Lineupen bestående av Strÿkenine, Wildness och Dynazty samt mindre kända gitarrduon Edwara och rockgruppen Ocean Awenue skapade höga förväntningar. Årets första festival har alltid ett visst skimmer över sig, och denna kvällen var utan tvekan ett minne för livet.
Edwara
Öppningsbandet Edwara som även bestod av de två arrangörerna, Sara Jeppsson och Edward Nordberg skapade instrumental magi när de tog sig an scenen. Guns N´ Roses låt Sweet Child Of Mine spelades med bravur och Edward lyckades med något få har gjort tidigare, nämligen att få grepp om den exakta tonarten som visslar så vackert bland resterande tonarter. En uppgift som kräver en riktigt bra gitarrist, men Edward han klarade med perfektion. Efter första introlåten tillsammans med Oliver Tambour på bas, samt Douglas Runebjörk på trummor, klev Antonia Kiili på scen och tog sig an rollen som sångerska med bravur. Men det var utan tvekan de båda gitarristerna som med sina unika koncept och sätt att spela som stal rampljuset gång på gång. Influenserna är tydliga hos dem och präglar även deras sätt att spela, Edward har ett hårdare och snabbare sätt att hantera sitt verktyg på, medan Sara utstrålar sådan självsäkerhet och kontrollerar sitt instrument med ett lugn som bara en riktigt begåvad musiker kan uppbringa. Saras sätt att hantera melodierna på var en fröjd att se då hon vågade ta kända rockalster och lägga på sitt egna sound, utan att för den delen ta över för mycket. Sången passade in perfekt och tempohöjningarna gjorde det än mer spännande att se hur de unga musikerna tog sig an låtarna. Kompet från basen och trummorna höll precis rätt nivå och alla balanserade tillsammans på ett upplyftande sätt. Tyvärr spelades endast några få låtar, men det som frambringades visade starkt på att utvecklingen hos dem om ett par år, kommer att kunna ta dem långt. Konceptet finns redan, nu behöver dom bara skapa sina egna melodier för att komma dit.
MEDLEMMAR
Edward Nordberg – Guitarr
Sara Jeppsson – Guitarr
Kvällens gästspelare:
Oliver Tambour – Bass
Douglas Runebjörk – Drums
Antonia Kiili – Vocals
BETYG: 
Ocean Awenue
En riktig powergrupp intar scenen och de första dystert tunga slingorna från basen, frambringade utav Ammi Mattsson visar att dessa tjejerna, dom vet exakt vad det handlar om. När sedan instrumenten slår sig samman som en enda höjs nivån och det tunga gunget får nästan scenen att skaka under dess vikt. My Andersen är en sångerska som vet hur man leker med känslor, variationerna av de olika röstlägena är samspelta med dom melodiska slingorna. Siri Forsander får trummornas lite lättare slag att slå an en fin kontrast mot basens tyngre och Sara Jeppsson på gitarr skapar en perfekt motsats till deras toner, genom att spela mer på gitarrens hals än stallet. Erica Jonbacker på keyboard är lugnet själv när hon låter fingrarna lätt dansa över tangenterna när balansen behöver ruckas lite på och ibland känns det som om hon tillsammans med Ammi och Siri styr resterande medlemmar, men det fungerar riktigt bra. Energins nivå var dock något låg och bandmedlemmarna stod på samma ställen under spelningen. EP:n Flying Into Nowhere, som även är bandets första, framfördes med en önskan om att se bandet våga satsa och tänja på sina gränser än mer. Det var en riktigt bra början och Flying Into Nowhere är alster som utan tvekan kommer föra in bandet på rätt väg. En grupp att hålla koll på, för dom har alla den musikaliska ådran som behövs och med fler spelningar i ryggen kommer förhoppningsvis processen att ta deras musik till nya nivåer.
MEDLEMMAR
My Andersen – Vocals
Sara Jeppsson – Guitar
Ammi Mattsson – Bass
Siri Forsander – Drums
Erica Jonbacker – Keyboard
BETYG:
Strÿkenine
För varje spelning som gruppen har haft så har framstegen haglat och denna spelningen var full av överraskningar utan dess like. Jacob Petäjämaa, gruppens karismatiska sångare framförde en prestation på skyhög nivå. Hans utagerande i varje låt och det faktum att rösten utmanades på nya sätt var en otrolig bedrift att bevittna. Andi Sarandopoulos är en gitarrist som inte går att förstå sig på, hans mognande som musiker går hela tiden framåt med sådan fart, att man knappt hinner med i svängarna. Soloslingorna har anammat nya avsnitt i låtarnas melodier och detta gör att Strÿkenines tidigare alster låter som splitternytt material. Tony Bakircioglu är en basist som verkligen vågar leva ut på scenen, om han inte står vid Andis sida, backar han upp den talangfulla gitarristen Alex Zackrisson eller eggar upp vilddjuret Henrik Remesaho bakom trummor. Uppbackningen av Patrik Törnblom på keyboard (Silent Call) är precis som på föregående spelningar en talang som hjälper killarna att lyfta sina mästerverk.
