En kväll med musiker som berör på alla plan

En lineup bestående utav tre band som SHVPES, SikTh och Trivium må verka något vågad. Men det tar inte många minuter innan Klubben på Fryshuset förvandlats till en bastu.

Annons

SHVPES
I samma sekund som sångaren Griffin Dickinsson stiger ut på scenen, slår takten ut från trummisen Harry Jennings och får byggnaden att skaka. Golvet känns med ens ostadigt och skydd sökes i den trygga buren hos ljus- och ljudteknikerna, medan mjuka melodier blandas ut med hårda takter. Och det är i just den takten som Griffin likt en rockade rappare gungar, variationen mellan growl och mjukare sång sker med sådant flyt, att det nästan vävs samman med gitarrerna och blir till en tredje. Sättet som musikerna tar över scenen på består av så mycket undertryck ilska, att dom återkommande gesterna slungas ut med samma kraft som ekon från texten. Harry är en trummis vars fokus ligger mycket på perfektion och det syns i hans ansikte att koncentrationen på att varje slag hamnar där det ska, är på en nivå högre än många andras. Hans händer som slängs upp, för att ta ett fast grepp om cymbalerna för att stilla dem, gör det så snabbt att det nästan är över i samma ögonblick. Musiken berör på precis varje plan och känslorna rör sig mellan glädje, ilska och tårar av sorg. Låtar som Shapes, 2 minutes of Hate och personliga favoriten Pain.Joy.Ecstasy.Despair skapar både vallningar och rysningar. Youssef Ashraf slår framåt med hela kroppen, när han låter gitarren följa melodierna som får en vass edge av hans riff. I sällskap av Ryan Hamilton lever dom tillsammans med Ryan rövare på scenen. Deras energi omfamnar alla som står i deras närhet och skapar en enad kör som backar upp bandet. Ryan's sätt att låta fyra fingrar leka sig fram över strängarna är fängslande och sker i trummornas takt. När Harry smiskar cymbalerna likt ett olydigt barn, kommer även gitarrernas enade sound fram på ett helt nytt sätt. Tillsammans med sången är det som att höra någon långt borta, som man aldrig kommer att nå fram till. Orden "I've seen the ocean" mynnar sakta ut och känslorna rusar runt som ett stormande hav. Och ett stormade hav är precis vad Griffin åstadkommer när han beger sig ut från diket och in i publiken. Plötsligt rusar en moshpit fram i cirklar och den karismatiska sångaren lämnar oss alla att slukas av den ondskefulla stormen.

BETYG :

SikTh
Kontrasterna mellan de två frontmännen Mikee W Goodman och Joe Rosen, gäller inte bara deras yttre utan även rösterna. Mikees starkt elaka röst är i perfekt symbios med hans growlande. Tyvärr dröjer det tills fjärde låten innan Joe's röst äntligen får den volym den ska ha av ljudkillen, vars intresse för ljudet är mindre än för hans öl. Mixen av dessa två sångare har ett bra flyt och sjungs in i varandra med sköna melodiska inslag. Basisten James Leach blir snabbt en stor favorit, hans coolt avslappnade hållning avslöjar absolut ingenting och mystiken tätnar under spelningens gång. Ingenting går att läsa av när det gäller honom, minspelet är lika neutralt under deras minuter på scen, som det är stabilt i samklang med hanteringen av basen. Något som däremot hörs alldeles för tydligt är bastrumman, trummisen Dan Foord är alldeles för glad i att trycka med foten på dess pedal och skär sönder låtarna som med en knivseggs udd räddas av resterande medlemmar. Som tur var sänks den ner under spelningen och gitarristerna Pin och Dan Weller får äntligen sätta sin magnifika prägel på soundet. Ultimata riff levereras ett efterlängtat möte mellan melodi och sång, stundtals skär sig trummornas takt men inte så att det stör. Mikee W är en intressant figur att iaktta, stundtals är det som att se en galning samtala med sig själv, andra som att Djävulen står på podiet med en bedjande ängel vid sidan om i skepnad av Joe. En Caesar som förgör allt i sin väg. Höga hopp är återkommande inslag och deras trygghet på scen skapar en atmosfär som färgas av en lukt som liknar bränd rökelse. Svett och varma kroppar vädras bort och ersätts av en eldigare doft. Mellansnacket består av poesi, men inte den traditionella sorten.

Istället bjuder Mikee oss på en galen mans historia om en liten apa, men syftet med den slår hårt och ögonblicket när åhöraren inser vilka världsproblem denna poet påpekar, så stiger han i graderna med raketfart.

Flogging the horses blir snabbt en favorit och när dom återvänder till år 2001, förvandlas hela publiken till en gigantisk, hoppande massa. Skenet må bedra i många faktorer, men det faktum att SikTh trots en oproffsig ljudkille lyckas leverera gör det inte.

BETYG :

Trivium
En parallell verklighet tar form när Trivium äntrar scenen, sångaren och gitarristen Matt Heafy är både skönheten och odjuret i samma skepnad. Inte en enda gång under spelningen försvinner undertonen beståendes av ren och skär lycka, den både syns och hörs i sången och dom melodier som frammanas genom gitarren. Matt är av den förrädiska sortens sångare, gudomlig ena stunden för att sedan förvandlas till en growlande best. Med jämna mellanrum följer hans blick fingrarnas dans över strängarna, det vill säga när hans tunga inte sticks ut. Något som varje gång får kvinnan bredvid mig att skrika i extas och mig att sucka av tristess. Balansen mellan takterna som Alex Bent slår fram på trummorna och generalen/basisten Paolo Gregoletto är hårfin och full med överraskningar.

Låtarna inleds tungt med slingrande riff från både Matt och Corey Beaulieu som tillsammans även får sången att lyfta taket. Paolo däremot ligger på en lite för ljus tonart gällande sången. Varje textrad smeks fram av en förförisk röst, som gungar i takt med bastonerna och får höjningar av gitarrerna vid dom mjukare delarna. Även om det är hårt så är det samtidigt mjukt, obehag blandas med njutning och djävlar med änglar. En trivium-zone skapas och Matt beordrar alla som befinner sig i den att släppa allt kontroll, vilket dom också gör. Händer åker högt upp i luften och den bastuliknande värmen höjs med några hundra grader till. Alstret Dying in your arms är utan tvekan kvällens bästa och likt en metallisk vaggvisa lägger den sina armar runt oss, för att sedan lugnt och sakta krama ur det sista som består av våra själar. Känslorna i just denna låten är så verkliga, att dom får den mörkaste nyansen av svart att framstå som ljuset i tunneln. För dör, det gör vi alla i Matts trygga famn medan den blodröda stämman, sakta vaggar oss till sista andetaget.

BETYG :

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Trivium, Shvpes, SikTh
ARENA: Fryshuset / Stockholm
DATUM: 2017-02-25
BÄSTA LÅTEN, SHVPES: Pain.Joy.Ecstasy.Despair
BÄSTA MINNET: när Griffin hoppar in mitt i publiken och startar moshpit