan ni vill, bara ni inte slutar spela. A Place Beyond inleds med trumslag som ackompanjeras med en hårt svängande arm som slår genom luftens cirkelsystem och de fängslande tonerna kastar ut sina kedjor. Men The Last Band´s tid är limiterad, trots detta lyckas de genom sina knorriga basslingor, sylvassa gitarrer och extrema trummor som blandas ut med Coffes säregna sång skapa moln, som åhöraren flyger på långt efter att sista trumslaget landat på virveln.
BANDFAKTA – THE LAST BAND
MEDLEMMAR
Christoffer Bloodeng (Coffe Blood) – Vocals/Guitar
Alex Frid – Lead Guitar
Axel Karlsson – Drums
Fredrik Eriksson – Guitar
Dennis Andersson – Bass
AVATAR
I det kompakta mörkret som omger oss lyser ficklampan svagt, mannen som håller i den verkar nästan darra av skräck när han med hjälp av två figurer som döljs av mörkret att hitta en ny sladd. Med ett pang börjar showen och mellan två stolpar bredvid podiet står kvällens värd, Johannes Eckerström.
Som en docka ur Dead Silence står han orörlig de första takterna, för att sedan börja showen. Vinddraget från alla som headbangar blåser likt en orkan och synkroniseras med det odödliga soundet som strömmar ut från scenen, med ett eftertryck jag aldrig skådat. John Alfredsson är geniet bakom denna sänka som drabbar oss alla, kontrasterna mellan de olika instrumentens emfas är bra balanserad, trots dess stora skillnad. Jonas Jarlsby (Kungen) spelar på gitarren och tar med jämna mellanrum tag i svajarmen för att åstadkomma makalösa effekter, varje sänkning och höjning av tonerna som han skapar genom att låta fingrarna snärta till på strängarna förändrar varje sekund av inledningen i form av For The Swarm och House Of Eternal Hunt. Efterföljande Hail The Apocalypse med tillhörande dans som tar form genom marschering och höga knän på podiet, samtidigt som Johannes utan ansträngning fortsätter utmana sin röst drar oss allt längre in i hans värld. Tim Öhrström på gitarr är en spännande figur att iaktta, hans fingrar dansar på ett alldeles speciellt sätt över strängarna och tonerna i Torn Apart som utan tvekan härstammar från domedagen präglas av ytterst vackra slingor. Henrik Sandelin på bas är dock den som fångar mitt intresse de få stunder Johannes är borta vid trummorna och dricker ur bensindunken som turligt nog endast innehåller vatten. Det är oftast de tre översta strängarna på basen som får sig en snärt, men det räcker för att synkroniseras till perfektion med Johns trumslag. Ibland spelar han med fyra fingrar, ibland bara en, men lyckas trots detta behålla den speciella tonen som inte riktigt går att förstå.
Min personliga favorit Bloody Angel låter precis som på albumet, men så mycket bättre. Det är nästan kusligt hur Johannes varierar sin röst utan att det brister, nog för att jag hört sångare med olika tonlägen tidigare, men detta är en konst i sig. Trummorna låter som knäppande näbbar tillhörande tusentals fåglar, redo att gå till attack och de vinande gitarrerna utgör deras vingslag. Att samtidigt som man sjunger hålla upp ett tempo och gestikulera likt en mimare kräver sin man, och Johannes är exakt rätt person för att iklä sig rollen som den skrämmande cirkusdirektören som blodtörstigt suktar efter hämnd. Vultures Fly som även kommer med ordern att hoppa utan paus så länge melodin varar, samt Murderer speglar denna åtrå efter hämnden och får kraft från instrumenten. Det är som att befinna sig i ett rum inlåst med en person, galen på grund av sin förlust och så blind att han endast ser alla som skyldiga till hans förlorade kärlek.
Trots att Johannes vid ett tillfälle terroriserar Jonas med ballonger, så fortsätter denna talangfulla gitarrist med att förära publiken med sina toner. Trots att Johannes är sångaren sjunger alla medlemmarna med i texterna, ibland genom backup sång, ibland mimar de återkommande samtidigt som fokus ligger på att hantera instrumentet de håller i sin hand. Den råa göteborgshumorn återkommer gång på gång och jag känner mig väldigt ensam i publikhavet när jag inser att få förstår roten till skämten. Under en av pauserna berättar Johannes med sin kusliga röst att detta är första gången de bär sina scenkläder som liknar svenska folkdräkter på svensk mark. De tunga, konstgjorda andetagen sätter sina klor i atmosfären och jag tvivlar starkt på att det finns en åhörare där som inte förstått att vi endast är där för Johannes nöje. Likt spelpjäser flyttar och leker han med oss precis som han önskar. Tonerna som ljuder genom Black Waltz kan endast liknas vid de vibrationer som uppstår när ett skott avlossats precis vid örat. Mot slutet smälls ballongerna och Jonas springer runt i cirklar på scenen och ljudeffekter som från en racerbil uppstår. Plötsligt dansar Johannes runt Tim och visar publiken hur små grodorna går till, ett oväntat inslag, men ändå inte, showen har så många olika delar som vävs samman på ett sätt som bara Avatar klarar av. Skulle något annat band ens försöka komma nära deras scensätt så skulle dessa misslyckas fatalt. När de alla fryser till orörliga dockor träder John, the maestro själv fram och väcker först av alla Tim till liv.
Avslutande Tower är utan tvekan en av kvällens bästa alster, istället för sin blodröda dräkt står Johannes istället framför oss iklädd en vit clowndräkt och klipper tillsammans med resterande medlemmar av de trådar som hittills hållt ihop våra hjärtan. När sedan hela bandet efter att ha tackat en och en framme vid scenkanten, såklart på sina egna vis, skakar hand med publiken och låter knytnävarna slå mot deras slår det till som ett iskallt regn.
MEDLEMMAR
BILDGALLERI – The Last Band
BILDGALLERI – Avatar
BETYG: The Last Band
BETYG: Avatar
SETLIST – THE LAST BAND
1. 6 out of 7
2. Move
3. White Powder
4. Pulled Alot Of Shit
5. Pretty Boys
6. A Place Beyond
7. Give Me The Sky
8. The Fall
9. The Hunt
SETLIST – AVATAR
1. For The Swarm
2. House Of Eternal Hunt
3. Hail The Apocalypse
4. Paint Me Red
5. Torn Apart
6. Bloody Angel
7. The Eagle Has Landed
8. When The Snow Lies Red
9. Tsar Bomba
10. Black Waltz
11. Black Waters
12. Vultures Fly
13. Murderer
14. Fiddlers Farewell
15. Let It Burn
16. Smells Like A Freakshow
17. Night Never Ending
18. Tower
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi. mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: The Last Band och Avatar
ARENA: Klubben / Stockholm stad
DATUM: 2016-12-10
