Kent – från skoskådare till gympaledare

Jag kommer aldrig glömma känslan när jag hörde ”Järnspöken” för första gången. Textraden ”De brände Grönan och skolan står där ensam nu…”, fick mig att slukas ner i ett minneshål. Ett maskhål i tidsväven, likt det som inleder Mikael Niemis fantastiska ”Populärmusik från Vittula”. Ett sådant som gör att man rest tillbaks i tiden, blivit ung

Allt kom tillbaka tack vare de nio orden.

Smaken av leverpastej och inlagd gurka på rågsiktsmacka och doften av trä, som sett och varit med om det mesta, i det K-märkta huset, var lika påtagliga som det faktum att jag åldrats dryga 26 år sedan dess att jag åt dylika som skollunch och fyllde mina tonårslungor till bristningsgränsen, med andetag som doftade tradition uppblandat med en ”ljusnande” framtid. Nästan tre årtionden sedan dess att jag stod där i min vita hatt på den stora, allvarstyngda stentrappan där ”julen” alltid stod för dörren, när de rivaliserande Rinmanisterna haft sitt lilla roliga kring Lucia.

Vem som brände ner Grönan får ni räkna ut själva.

För någon som inte haft den tvivelaktiga förmånen att växa upp i ”Spökstaden” Eskilstuna – eller Tuna, som vi som lämnat den brukar säga – är Grönan synonymt med en nöjespark i den kungliga hufvudstaden Tjockhult. För oss Tuna-bördiga som passerat 40-strecket är den något helt annat. Åtminstone för oss Eskiliter.

En byggnad med något som ovanligt som själ. Utan den hade aldrig Kent funnits. Utan den hade världen aldrig begåvats med dryga hundra låtar som är bland det bästa som någonsin skrivits. Utan hade inte några hundratusen människor suttit bänkade framför TV:n för att se Per Sinding Larsens SVT-nekrolog, som sändes i två delar den 26 och 27 december.

Utan Grönan: inget Kent…

Utan den inga textrader om Slagsta-bor med Bono-komplex som går över St Eskils skolgårds grusplan och speglar sig i matsalfönstren. Inga epos om att ta språnget när den rastlösa framtidsvinden viner genom St Eskils korridorer, blinkande ljus på tonårsdiscot Hjärter Ess, eller poetiska funderingar om små knivars potential vid Fors kyrka.

Utan Grönan inget Kent. Utan Kent: ett helt annat Tuna. Utan Kent: ett helt annat musik-Sverige. På vissa sätt, ett helt annat Sverige.

Det må tangera gränsen för överdrifter, men jag menar det. Ett helt annat Sverige. Åtminstone för mig. Åtminstone för några hundratusen andra svenskar. Några av dessa har varit med och tagit farväl under höstens utsålda turné. En utsåld Eriksgata som passerade förbi staden där man bär sina kors. Utan att stanna. Många Tunabor blev sura. Jag förstår dem. Jag förstår inte heller varför bandet inte kunde bjuda på en sista spelning på hemmaplan. Antingen som en del av turnén, eller som en enskild unik spelning. Ok att Lokomotivet inte skulle ha rymt den fläskiga LED-skärmen, men å andra sidan hade nog folk större intresse av att ta farväl av älskade/hatade hemmasönerna än deras konfettimaskiner och videoprojektioner.

Men de hade bestämt sig och är det något man aldrig kan beskylla denna kvintett-kvartett-nonett för, så är det att kompromissa. En patenterad integritet uppblandat med en stelbenthet som nog sällan, om ens någonsin, överträffats i vårt avlånga land. Visst har det blivit företagsgig och sponsoravtal. Allt från Tiger-kostymerna till personalfestsgig i nationalarenor med en saftig sedelbunt som tack. Men lekprogrammen och sammanhangen som inte handlat om musiken har skytts som pesten. Från start till mål.

Integritet. Identitet. Men: utveckling.

Kostymen lades på hyllan när den blivit för trång. Ersattes så småningom av uniformer. Det blir lätt så när man växer sig bortom rim och reson.

För om man backar lite och tänker efter, alltså tänker efter på riktigt: hur fan kunde Kent bli en angelägenhet för ”Vispop” och allmängods på dop, bröllop och begravningar. Hur kunde de gå från att vara skoskådande elitister till att bli allsångs/gympaledare? Hur fan kunde de bli folkliga? Var-mans-elitister.

För de har aldrig varit de som lismat eller gjort sig till för att passa in. Snarare tvärtom.

I början, när debuten släpptes, så inskränkte sig ”mellansnacket” till ett möjligt ”Tack!”. Var det en pratglad dag, så kunde Jocke till och med bjuda på ett ”Tack som fan!”.

Mikrofonen slogs i bröstet i takt med musiken. Skorna var till för att beskådas på sant 90-talsindiemanér. Jag förstod och sympatiserade like lite med den frånvändheten som jag gör när Sami och Martin på given signal synkroniserat sträcker upp sina händer för att få igång publiken.

Inte min grej. Vare sig det ena eller det andra.

Inte heller att ha en tvåtimmarskonsert där varenda sekund styrs av click-track och LED-skärmar. Pampigt och storslaget. Stundtals svindlande vackert.

Men inte min grej.

Men musiken. Musiken. Den talar för sig själv. Texterna borrar sig in gång på gång på gång på… Ja, ni förstår. Skiva efter skiva har de levererat och brutit ner min skepsis och min övertygelse om att ”det kan inte vara lika bra den här gången också”… Men låtarna… Att själva ackompanjemanget alltid visar sig ha någon liten hook, eller repetitiv slinga som tar rygg och hakar sig fast. Och sen – sen är man såld igen.

Då som nu för alltid. Och nu är Avskedturnén avklarad.

Vissa fick biljett. Andra blev utan. Stod utan trots tre datorer igång den lördag då plåtarna till himlen tog slut. Surt, men då fick det vara så. Men tack vare Pange och Emma blev de två första farvälen av: Linköping, Oslo. Det slutgiltiga blev i Örebro för drygt en månad sedan. En premiär, en matinéföreställning och ett sista farväl på min det som nuförtiden är min hemmaplan.

Två år efter studenten flyttade jag till nämligen till Örebro. Den som stad där jag träffade min blivande ex-fru. Staden där mina två barn – mina konstanter – tog sina första andetag och jag påminns om ”det stora i det lilla” varje gång jag möter deras blick.

Örebro var en varmare stad än Tuna. En stad med en slags självkänsla som inte definierades och begränsades av närheten till Stockholm. En stad där torget inte förvandlades till ett slagfält varje natt. En stad där det fanns fler ställen att köpa öl (när man blivit myndig i enlighet med Svea rikes lag) än Vildsvinet och Sarajevo. Tuna back in the day. En stad med över 100 000 invånare. Två ställen. That was it.

Gå på disco kunde man som kille glömma tills dess att man fyllt 20 och kom in på Royal och Skylight. Allt beroende på vilket ställe det var som gällde just den månaden. Just Skylight var avgörande för utvecklingen av det band som några år senare skulle gå under de fyra gemena bokstäver, bokstäver som numer för mig är synonymt med epitetet ”världens bästa band”. Då hette de Jones & Giftet och Havsänglar och sög. De sög duktigt hårt varje år jag såg dem delta i Cult-tävlingen.

Tonårs-Patrik kom från hårdrocken. Jocke hade valt bort Accept några år tidigare till förmån för fjollor som The Cure, Depeche Mode och andra band som sög lika hårt de. Grungen hade kommit till stan. Så även stage-diving. Många var de gånger en av stans mer prominenta skinnskallar stod på scenen och försäkrade sig om att han skulle tas emot av publikens uppsträckta armar, för att sedan kasta sig ut mot ett publikhav som delades som om självaste Moses varit på besök i Knivsta’n. En värmande, stenhård betongkysslandning senare, var det dags igen. Havet reagerade på sitt identiska sätt. Hur ska man annars roa sig i en industristad?

Det blir inte roligare än man gör sig. Roligare än så blev det liksom inte, innan det var dags att ta sig mot busshållsplatsen, sneglandes över axeln för att förhoppningsvis inte bli nedslagen innan det var dags att ta 3:ans buss hem mot Skogstorp.

