I sin biografi på Facebook skriver Red Sun Rising att rockmusik ska vara något som varar för evigt. Genom debutalbumet Polyester Zeal får gruppen en bra, men ojämn start.
Inledningsvis bjuds vi på en rejält fartfylld åktur genom låten Push, den samstämmiga sången är tillsammans med de melodiska rytmerna en bra början, men saknar den där hooken. Amnesia däremot har det där som gör att man fastnar för bandet och skapar en känsla av iskalla klor som gräver sig djupt in i skinnet, känslorna i rösten är så perfekt samställd med trummorna som fint guidar gitarrerna tills ett abrupt slut slår till. The Otherside är skivans mest förledande spår, texten handlar om att gräva sig ut och komma fram genom den andra sidan, något som känns som om någon annan tar över lyssnarens hela existens. Jag kan inte låta bli att dra lite paralleller till svenska Misery Loves Co. då soundet tydligt har en koppling till gruppen. My Muse är som att bevittna ett manipulativt förhållande mellan två personer, som mot bättre vetande fortsätter hålla fast vid varandra. Skildrandet av källan till inspirationen är både smärtsam och sorgsen att lyssna till, för hur många gånger de än vänder och går, så leder vägen alltid tillbaka. Låten kan egentligen skildra vilken sorts förhållande som helst, men ett skadligt sådant. Rösten är behaglig och trummornas nedräkning innan klimax är bra synkad med de sylvassa riffen från gitarren som låter likt en viskande gråt i bakgrunden.
Emotionless däremot får det att svänga ordentligt och influenser av vad som liknar country, med inslag av pop trycker sig framåt. Återigen är det känslan i låten som gör att man fastnar för den, karisman hos Red Sun Rising är lika stark i låten som den är live. Men tempot mellan vissa av orden rör till det lite för mycket och det förstör tyvärr lite av låtens budskap. Blister däremot är spretig på så sätt att den påminner om en gammal vilda västern dänga, men som senare mynnar ut i ett soundtrack som passar i en film i dess sorgligaste ögonblick. Spåret skulle utan tvekan ha kunnat passat perfekt i till exempel Livet Efter Dig. De starka gitarrerna är alldeles för otroliga och smärtan i rösten får än mer kraft och lyfts till skyarna av trummornas hårda slag mot både cymbal och puka. Basen däremot hamnar lite i bakgrunden, vilket är synd då tyngden hade kunnat bidra till att slutet inte känns så långt.
Variationen mellan låtarna är bra, men det känns ibland som att lyssna på två olika band. Soundet har för många olika växlande tempon och den röda tråden är lite för hackig för att man ska kunna hänga med i albumets historia. Men till större delen så är det ett riktigt bra album, hade Red Sun Rising sållat lite till bland låtarna och behållit grunden som My Muse och The Other Side är uppbyggda på så hade det varit en fullpoängare.
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: Red Sun Rising
ALBUM: Polyester Zeal
RELEASEDATUM: 2016-10-21
SKIVBOLAG: Razor & Tie
BÄSTA LÅTEN: The Otherside
BETYG:
BANDFAKTA – RED SUN RISING
MEDLEMMAR
Mike Protich – Vocals, Guitar
Ryan Williams – Guitar
Ricky Miller – Bass, Vocals
Dave McGarry – Guitar, Vocals
Pat Gerasia – Drums
DISCOGRAPHY
Polyester Zeal- 2016
HEMSIDA FACEBOOK INSTAGRAM YOUTUBE
