Grand Theft Culture – Nomadiska musiker med ett futuristiskt sound

En härlig blandning av 1970-talet med influenser av modern electropop och rock n roll står framför oss på scen denna kvällen i skepnad av Grand Theft Culture. Men det finns ett problem och det är att det saknas en ordentlig setlist.

Annons

Effekterna som Erik skapar via sina elektroniska instrument sampler och synth är lika coola som han själv. Om det är en medlem i bandet som rockar hårt, då är det utan tvekan Erik som låter hela kroppen kastas fram och tillbaka med några jämfota hopp som tillägg. Johannes på bas är sådär lagom mixad mellan rock och bohemisk stil, en riktig nomad med vildsint blick. Han lyckas att framstå lika farlig som den mörka fågeln, som finns intatuerad på hans revben när han hanterar sin Fender. Istället för att lägga fingrarna över strängarna kniper han åt hårt, som om det i själva verket handlade om att försöka få dem att sluta fly. Soundet i självt påminner starkt om en rock-dj, fast i formen av ett helt band. Sångaren Michel har en skön och lite poppig röst, men samtidig finns där undertoner från 1970-talet och trycket ökar på precis rätt ställen. Markus på trummor verkar vara den som både bestämmer takt och även setlist, då frågan om vilken låt som är nästa oftast bollas över till honom. Många hårda slag manövreras på virvlarna och får sällskap av Michels snabbt nedglidande fingrar som spelar i en nedtrappande fart mot gitarrens brygga. Orden han skjuter mot den svart-och rödfärgade mikrofonen med anor från 1950-talet är groovey nog, för att få fötterna att styra kroppen i ett vågliknande gungande.

Den låten som får bäst presentation under kvällen är den nya singeln No More, resten spelas till större delen utan presentation. Det bästa med trummorna är dess basliknande toner, för då skapas en helt egen rymt och tillsammans med sampler och synth fungerar det alldeles utmärkt. Erik är en intressant person att iaktta, trots han utan tvekan hanterar det svåraste instrumentet så är han också den som dansar med i musiken till större delen. Ljusa toner från honom smids fint samman med golvpukans lite mer bastanta utsvängningar och när basen slår igenom allt, då blir det nästan magiskt. Grand Theft Culture är riktigt bra på att färga sin musik med sin äkta nomadiska strävan, nästan lite som om dom blivit importerade från LA-scenen för en kväll. Förändringarna i låtarna är snabba och tjutande polissirener tillsammans med ett punkigt underground-sound gör en snabb entré. När blicken vänds mot Johannes lägger jag märke till att han rör hela kroppen i en svepande rörelse i samstämmighet med basens egna rytm och spelar allt som oftast på de två översta strängarna. Mot slutet av låten vars namn inte berättas, hörs dom tungt balanserade tonerna ebba ut i ett enkelt, men ändå så förträffligt jammande med trummorna och gitarren i ett.

Trots avsaknaden (?) av en riktig setlist så bjuder Grand Theft Culture på en riktigt bra öppning inför kvällens huvudband. Dragningen deras musik skapar i åhörarens inre, får de små rockdjävlarna att dansa ringdans av glädje. Om det är variationen av tonerna, electro-influenserna eller helt enkelt att det låter både futuristiskt, men samtidigt gammaldags i ett som är orsaken, det återstår att se när nya albumet har kommit ut.

Se alla bilder från spelningen här: