Tydligen är ett CV som består av inga mindre än Rolling Stones Magazine och biografier om Fleetwood Mac, Bob Marley och Led Zeppelin inte alltid bra nog. Stephen Davis må vara en känd rockjournalist, men när man studerar journalistik får man även lära sig något som kallas källkritik.
”När Guns N´ Roses turnerade jorden runt i början av nittiotalet tvingade de sina anställda att skriva på kontrakt, som hotade med stämning om någon pratade om bandet utan tillåtelse”. Så inleder denna berömda rockjournalist sitt tack i boken, för att sedan avslut med ”Resultatet blev att tretton av de personer jag intervjuade för den här boken bad att förbli anonyma”.
Min karriär som journalist må inte vara lång, men tillräckligt lång för att jag ska rynka på näsan åt detta påstående. Hoppen i boken är stora som sjumilakliv när han skildrar bandets turnéer och tillvaro, mycket uppbyggt av påståenden som härstammar från dessa tretton anonyma personer.
Eftersom det tydligt står i boken att alla försök till en korrekt tidslinje för GN`R och deras krokiga väg mot att bli ett av rockhistoriens främsta ikoner, är baserade på vaga minnen och kvalificerade gissningar undrar jag exakt vad det är för bok som skrivits uppbyggd på ”vaga minnen” och så kallade kvalificerade gissningar. Med en intervju i ryggen gjord med Doug Goldstein, som även skildras smått i boken kan jag dra paralleller till vissa sanningar, men även dessa granskas med ett kritiskt öga. Det faktum att författaren uppenbarligen inte har gjort några erkända försök till kontakt med bandet inför intervjun, saknas det mycket fakta som hade kunnat skildra vissa händelser på helt andra sätt. Något som saknas är bandets egna ord, här är det en enda stor återberättelse som vävts ihop av olika personers påståenden, men vart jag än letar och vänder på boken återfinns inget som kan liknas vid trovärdig fakta. Smutskastning och överdrivna berättelser är ett vinnande koncept när det kommer till att sälja och göra vinst på böcker.
Samtidigt som bandet skildras är det återkommande inslag av olika recensioner som slängs in lite varstans vilket förvirrar läsaren och man undrar exakt vart idén att lägga till dem kommer ifrån. En bok som handlar om GN`R, men som varken innehåller källkritik fakta eller uttalande från bandmedlemmarna själva. Snarare är det en hiskelig blandning av människors åsikter vars historia med bandmedlemmarna man ej får ta del av och recensioner som ej hör hemma i en bok. Ihopklippta citat från olika intervjuer ska utgöra de få röster som enligt Stephen ska tillhöra bandet, men alla som en gång satt sin fot på journalistens sida, vi vet om att det finns de som hellre förvränger ett citat för att få det att låta bra än behåller orginalet.
En sak som får mig att reagera starkt är avslutande frasen: Tack även till John Pelosi, Brendan Cahill, – ni bad om det. Här är det.
Det påminner starkt om en envis snorunge som blivit tillsagd på skarpen, inte en vuxen man som tillåtits skildra ett par av musikens största legender.
Bok: Welcome To The Jungle, Legenden om Guns´ N´ Roses
Författare: Stephen Davis
Releasedatum: 2009
Betyg: 