Cult-tävlingen var – hur det än framstår ovan – en av årets höjdpunkter. Det fanns band som svängde. Till exempel No Funktion. Har för mig att de vann ett år. I sådana fall var det välförtjänt. Jocke & co sög hur som helst.

Hårt. Riktigt hårt.

Minnena från den perioden känns som en ihopkokad häxblandning av färgskalan från någon kritikerhyllad, neorealistisk polsk finfilm och handlingen i valfritt videovåldsepos, hyrt på Forsvärns, som ironiskt nog låg i den, relativt sett, säkra utkanten av Nyfors.

Många var de gånger man var upptryckt mot en pissoarvägg när man var ute på etablissemang. Antingen av en skinnbula, en av stadens lika många kickers eller bara någon random snubbe som snedtänt på valfri drog.

Många.

Men än idag har jag inte varit i slagsmål. Bara en sådan sak. Men har dock haft många ”chanser”. En av många faktorer som gjorde att jag, trots detta, empiriskt kunde besvara den obligatoriska frågan man ALLTID fick när man sagt att man var från Tuna, kunde konstatera att det fanns en viss förväntan på oss Smedstadssnubbar när vi rörde oss utanför 016-barriot. Men nej, jag hade ingen kniv på mig. Till mångas besvikelse. Och inte heller var jag skinhead. Och jag slogs varken före eller efter frukost.

Så efter att ha bemött de två förutfattade meningarna som verkligen ALLA hade till och med slutet av 90-talet, kunde man gå vidare med den övriga presentationen och lära-kännandet av och med sina nyblivna studentkamrater eller tillfälliga bekantskaper. Det var först då jag förstod att det kunde vara annorlunda. En stad har en personlighet. Vissa är hårda, trångsynta och våldsamma.

Tuna i ett nötskal.

Då.

Visserligen går ränderna ur helt. Men det är, eller var i alla fall under några blomstrande år från slutet av det förra seklet och början av det nuvarande, en stad som hade en egen stolthet. Dels tack vare en viss poporkester, dels tack vare många av de personer som rörde sig i samma kretsar där jag aldrig var en del. Jag var hemma och gästspelade ibland, men jag missade i princip de gyllene åren.

Max 500, Blå med Rocco och Micke Lönnkrog och numer Martin R som spindlar i nätet. Kombinerat med kulturella unikum som Kalle B, Torsten Braaf och många andra gjorde alla sitt till för att höja staden ovanför de industriella träskmarkerna. Mälardalens högskola, pendlingsmöjligheten till Stockholm, Popstad, Jazzstad och många andra, till synes, kulturtriviala saker, bidrog alla till att folk som vuxit upp med de karaktäristiska Ä-na och tjocka L-en kunde sträcka på sig och slippa frågor om varför man inte hade sina Doc Martens på sig och till synes var obeväpnad.

Men det var senare. I början av 90-talet var det annorlunda. Då var Tuna hårt. En hård stad där man hade ett antal begränsade val. Det mest populära bland dem som vuxit ur sina blåjeans var att ta sig därifrån. Det gjorde jag. Till Örebro som sagt var.

Efter en påtvingad värnplikt – runtbossad av befäl med mindervärdeskomplex och skolminister/partiledarambitioner i Kungsängen, en hyfsat vettig sjukvårdarutbildning i Linköping och en avslutande karriär som malaj på K1 vid Stockholms stadion (som var helt vitklädda människor, exakt tolv år senare). Månaderna som malaj var de enda med någon form av människovärde. Lumpen var aldrig min grej. Stockholm blev min tillfälliga älskarinna under några vårmånader 1991. Det blev, och blir nog aldrig något mer seriöst än så mellan oss, även om vi ses ibland och jag har en lapp med 10 kulspetsblå siffror som jag kan ringa om jag behöver någonstans att bo. Dessutom är jag lite småsur, för jag borde faktiskt få en retroaktiv Oscar för mina ”ryggbesvär” som fick mig ur JB:s grepp. Visserligen tillfälligt innan platsen som boss för Sveriges utbildning skulle tillsättas och annonsspecifikationerna krävde någon med en faiblesse för rapporter som författats i skuggan av lutande torn, och åtta år av ett styre som röstades fram av folk som sålde sin själ i landets vallokaler. Hjärtat må alltid vara rött, men Sverige blev blått, sedermera brunt och svart och hårt.