När det gäller denna gruppen är det ingen tvekan om att Tony är den som leder dem rätt och det fungerar mer än bra. Alex spel har även det utvecklats och kraften som kommer från de riff han ger ifrån sig, har sådan lidelse och inlevelse i sig att andningen stannar upp med jämna mellanrum hos åskådarna. Nya låten Down and Dirty får hjärtat att slå bakut, äntligen har dessa övernaturligt talangfulla musiker förstått sin kreativitet och satsat allt på den. Energin hos bandet är annorlunda, scenspråket har utvecklats och deras potential har hoppat flera pinnhål upp på poängtavlan. Ekande bastoner som möts upp av lidelsefulla slingor och riff, för att sedan bankas ner av hårda slag från trummorna och en röst som pressas mer och mer är exakt vad som personifierar Strÿkenine. Den kommande EP:n som släpps under sommaren är ännu mer efterlängtad än tidigare, för detta är musik som är lika beroendeframkallande som farliga substanser. Som en vän sa, det finns verkligen ett hopp för framtida eran om grupper som Strÿkenine släpps lösa.
MEDLEMMAR
Jacob Petäjämaa – Vocals.
Andi Sarandopoulos – Guitars, Backing Vocals.
Tony Bakircioglu – Bass, Backing Vocals.
Henrik Remesaho – Drums, Backing Vocals.
Alex Zackrisson – Guitar
Gästspelare
Patrik Törnblom- keyboard
BETYG:
Wildness
Ett efterlängtat uppträdande då det lovande bandet tidigare har haft det lite svajigt, men inledningsvis visar sångaren Gabriel Lindmark att han är tillbaka med bravur. Sångrösten är på en hög nivå och matchas fint av melodierna och dom mastodont tunga riffen. Adam Holmström och Pontus Sköld visade som alltid varför bandets stjärnor är dem personifierade, sättet de hanterar sina instrument på må vara olika, men kontrasterna är det som Wildness grund stadigt står på. Erik Modin förbluffade åskådarna genom att våga lägga mer tyngd på slagen än tidigare och tog sig an ledarrollen på ett mycket tydligare sätt än tidigare. Tyvärr tappade Gabriel sin ena in-earlur och hörde inte musiken lika bra, men engagemanget och försöken att hela tiden hålla sig på en hög nivå var beundransvärda. Energin var högre och bandet bjöd verkligen på sig själva, inlevelsen i varje textrad fick liv genom metalliska fingrar som piskade instrumentens strängar och basisten Gustaf Angelin är utan protester det rätta tillskottet i bandet. Hans basspel är exakt det som Wildness behöver som band och jag hoppas verkligen på att få se mer av denna talangfulla musiker då hans samspel med Adam är smitt av ren felfrihet. Något som dock skulle behöva uppdateras är introt och inledningen som är densamma som tidigare, men processen går framåt även för Wildness. Eftersom releasen av deras debutalbum närmar sig är nerverna på helspänn, då framtida spelningar redan nu är efterlängtade. Utan tvekan en av dom spelningar då Wildness samspelt som band visar hur melodisk rock ska låta.
MEDLEMMAR
Gabriel Lindmark – Lead vocals
Adam Holmström – Guitars
Pontus Sköld – Guitars
Erik Modin – Drums, vocals
BETYG:
Dynazty
Kvällens höjdpunkt var utan tvekan det karismatiska Dynazty, exakt hur det är möjligt att så mycket karisma kan finnas i ett band är en gåta i sig. Ibland känns det som om det bästa från urminnes tiders musiker har mixat samman och delats upp i fyra individer med kraftfulla talanger. Säkerheten hos dem som band och glädjen de förmedlar till publiken är en bra motsats till deras kaxiga, välplanerade scenspråk. Sångaren Nils Molin har fler röstlägen än en vanlig människa och till skillnad från band i allmänhet, så är det hans tonläge som stundtals styr resterande melodier. Love Magnusson faller in på precis rätt ställen och de små ändringarna han skapar förhöjer upplevelsen. Nostalgi i form av tidigare spår från deras äldre album blandas med nyare alster och formar en show utan dess like. Jonathan Olsson på bas framför ett solo som få hade lyckats med, eftersom det är ett tungt instrument som har en viss charm kan det ibland vara svårt att spela solon som låter bra, men detta var mer än reko. Georg Egg på trummor är en stor del av Dynaztys stomme och hans kombination av ledarskap och komp är utstuderat och välplanerat, instrumentet verkar som en förlängning av honom personligen och även detta solo är ett välkommet inslag. Gitarristen Mikael Lavér är svår att definiera med ord, hans sätt att hantera gitarren är som ren hypnos, slingorna i This is My Life och The Human Paradox är rent ut sagt förträffliga. Avslutande Starlight är en grym avslutning på en perfekt kväll, för det känns verkligen som om stjärnorna för en stund befann sig hos oss dödliga.
MEDLEMMAR
Nils Molin – vocals
Love Magnusson – guitar
George Egg – drums
Mikael Lavér – guitar
Jonathan Olsson – bass
BETYG:
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: RockFesten 2017
ARENA: Messingen / Upplands Väsby
DATUM: 2017-01-07
