Hurula – Arbis Anrika lokaler i Norrköping 2/12

Det är fullt med folk på Arbis Anrika lokaler i Norrköping, det är en blandad ålderspublik och förväntan ligger i luften. I sorlet av alla röster hörs superlativ uttalas om genialiteten i Hurulas texter och musik. Han är en sådan där artist som man antingen älskar eller hatar. Själv hör jag till skaran av dom som tycker att han är en genialisk artist.

Mörkret lyses upp av spottar på scenen med blått och rött ljus, hans begåvade musiker står med ryggen mot scenen och alla som är insatta i hans låtskatt hör att det är inledningen till ”Lika ont som jag” från den senaste plattan. Därmed är ribban satt för kvällen när han inleder med en oerhört stark låt, när Robert själv kommer in på scenen går jublet genom publiken och det dras igång. Han har en karaktäristisk röst och en karisma som gör att man bara dras in i bubblan av vad som händer på scen. Han är överallt och ger verkligen allt från första stund.

Själv tycker jag att den senare plattan har fått ett hårdare sound, det är mer punk över det än när han drog igång Hurula för cirka två år sedan. Idag behöver han ingen närmare presentation för publiken och hans förflutna inom andra konstellationer som bland annat Masshysteri och Invasionen är ingen nackdel. Han är rutinerad och scenspråket påminner om en rebellisk Thåström från Ebba Grön tiden men det finns också en briljans i hans texter som får mina tankar att gå till den legendariska Ian Curtis i Joy Division. Hurula beskriver känslor, det som gör ont ändå in i själen på ett sätt som blir till något vackert och det gör att man verkligen vill känna det han känner när han skrivit sina texter.

Energin strömmar mellan scen och publik, det är en sådan där spelning när publik och artist är förenade till ett – allsången går från första låten och pågår till encore. Jag är glad att se att publiken faktiskt tar sig tid att njuta av konserten och inte står med mobilkamerorna uppe och ser det hela genom kameralinsen. Det här ska upplevas med varenda cell i kroppen för det är magi!

Hans duktiga musiker bygger upp en ljudvägg som ligger i en perfekt harmoni med hans sång, det är sann spelglädje och det röjs både på scenen och i publiken. Det är crowdsurfing och det är stage dives, i slutet är Robert själv ute och crowdsurfar och fansen bär han hela vägen genom publikhavet och tillbaka till scenen. Jag har sett Hurula x antal gånger nu och han blir bara bättre och bättre för varje gång. Det är bara att åka med på tåget och vara med i allsången och energin som flödar, den där positiva energin som ger ett adrenalinpåslag och gåshuden går från tårna till hårfästet.

Han har en låtskatt och när han bränner av hitsen som ”22”,”Stockholm Brinner”, ”Betongbarn” och ”En Ny Drog” då känns det som hela Arbis vibrerar av kraften som går från scenen till publiken. Gitarriffen är lagom skitiga, trummorna får hjärtat att slå i takt och basen går rätt genom kroppen. Hans texter och röst har något av Film Noir över sig, han målar med ord och det gör att man lyssnar på varje ord och varje textrad känns som den ultimata sanningen. Både ljusshowen och ljudet ligger oklanderligt vilket ger en ytterligare perfekt harmoni till hela giget. Hurula är ingen person som kör med något direkt mellansnack men det gör inget, låtarna är välkända och man vet direkt i introt vilken låt som kommer. När han väljer att säga några ord så gör han det med en underliggande humor och en ödmjukhet, det här är en artist som förstår att utan sin fanbase skulle han inte stå på scenen. Det är flera tillfällen han tackar alla för att de tagit sig tid att komma och se honom, att uppleva hans musik. Han känns jordnära och varm och det är en artist som går rakt in i hjärtat.

Efter cirka en timmes set tar Robert av sig gitarren och går av scenen, publiken stampar i golvet, de som står längst fram bankar med händerna i scengolvet och det busvisslas och när encore går på är det en extas som går genom publikhavet. Han ger verkligen 110 % och publiken är nöjd. När det är slut kommer både musiker och Robert ut och minglar med fansen, de tar sig tid för signering av skivor och annan merch och ställer upp på ett x antal foton med sina fans.

Efter signeringen får jag möjligheten till ett kort samtal med Robert, vi går bakom scenen och han ber lite ödmjukt om ursäkt för att han är lite disträ, energin från spelningen ligger fortfarande i kroppen på honom men ändå ger han tiden till ett kort samtal trots att det inte var bekräftat från hans skivbolag.

Han berättar att turnén har varit hektiskt men otroligt givande, det har varit utsålda konserter och han är tacksam för den kärlek hans fanbase ställer upp på. Han tycker att kvällens spelning har varit givande och att det är en fantastisk känsla när magin av positiv energi strömmar mellan scen och publik. Det är en jordnära och varm person som sitter där.

Jag ställer frågan vilket som är roligast, den kreativa processen eller att vara ute och spela. Han säger att det kreativa alltid pågår, han måste alltid ha något för händerna oavsett om det är textskrivande, strofer som skrivs ner eller att måla. Han blir inspirerad av livet, händelser som sker i hans familj och vänkrets men också konst och litteratur är något som alltid inspirerar. Han vill uppnå känslor med sin musik och säger att förebilder är de artister som lyckas med att gång på gång få sin publik i ett zen liknande tillstånd, att bli ett eller att känna något och få en upplevelse. Det är något som han verkligen lyckas med. Det han kan tycka är jobbigt är att han är en perfektionist, han vill att varje ord och varje strof ska kännas som något han kan stå för. Han vill göra ett perfekt jobb och han beskriver processen med att det från början kan vara en lång text som han får skala ner, ta bort en hel del ifrån för att få till de där stroferna som känns äkta. Han kan inte ställa sig på scen och framföra en text som han inte kan stå för, det måste kännas i själ och hjärta och det är det som gör han till en unik artist. Det är verkligen beröring i själ och hjärta!

Under sommaren kommer vi att kunna få se han på en rad olika festivaler och konserter men eftersom inte allt det är hundraprocentigt klart kan han i dagsläget inte avslöja vilka det blir.

Jag tackar han för att han trots trötthet ändå tog sig tiden att byta några ord och går därifrån med en varm känsla i kroppen och en rätt hes röst efter allsången som går. I fickan ligger en signerad skiva och den kommer att framkalla magin som utfördes på Arbis i Norrköping.

Betyg: 10/10 för det var en perfekt kväll med magi och perfekt ljus och ljud!
Skribent: Christina Wernersson < br /> Fotograf: Tommy Hansson

Relaterade artiklar