Richard John "Rick" Parfitt lämnade oss alldeles för tidigt på Julafton förra året. Som sångare, gitarrist och låtskrivare i evighetsmaskinen Status Quo satte han under 49 år stort avtryck i rockhistorien med sin speciella spelstil och vilda leverne. Vi lät flera kända och okända Quo-fans säga några ord om ikonen med den säkraste högerhanden.
Det har sagts att Status Quo uppfann både headbanging och luftgitarr. Quo's patenterade, bluesiga köttarboogie har alltid varit oerhört tacksam att både vispa oxygenackord och taktfast ruska mjäll ur kalufsen till. Då jag aldrig lärt mig att spela något riktigt instrument blev luftfendern mitt vapen, extremt tveksamt om det gav samma liggpoäng hos det täcka könet. Otaliga är de dyngsura drängträffar där man överförfriskad dragit på Caroline, lutat sig mot den fiktiva Marshall-väggen och smackat på några shuffles med benen i spagat (nåja) med eller utan innebandyklubba.
Förutom en kort men intensiv kärlekshistoria med Twisted Sister, var tunggungarna Status Quo det första band jag inledde ett långt förhållande med. Jag köpte, läste, tittade och lyssnade på allt, inklusive plågsamma djurförsök som Ain't Complaining och Perfect Remedy (det stod ju trots allt Status Quo på konvoluten). Stadsbiblioteket i Norrköping besöktes så fort Quo spelat någonstans i Sverige för att där kunna kopiera recensioner från lokala dagstidningar som klistrades in i en pärm som jag fortfarande har kvar. I de bandspelarna som fanns i klassrummen på skolan spelades Maxell C-90 kassetten med Live at the N.E.C sönder till bandsallad. Som mörkhårig och med en klädstil som gärna bestod av Reebooks, blåjeans, vit murarskjorta och svart väst "blev" jag mer Francis Rossi. Men Rick Parfitt var alltid den coolaste med sitt hårsvall och kompromisslösa hamrande på den vita Telecastern (alltid i 45 graders vinkel och några röda plektrum nedstuckna). Under några år bar jag stolt en exakt replica av Parfitts Telecaster-halskedja som han lät fanklubben From The Makers Of gjuta till fansen.
Rick Parfitt var en rocker ut i fingerspetsarna och levde the rock and roll life style fullt ut med droger, brudar och snabba bilar. Där parhästen Rossi går under smeknamnet Grand Old Man Of Rock 'n' Roll (GOMORR) så var Parfitt Wild Old Man Of Rock 'n' Roll (WOMORR). Något som tillslut fällde honom efter ett antal hjärtattacker. Han hade en rivig rockröst och både sjöng och skrev några av de största Quo-klassikerna som Big Fat Mama, Rain, Whatever You Want, Little Lady och kanske framförallt boogieeposet Forty-Five Hundred Times som jag tycker är Quo's allra bästa låt genom tiderna. En något mer okänd sida är de folkiga balladerna som Parfitt sjöng och skrev under 70-talet, ibland tillsammans med Alan Lancaster. All The Reasons, Lonely Man och Where I Am är alla sorgligt förbisett Quo-godis som verkligen visade belackarna att Status Quo inte alltid lät likadant.
Efter en som alltid trivsam julafton hos familjen nere i Norrköping kom chockbeskedet på kvällen: Rick Parfitt hade gått bort efter en infektion som orsakats av en axelskada. Jag träffade honom aldrig personligen men på något sätt kändes det ändå som man förlorat en gammal kär vän, någon som funnits där i större delen av ens liv. Han hade ju repat sig efter den senaste hjärtattacken och var på gång igen med planer på både biografi, soloplatta och samarbete med Lancaster och John Coghlan. Nu får vi istället nöja oss med minnena av Englands mest spjuveraktiga rocker. Tack för allt Rick, vi ses i baren!
Några andra röster om Rick Parfitt:
Johnny Johansson, Quo-fan med ett trettiotal konserter under bältet:
"Jag kan fortfarande inte förstå riktigt att Parfitt gått bort och hur det gick till men hjärtat var ju väldigt svagt som inte orkade med infektionen i den skadade axeln. Visst har han lurat döden några gånger men nu så såg han fram emot att göra lite solo shows och skrivit låtar med John & Alan och sen blir det så här, jag mår faktiskt illa. Svårt att lyssna på Quo faktiskt just nu, det smärtar för mycket.
Parfitt har betytt mycket för mig igenom livet, början av 70-talet började jag lyssna på dem och -75 såg jag Quo på Grönan. Quo med Parfitt i spetsen lirade för sina fans där fansen fanns fast det låg i obygden någonstans. Han har visat med sin proffsighet att han var en utav världens bästa boogierock artister med sin energi, utstrålning och aldrig otrevlig eller liknade negativa aspekter mot sina fans. Vi beundrade han och han beundrade oss Quo-nördar.
Han gillade nog mera det tunga Quo och inte light Quo som han uttryckte sig vid en intervju angående Frantic Four reunion, Rossi styrde nog för mycket. När jag var glad så gjorde Parfitt mig ännu gladare och vid ledsamheter så blev man i bättre sinnesstämning via Parfitt. Ja, med andra ord så har alltid Parfitt betytt någonting i mitt liv, svårt och beskriva men gillar man deras sound en gång sedan är man fast. Parfitt hade humor med glimten i ögat och för det mesta utåt lätt till skratt trots ett hårt liv. Han blir aldrig glömd och det kommer aldrig någon mera Parfitt och lirar som han. Vila i frid Parfitt, med din kära dotter."
Axel Söderberg, Quo-fan och sångare i Horisont:
"Stadigaste högerhanden i showbiz. Det är hans finess och precision som gjorde att det äldsta riffet i rockhistorien aldrig blev gammalt. En låtskrivare av rang som har gjort många av Status Quo's absoluta bästa låtar. Som band kan man inte annat än förundras hur dom kan med de enklaste medel förmedla låtar som står emot tidens tand."
Magnus Stengård, Quo-fan sedan 1972:
"Jag började lyssna på Quo när Piledriver kom. Har alltid sett Rick som en ösig gitarrist med otroligt driv i sina riff. Han och Francis har kompletterat varandra på ett perfekt sätt. Har sett dom ett antal gånger och alltid tyckt att Rick är en riktig rocker. Mystery Song , Forty-Five Hundred Times och Rockers Rollin' är låtar som är starkt förknippade med honom.
Hörde i en intervju att det fanns planer på att han, Alan och John skulle göra nåt ihop. Det var mycket tråkigt att höra om hans bortgång. RIP Rick."
Roger Johansson, Quo-fan och fotograf på Rockbladet:
"Han gjorde mig till den luftgitarrist jag är idag, heads down no nonsense boogie."
Fredrik Brolin, Quo-fan och skribent på Rockbladet:
"Jag kan varken glömma kråsskjortan på 60-talet, eller sidenskjortan på NEC i början av 80-talet. Ricks hängande mot förstärkarväggen med rockhistoriens bredaste ben (hård kamp mot hans bandkamrat) och riktiga knytnävsslag mot gitarrsträngarna ligger till grund för så mycket jag gillar med musik och för det faktum att det sammanförde mig med min vapendragare Blid."
Pontus Snibb, Quo-fan och frontman i Bonafide:
"Fick äran att lira support till Status Quo med Bonafide för massa år sen i Kilafors. Vilken känsla att få skaka hand med Rick och sedan kolla deras gig på scenen bredvid honom och bara njuta! Den störste kompgitarristen inom Rock'n'Roll har lämnat oss. Boogierocken kommer aldrig bli densamma! RIP Mr Parfitt."
Arne Blomqvist, Quo-fan och bassist i Sky High:
"Det var den första stenhårda rockaren jag såg live och den siste inklusive Lemmy. Han har betytt otroligt mycket för mig. Mer än Rossi faktiskt. Ingen kan ta hans plats."
Big Fat Mama, Status Quo-tributeband:
"Rick Parfitt har för oss satt idealet i mycket av det viktiga i rock 'n' roll. Hur en elgitarr ska spelas, hur långt håret ska vara och hur tajt en jeansjacka ska sitta. En utav få som gått vidare från rockstjärna till ikon. Odödlig med andra ord."
Lasse Kronquist, Quo-fan och gitarrist i Svenne Rubins:
"När jag tänker på honom så kommer bilden fram av en charmig kille och musiker som verkligen älskade och ville spela rockenroll! Han var inte alls intresserad av att spela sologitarr för låtens ryggrad byggde enligt honom på kompet. När han fick frågan om inte Status Quo-låtarna var lite väl enkla i uppbyggnaden svarade han ja MEN när man ger dem liv med ett äkta svängigt rockkomp lyfter det verkligen låten! Och han var ju motorn i bandet.
Ibland, och så var fallet med gamla Quo, så blir delarna tillsammans större än de personliga prestationerna. Men igen, utan Rick's högerhand vetetusan om det blivit lika magiskt. Fast jag lyssnat mest på Purple så säger jag ändå att världens bästa rockband är gamla Status Quo. När man tittar på dokumentärer om bandet verkar det som om Parfitt alltid är redo att rocka (tyvärr också i livsstilen som blev hans fall). Karln hade ju också en härlig torr Brittisk humor… när han vaknade efter fjärde stroken i somras så var det väldigt många som undrade vad som händer efter döden (för han dog ju faktiskt) så svarade han bara – att det händer ingenting!
Man tänker ju tillbaka på alla gig man sett och wow vilken attack på telen! När Quo lirade i Sälen för typ tre år sen stod jag längst fram nedanför Rick och kollade in allt han gjorde….Alla blickar mellan honom och Rossi och allt de pratade om. Dansade, rockade och log som två siamesiska tvillingsjälar. På dokumentären sa Rick att de då pratade om vad som helst…..ibland vilken mat de skulle äta efter giget, ibland hur det lät på scenen eller vilka kex de skulle träffa efter giget! Kanske det viktigaste med Status och vad de lämnade efter sig är att publiken gick hem och var lyckliga och glada efter att ha fått en dos av rockenroll rätt in i hjärtat! Jag glömmer aldrig Rick's sång i Big Fat Mama, det måste vara den ultimata rocklåten när han skriker 'Say you need me!' Inte glömmer jag heller när hela läktaren på Johanneshov Isstadion står upp och lirar luftgitarr till Don't Drive My Car Det kanske aldrig kommer någon till planeten mer som Rick Parfitt! Vila i frid! Amen! "
BILDGALLERI RICK PARFITT GENOM ÅREN
BILDGALLERI BIG FAT MAMA – RICK PARFITT TRIBUTE PÅ GERONIMOS FGT
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAFER: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se), Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se) och Pressbilder.
- Spelschemat släppt till Truckfighters Fuzz Festival #4 - 2023-09-28
- Pålitligt The Hellacopters på Mosebacke - 2023-09-02
- FUZZPROFILEN: Patrik “Putte” Lidfors från Grandier - 2023-08-27