Det är det som gör att Kent fortfarande behövs, kanske mer än någonsin. Det politiska Kent som klev fram ur askan från det självutlämnande introverta, som härskade till och med ”Hagnesta Hill”-plattan, som visade upp ett sargat band som näppeligen överlevde USA-satsningen, med texter som visade upp mognad och saknad. Snudd på en skilsmässoplatta. På många sätt. Där hjärtan går sönder och det sticks hål på kevlarsjälar.

Debuten var en uppsliten tonårsbröstkorg där ett hårt slående hjärta blottades. ”Verkligen” var en grå och kall skiva, inspelad i ett vindpinat Göteborg med en slitet band i studion, sovandes på madrasser på betonggolv. ”Isola” visade vägen för en orkester som vägrade stå still och tack vare Vickstabletterna fick de en ny röst. Kent 3.0 var kommet.

Texterna blev mer utsvävande och arrangemangen mer oförutsägbara. De påbörjade sin resa mot de större arenorna där och då. Minns än i dag hur Martin och Harri satt och blåljög vid en intervju på Statt i Karlskoga, angående att de inte hade några tankar på utlandet och att köra på utrikiska för att öka chanserna att slå stort.

Att de flesta texter på ”Isola” egentligen hade översatts från engelska till svenska framkom först senare.

Kent höll ihop, trots det hårda turnerandet och de till synes ändlösa milen i USA och när turen kom för det stora genombrottet, som nog ingen kunnat förutspå, då var det ett Kent som skulle komma att sälja över en halv miljon plattor. Ett Kent som skulle hamna i vispopsböcker, misstolkas av ”nationalromantiker” som skrålat med i ”Sverige” utan att fatta vad texten egentligen säger. Ett Kent som hyllar den arbetarklass som vissa av medlemmarna i bandet härstammar ifrån, i det som kan vara världens vackraste arbetarklasshymn: ”Elite”. Men det är lågvattenmärkena (i mina ögon) ”Socker” och ”FF” som gjorde att de slog.

Och som de slog.

Försäljningssiffrorna tror jag landade på 600 000 exemplar. Jag kan ha fel men googla får någon annan göra.

Sex – hundra – tusen exemplar.

Det är som om typ alla i Göteborg och Malmö köpte varsitt exemplar av skivan. Ni vet fysiska skivor som fanns innan nätet tog över helt. Över en halv miljon. Det är INTE kattskit för ett gäng killar som egentligen inte något märkvärdigt alls på individuell basis, vad gäller parabler som att traktera sitt instrument eller ha ett brett sångregister. Men helheten. Den är oöverträffad.

Jag har sett fler spelningar än jag ids räkna efter. Jag har skrivit fler texter om Kent än jag har koll på. Flera av dem finns i dagensskiva.coms arkiv.

Jag har spelat in fler blandband, gjort fler CD-R-plattor och pratat mig varmare om dem än vad som är hälsosamt. Jag har blivit heligt förbannad när en överförfriskad kvinna hade fräckheten att dansa till tonerna av ”Kräm” vid foten av Vilstabacken 1996. Jag blev nästan lika Kent-elitistiskt arg för någon månad sedan, när jag hörde en man i sina bästa år, ca tio låtar in i Oslo-spelningen, säga med stolthet att han ”kände igen de flesta låtarna”. Jag ville bara stanna tiden, slänga ut honom och hans bättre hälft och släppa in någon av de tonåringar som förgäves försökt få biljett till någon av alla spelningar, men ekonomi eller geografi satt stopp för det.

För när biljetterna börjar på 6-700 spänn till ordinarie pris och merchsäljet går som vattenförsäljning i Saharas mitt, då är det storindustri där en spelning mer eller mindre utanför LED-skärmarnas förlovade land är försumbar.

Men musiken. Texterna. Helheten.

Musik går inte att mäta. Går inte att väga och mäta. Det är känslor. Inte vetenskap. Ett av de band jag har förmånen att jobba med vann visserligen det som lär vara världens största livebandstävling, och ett annat fick flest röster av alla när man kunde tävla till sig en spelning på Sveriges största hårdrocksfestival, men likväl: Kent är bäst. Pearl Jam får ta över stafettpinnen nu som världens bäst levande band.

Tillfälligt kan tilläggas.

Jag varken vill, måste, eller är en intresserad av att förklara det mer ingående än så. De är världens bästa band. En karriär som spänner över 20 år. Över hundra fantastiska låtar. Ord jag har intatuerade för evigt. Såväl på min vänstra underarm, som i min själ.

Jag minns inte exakt när jag såg dem för första gången. Skriver jag inte en bok på ämnet så är detta mycket väl min sista text som vigs åt fyra medelålders män från samma stad som jag växte upp i. Jag tror aldrig att vi växlat ord med varandra privat egentligen, och vår kommunikation kan väl beskrivas som rätt enkelriktad egentligen, men på samma sätt som de hållit många vid liv, så har de aldrig kunnat bli det de blev, utan sina fans.

Utan alla dem som övernattatat utanför Conventum Arena och skulle direkt vidare till Gävle direkt efter spelningen. Ungdomar som skolkade. Medelålders män som tagit tjänstledigt för att se PRECIS VARENDA spelning. Varenda en. Tälta i november. Skandinavien runt. Kring 30 spelningar. Multiplicera det med ovan angivna biljettpris. Minst. Lägg till övriga kostnader så svindlar det lite lätt, eller?

Så jag kan förstå lockelsen i att bara köra arenor. Jag kan förstå känslan av att känna att allt måste arena-processas, oavsett om ett låtarrangemang innebär en temposänkning eller, som oftast, en höjning.

Jag kan förstå det lika lätt som jag har svårt för att sympatisera med det. Showen var galet snygg stundtals. Se de frusna ögonblick som Rikard Snaxx Lantz fångade. De talar för sig själva.

Men det skulle även en ”Rödljus” med bara en akustisk gitarr ha gjort. Eller en ”Utan dina andetag” som bantats ner istället för att blåsas upp ännu mer.

Mindre hade varit mer i detta fall.

”Innan allting tar slut” och ”Den vänstra stranden” var kanske konserternas starkaste parti. ”Ingenting” och ”Musik Non Stop” är givna kioskvältare. ”Den sista sången” fick göra det som ”Mannen i den vita hatten…” eller egentligen ”747” borde fått göra: sätta punkt.

Det ska även jag göra. Jag gör det genom att konstatera att: Kent är döda – länge leve Kent!”.

Världens bästa band valde eutanasidöden utan en endaste intervju. Vilka andra hade fixat det utan bedövning?

Jag tror jag såg en del av framtiden för Martin och Markus när jag gick till Ritz och den ”Officiella efterfesten” där de stod i DJ-båset och pumpade t ex Teddybears Sthlm med den äran. Något mer reggae-betonat projekt blir det säkert även för den tidigare, om inte hemmalivet i Sparreholm lockar för mycket.

Markus kanske använder samma pickup-lines på temat ”jag spelar i ett känt band som börjar på k – fyra bokstäver?”, eller så kanske han är gift nuförtiden? Jag vet inte. Vad jag vet är att en dambekant svarade ”Kiss” på frågan och ska ha all heder för det.

Samis gitarr borde få fritt spelrum i något annat projekt framöver. Om inte annat så vet jag att han har typ världens skönaste grannar, så guran kan nog åka fram där vid lämpligt vald husfest framöver.

Åsså Jocke… Vågar inte ens gissa vad han kommer att göra. ”Så mycket bättre” om ett, par, tre år? Ett nytt animerat soundtrackbottennapp à la ”Cars 2”? Hur länge dröjer det innan första soloskivan kommer?

Frågorna är många. Svaren ger sig. Vad jag vet är att han lovat berätta allting i någon sång. Det var visserligen Peter Svensson som sjöng orden i det gemensamma projektet som kanske borde hetat SUPA, men jag känner mig tämligen säker på att orden härstammar från Sveriges skarpaste penna vad gäller låtlyrik. På samma nivå, eller till och med snäppet över Mats-Anders från TLK och Bob Hunds Thomas Öberg.

För strävan att röra sig och inte fastna. Viljan att ”i någon sång – någon gång” berätta allt. Att skriva den perfekta melodin, textraden. Att utvecklas, och att inte fastna i någon annans fotspår. Oavsett om det är i en villa i Slagsta eller högst upp i ett sekelskifteshus. Goethe var inte först med sin berättelse om Faust och Joakim Bergselius är inte sist. Men det finns samtidsskildrare och så finns det de som sätter pricken under i:et!

Jag har i många texter beskrivit Kent som en kompis. En vän. Man förstår inte alltid varandra, men man hittar alltid tillbaka och man vet att man har varandra. Oavsett vad. Inspelningarna finns där på samma sätt som de tre niorna på arm. För evigt. Jag hade – milt uttryckt – ångest varje gång en ny skiva kom. Varje förstasingel. Varje gång premiärspelningen av en ny fullängdare skulle klaras av. Processen var densamma: ”det kan inte var lika bra som tidigare! Det var det inte! Jo, det var det!”. Avkroken genom synthlandskapen i ”Röd” och därefter, har sin charm, även om det inte är de låtar som drabbar mig hårdast. De må vara bättre musikaliskt än t ex ”Stenbrott” men de spränger mig inte. De är mognare. Mer distanserade. En naturlig utveckling. En mognad om man så vill. Som människor. Som band.

Det Kent som i intervjuer berättade om p-rullar i turnébussen och tackade Rocco (skådisen) i sleeven på den första plattan är långt borta. De har vuxit i kostymen som skavde och barnotor av episka mått har ersatts med riders och visitkort. Det kallas livet.

Skuggsidan. Inte en plats i solen. Den som de fångat på ett ojämförligt bra sätt. Det som inte alltid är så självklart charmigt. Tonsatt, svart på vitt.

Livet. Ett av de tre eviga temana: underlivet – livet – efterlivet, har de fångat perfekt. Alla som haft en dålig dag eller två – alla som känt tvivel kan känna igen sig. Däri ligget storheten. I det självklara. I det enkla. Det som är så svårt att sätta ord på. När man låter som små barn på repeat.

Livet.

En av de fyra eftersläntrarlåtarna som slank med på Best Of-plattan (som möjligen är en greatest hits – men den diskussionen kan vi skippa), ”Om du visste vad du ville” är lika mycket sountrack till 45-åriga Patriks liv som ”Vad två öron klarar” eller ”Indianer” var för 20-plus-versionen.

”I bruset är det svårt att höra ljudet av ett annat hjärta // vi kommer aldrig hitta vägen om vi inte tillåts misstag när vi letar…” Man är väl på gott och ont mänsklig från det man föds till dess man får reda på svaret om detta verkligen var allt?

”Historien om Faust, Jocke och undertecknad”, det kanske är en bra titel på min historia om Kent? Om jag någon gång ska ge mig på att berätta allt i bokform.

Det är över nu och jag som egentligen gillar nostalgi.

Men här och nu är den mest passande skrivelsen: ”Sista ordet ekar ut – sätter punkt för vår historia…”. Så tills den eventuella dagen då jag gör ett seriöst försök att fånga det som inte går: en känsla, så har jag egentligen bara en sak att säga:

Tack som fan!

TEXT & Foto(tatuering): Patrik Ekelöf (info@pekelof.se)
FOTO: Rikard Lantz (rikard.lantz@rockbladet.se) Bilderna är tagna från Kents konsert i Örebro 18 november 2016.
Rockbladets recension av Kents sista spelning finner du här.

INFO OM PATRIK EKELÖF:

Patrik Ekelöf driver sedan två år tillbaka bolaget pekelof, som förutom pekelof management för band som The Hawkins, Gain Eleven och DIN / drowned in noise, även har pekelof photography, pekelof publishing och pekelof promotion.