Midway – Low Life, historierna du aldrig vill ska ta slut

Low Life är som en bok fylld av olika öden, men med en huvudkaraktär. Varje spår etsar sig in och smälter samman med ditt musikaliska inre, när du slutar lyssna, lämnas en stor del kvar.

Annons

Right now

Redan vid introt fastnar jag för basens svängiga, lite jazziga toner som smälter samman med gitarrens tyngsta toner. Sången är i perfekt balans med dom instrumentala tonerna, en smeksamt följsam rytm där vibrerande toner är i centrum. Något jag verkligen gillar är att bandet vågar lyfta basen som instrument, och göra det till den som är mest i centrum. Körsången låter som om man klonat sångaren i två och bara ändrat lite grann, annars är det riktigt härlig musik som fångar in en på ett bra sätt. Sättet som hårdrocken smälter samma med det lite mer jazziga och faktiskt lite poppiga toner är riktigt fräscht. Ungefär två minuter in i låten får gitarren sin stund i rampljuset och sjunger sången i samma tonart som sångaren, fast så vackert att jag inte kan låta bli att spola tillbaka till just den delen ett flertal gånger. Det är lite studs i låten, väldigt catchy och starkt, som en riktig hot rod, fast med en otrolig mix av känslor. Sångarens lidelsefulla röst är så ren och klar att man känner smärtan från någon som lever, fast ändå inte. Känslan av att vandra runt helt ensam med en mur som skiljer en ensam person, fast i en tid då allt är gjort av skört glas, som går sönder bara man tittar på det. Att vara så nära alla andra, samtidigt som man är så långt bort ifrån dom på utsidan är märkbar. Men där finns hopp, melodin som gitarren sjunger ut lyfter precis allt. Toner slår in mot varandra och krockar, samtidigt som de likt magneter ändå dras till varandra. Ett fantastiskt bra spår som lämnar ett rejält avtryck.

Low Life

På detta spåret är körsången mer framträdande och man hör tydligt varje slag på trummorna, även det lite tickandet soundet från en bjällra hörs slå ner som hårda klackar mot ett lackerat golv. Allt från melodi till röst skapar ett enormt begär efter mer, just denna låten är svår att beskriva med ord. För när man hör det så händer så otroligt mycket inom en, man dras till något som inte går att se, bara känna och det sveper förbi en gång på gång, likt retsam beröring som aldrig får ta slut. Det är en början, men också ett slut, fast ett slut som ändå fortsätter.

Fallin´

Lite rap-sång över inledningen, fast starkt präglat av glamrock som mixats med sleazerock, gitarren låter nästan lite likt som en keyboard. Varje ord betonas hårt av basen vilket ger en rejäl skjuts till låten, variationen i rösten är svår att motstå och det som helar är också samma som förgör. Dom tydliga elektroniska slingorna från gitarren hörs tydligt och sätter även tonen för låten. Som att vara beroende av någon man egentligen borde släppa taget om. Släpps taget så förloras även illusionen om att det är den perfekta och inget kommer någonsin att komma i närheten. Historien om en som är så nedbruten att han knappt kan resa sig, men som gör sig stark för att lyfta någon annan är inspirerande, för det visar på att styrka finns där man minst anar det. Brutalt ärlig eftersom det går aldrig att veta om man kommer klara av fallet eller inte, förmodligen inte. Men faller, det gör man likt förbannat ändå och kan man bli förälskad i en röst och hur den gifter sig med en melodi, så är det den bästa beskrivningen som går att få fram. Själva låten är en tavla i musikalisk form med många färger, mörkret blandas med ljuset och frammanar ett helt nytt perspektiv på livet. Snarlikt ett medberoende, att vara så beroende utav någon eller något till den punkten då man följer blint och lyder minsta vink, för det är luften du andas. Där finns så många kontraster i låten att det är svårt att bena ut exakt vad som är grunden, alla metaforer läggs fram som fotografier vars bilder visar nya vägar att gå och du vet inte vilket som togs först.

Physical

Takten som trampas fram från trummorna är lika följsam som en vals i en dröm, återigen skapar sångaren bryggor och broar mellan instrumenten så att allt vävs samman likt finaste sammet. Slagen på virveln och basens trampande lyfter refrängen riktigt fint tills ett solo som vars sound måste komma inifrån en bubbla. Det känns som om en del av en själv, som om varje instrument har plockat ut en del av din själ och format det till ett musikstycke, uppbyggt för att passa endast lyssnaren. Som lyssnare är det svårt att behärska sig för man vill bara leta upp konstnärerna bakom konstverket och insupa varje kreativ ådra som personifierar deras musik. På något sätt så berättar slingorna och riffen från stränginstrumenten mer om musikern, samtidigt som en slöja gör sikten dimmig då sången tillhör en helt annan genre. Mjuka toner från ett regndroppsliknande gitarrsolo som sedan mynnar ut i ett sylvasst hugg. Efter förhöjd körsång slår trummorna till som en tidvattensvåg och drar med en ut på djupare vatten, livbojen är dock kärleken som sångaren obönhörligen vägrar ta emot och slungar ifrån sig, en lögn som berättas om igen trots att sanningen stirrar en i vitögat.

