Vågar du äntra Lacuna Coils mentalsjukhus – Delirium?

Det är uppenbart att Lacuna Coil förlitar sig på sin magkänsla och musikaliska erfarenhet när det gäller album nummer åtta. Delirium är dörren du inte vill öppna, samtidigt så kan du inte låta bli.

The House of Shame har en körliknande inledning som är så brutalt vackert att jag hoppar till när det råa skriket i form av Andrea Ferro slår till. Cristina Scabbia blandar opera med sin klara sångstämma och skulle utan tvekan kunna spräcka skärmen på cdspelaren med dessa toner. Det vi befinner oss i under dessa fem minuter av förlamande skräck i form av Ryan Foldens våldsamma trummor som ges mer kraft av Marco Coti Zelati på elbas. Gitarristen Marco Biazzi hörs endast som tysta små fragment, detta är ett spår som är till för de tyngre instrumenten och det enda ljus är Cristinas stämma. Något inom mig vill bara få komma iväg och försvinna in i nästa rum i det påhittade mentalsjukhuset.

Delirium är en låt som verkligen gör själ för sitt namn, historien om någon som fortsätter sjunka djupare och djupare, men som har en styrka som gör att de fortsätter kämpar. Att gå in i det här rummet är så förvillande att det faktiska rummet bara snurrar och rösterna som skriker inombords kommer från alla håll och kanter. Andreas känslolösa, hårt nypande toner är en perfekt kontrast till Cristinas djupare och mer känslosamma toner i ljusare tonlägen. Instrumentalt är det vävt samman så tätt att det blir ett enda stort instrument som slår ner som en stor knytnäve. Downfall är den låten som går djupast in, ljusa och ändå våldsamt mjuka trummor tillsammans med fina gitarrslingor och en viskande bas är så bra lagt att under första genomlyssningen är det allt jag hör. När sedan texten kommer fram är det som att ridån av tung siden dras bort, att stå utanför gallret som skiljer dig och personen bakom dörren åt räcker inte. En totalt nedbruten personlighet som endast vill att någon ska räcka ut en hand och lyssna på dem, så som de lyssnar på andra gör det smärtsamt inombords att höra orden om och om igen. Händer må sträckas fram och ytan må spricka och visa vad som dolts bakom den leende masken, men där tar det slut och inga grepp är på riktigt. Fingrarna smeker över varandra lika snabbt som gitarrens toner och trösten i form av Cristinas ljuva röst räcker för en stund, en låt som innehåller båda styrka, men även så mycket svaghet att du blir matt av symfonierna. Take Me Home är nästa spår som är baserat på ett barns ord, först i form av en ramsa många säkert kan känna igen och sedan återvänder vi till mentalsjukhuset. Nu är det som att sitta på rad framför en stor vit skärm och tvingas att se på en film om ett barn som endast har en önskan och det är att få komma hem. Att få göra den där resan som leder hem, men orden att berätta existerar inte, för omvärlden trycker ner och drar ner rullgardinen för att skyla det som inte får synas utåt. Elektriska och rymdliknande melodiska slingor från stränginstrumenten formas till en barnhand som leder dig vidare till nästa spår.

You Love Me Cause I Hate You är det mest brutala och manipulativa förhållandet jag bevittnat. Som lyssnare kastas du direkt in i en gisslansituation och tejpen som sitter över munnen känns lika verklig som stolen under dig. Andreas röst skapar en verklighet av ett grått rum med en person utan ansikte som skriker och vill tvinga fram kärlek genom brutalitet. Cristinas roll som den svagare är så verklighetstrogen att du vill knäppa med fingrarna och bli kastad tillbaka till verkligheten. Men som texten lyder, "There is no running away, I´ll make you mine until the end," och det är precis vad de gör. Att älska någon baserat på hatet man känner för dem är den giftigaste skepnaden kärlek kan anta. Texten och melodierna är så starka tillsammans att det måste höras för att man ska förstå hur vackert toner och ord flyter in i varandra och blir ett. Bleed The Pain är ett bra avslut på rundturen i Lacuna Coils Insane Asylum, variationen mellan growl och regelrätt sång vägs upp på fint sätt av ljusare toner. Även trummorna är av ett mycket brutalare slag till skillnad från resten av instrument så fungerar det riktigt bra. Men samtidigt är det ett jobbigt avslut på ett mycket bra album, viljan att bli av med smärtan genom att blöda ut den är gör att alla metaforer som tidigare låtar innehållit suddas ut.

Allt som allt är det ett album skapat av felfria kompositioner, inte ett riff eller slag på trummorna hamnar fel. Men det är också ett album som är skrämmande och förvirrande, som åhörare vill man att musiken ska skapa känsla, men inte att den ska bestå av patienternas verkligheter som överlappar vår egen. Ämnena är allvarliga och fram till sista spåret är de behandlade på ett fint sätt, men sista låten skapar bara ett tomrum utav ångest.

BAND: LACUNA COIL
ALBUM: DELIRIUM
RELEASEDATUM: 2016-05-27
SKIVBOLAG: Century Media
BÄSTA LÅTEN: Downfall

BETYG: RB-Betyg-7_10

TRACKLIST

01. The House of Shame
02. Broken Things
03. Delirium
04. Blood, Tears, Dust
05. Downfall
06. Take Me Home
07. You Love Me ‘Cause I Hate You
08. Ghost in the Mist
09. My Demons
10. Claustrophobia
11. Ultima Ratio

BANDFAKTA – LACUNA COIL

MEDLEMMAR​

Andrea Ferro – Vocals
Marco Coti Zelati – Bass
Cristina Scabbia – Vocals
Ryan Blake Folden – Drums
Diego Cavallotti – Guitar

DISCOGRAPHY

In a Reverie – 1999
Unleashed Memories – 2001
Comalies – 2002
Karmacode – 2006
Shallow Life – 2009
Dark Adrenaline – 2012
Broken Crown Halo – 2014
Delirium – 2016

HEMSIDA FACEBOOK INSTAGRAM

Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar