The Last Band – The Fall är årets sista genombrott

14022318_1129157927156639_4693610221901939104_n

När man följt ett band under ett par år på deras väg mot sitt stora genombrott, då väntar man samtidigt på att dom ska släppa albumet som får lyssnaren att sätta kaffet i halsen. The Fall gör mer än så, förberedd dig på en fartfylld hjärtattack.

Annons

Utvecklingen från debutalbumet Rats of Gothenburg till nya skivan The Fall får mig nästan att känna som en stolt förälder som ser sitt barn ta sina första steg. Spår efter spår på alstret visar att The Last Band äntligen insett vilken musik de ska frambringa och lyckas med bravur. Till skillnad från de flesta album finns det inga lugna stopp, alla tio låtarna innehåller fartfyllda äventyr som ger åhöraren käftsmäll på käftsmäll, följt av en hjärtattack som endast kan liknas vid en jordbävning. Inledande spåret The Hunt, som även släpptes som första singel, visar vart den röda tråden som präglar albumet börjar och avslutande Give Me The Sky både börjar och klipper av så abrupt att man undrar vad som hände.

De snyggt lagda gitarrslingor blandas ut med tunga riff från basen som samstämmigt med trummorna lyfter Coffe Bloods unika röst. Hans förmåga att växla mellan gränsen till skrikigt growl och de toner som kommer innan den nivån, är så samspelt med de instrumentala delarna att det bara blir vackrare och vackrare för varje track som man bjuds på. Tempot i de olika instrumenten håller fint handen rakt igenom skivan och det blir bara mer uppenbart att The Last Band är den typen av grupp som ska kasta sig ut i det okända och satsa allt, för det är då det blir så jävla bra. 6 out of 7 har en rå humor i sig som passar bandets approach, det ska vara precis så brutalt ärligt och hårt som det är för att passa in i tracklistan. Gitarrernas toner i sig må vara spetsiga, men där finns även en slöja av humor i både dem och den tyngre, basen som dyker upp som en kaxig uppstickare. Men det är A Place Beyond som har det snyggaste gitarrsolot, mitt i låten, som från ingenstans dyker det upp med jämna mellanrum, för att sedan mynna ut i en eggande och hetsigare tonart som retar trumhinnorna. Det grymma growlet som återfinns i bakgrunden på Whitepowder, är så perfekt synkat med resterande tongångar att det knappt går att skilja det ena från det andra. Förmodligen är det nya medlemmarna Axel Karlsson och Fredrik Eriksson som står för mycket av förändringen, faktum kvarstår oavsett att talangfulla musiker som Coffee Blood, Alex Frid och Dennis Andersson behöver omge sig med andra musiker som håller samma nivå, det är nämligen då det blir så här jävla bra!

The Last Band må redan ha släppt sitt debutalbum, men detta är utan tvekan deras stora genombrott. Rått, hårt, vasst och jävligt kaxigt, det är precis rätt tongångar för denna talangfulla grupp.

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTO BAND: Emelie Eng (emelie@emelieeng.com)