Wake Up

Spåret är en hejarklacksramsa som många nog skulle få en rejäl boost av, om dom lyssnade ordentligt på texten. Den rytmiska balansen som skapas med elgitarren och trummornas kraft är oslagbar och sången må ha ett lite surt efterspel i vissa lägen, men budskapet trycks verkligen in ordentligt. Nedräkningarna till nästa tempohöjning eller sänkning är en fin ledning och när ett mycket ljusare och mer svidande riff från gitarren slår är det som att få en rejäl örfil. Rytmen är kristallklar och trots det är provocerande svängningar så är det samtidigt en taktfull låt. Fröet som såtts från början genom första spåret börjar utan tvekan blomma upp, och även om låtarna har stark variation så är grunden som gjuten i cement.

Cut It Deeper

Wow-känslan är ett faktum när vad som påminner om lite soul blandas med hårdrock, även om det må vara en makaber skildring, så lyckas musikerna återigen med att få åhöraren att helt tappa fattningen. Nivån på rytmen stiger med varje textrad och ämne efter ämne behandlas, den lidelsefulla rösten har försvunnit och ersatts med en hånfullhet, nästan som att bli förd bakom ljuset. Snabba riff som håller en jämn takt inleder spåret och återger med en kraftfull slagfärdighet orden som tar form i sången. Hela kroppen vibrerar i takt med gitarrens snavade strängar, nästan som tråden på en spinnrock som töjs ut till sitt yttersta och sedan lite till. Man kan skildra skadorna som kan åsamkas andra på många sätt, men faktum kvarstår att det alltid går djupare än vad man tror. Även om man på ett sätt förstår låten, så är förvirringen ändå ett faktum, för du får inget riktigt grepp om vad som egentligen händer. Så fort du tror att du är med, så glider det dig ur händerna och något nytt händer, antingen förändras en ton med enbart millimeter stor skillnad, men karisman som utstrålas från artisterna är en stor del av varje låt och blandningen av deras personligheter orsakar total frånvaro av själen. Är det en hallucination, eller verklighet?

Love Is Just A Night Away

Otåliga gitarrer som går högre och högre tills dom är onåbara tillsammans med klara melodier från trummorna som regnar ner och slår sig samman, återigen blir orden svåra att få fram. Definitivt ett spår som är det mäktigaste live, för här är styrkan hos instrumenten mycket hårdare och mer sammankopplad. Utsvängningarna som basen och gitarren tar går inte att stoppa av vare sig sång eller trummor, av någon anledning så hade jag faktiskt hellre hört spåret inspelat live än i studio, för det är alldeles för levande för att kunna bli instängt på det här sättet. Lite som en player leker med sitt offer för natten grabbar det tag ordentligt och blicken är djup nog att skapa en förvrängd verklighet. Ett vilddjur i musikformat som även trots det inte går att förutsäga vilken nivå alterationen kommer vara på, så är det en livelåt.

(I can´t get) Any Younger

Som att få en inblick i en dagbok vars sidor bläddras förbi med en otålighet i sökandet på mening och svar på frågorna som man har. Riffen som återkommer med jämna mellanrum måste vara avkomman från en sammansmältning från synth och gitarr, nästan som att någon tagit en såg och börjat spela på den som om det vore en cello. Samtidigt som man vill förstå spåret, så går det inte riktigt, det finns inga klarheter i vare sig text eller melodi, men på samma gång så är det glasklart. Ytterligare ett spår som inte går att förklara med ord, tolkningarna varierar från gång till gång, till slut vet man varken vad som är på riktigt och vad som man tror sig höra.

Lonley Mans Town

En uppkäftig och kaxig låt med hårda toner, mycket mer obarmhärtighet och aggression tar form, både instrumentalt och sångmässigt. Lite som att befinna sig i armén och styras helt av andra. Men så finns där också en känsla av rebeller som skapar fullständig kalabalik. Metaforerna må röra till det, men genom uppbyggnaden av instrumenten och deras rankor som förankras i sången så går det inte att missförstå undermeningen. Vi skapar alla våra egna öden och det är bara vi som kan förändra det, att våga följa sin egen väg trots att ingen förstå varför kräver mod och det som pushar på finns inbäddat i varje melodi som sakta men säkert skalas av bit för bit tills det är helt blottat.

Balls

Svängig och rockig med blixtsnabba melodier hjälper sångaren att komma djupt in under ens skinn, det spelar absolut ingen roll hur du försöker värja dig, det går inte.

Om jag ska sammanfatta Midway´s album Low Life så skulle det vara som att vara med om ett musikaliskt maraton. Efter några genomlyssningar är man som åhörare så påverkad, att det känns som att komma ner från en utomvärldslig resa. Sammanlänkningen av sången och hur texten får olika skepnader som sedan färgas av instrumenten och deras varierande toner, går så djupt in i en att man byggs upp på nytt av musiken. Även om det tar musten ur en och huvudet känns som det snurrat ett flertal varv, så grundar det sig i alla känslor som skapas. Musik är ett konstverk som kan väcka åtrå och beroende som aldrig kan stillas, vad det än är som Midway har gjort som skapar sådana omvälvande känslor, så är jag otroligt glad över att dom gjorde det. För synen på låtarnas uppbyggnad i stort och ljudbilden hade förmodligen inte förändrats så drastiskt utan denna dramatiken och väckelsen som deras symfonier har inneburit.

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: Midway
ALBUM: Low Life
RELEASEDATUM: 2016-11-27
SKIVBOLAG: Queenside
BÄSTA LÅT: Precis alla
BETYG: