Gruppen grundades omkring 2012 av Linus Öhrn och Sebastian Rojas som tidigare spelat i ett annat band tillsammans. Med nytillskottet Joel Fox Apelgren på bas är trion nu redo att utveckla sin musik och köra på precis som förut.
– Sebastian och jag spelade tillsammans i ett band som heter Graverape Ritual, men kemin stämde inte mellan alla medlemmar, så vi la ner det projektet. Så efter att vi la ner det bandet grundade vi Siniestro och eftersom vi saknade basist i början tog jag på mig rollen som både basist och gitarrist samt sångaren vid inspelningen av skivan, berättar Linus Öhrn, sångare och gitarrist.
Namnet Siniestro är spanskt och betyder olycksbådande, Sebastian Rojas som är trummis i bandet, berättar att han hade en lista med olika namn och eftersom Siniestro låter bra på både svenska och engelska valde dom det. Basisten Joel som annars spelar i bandet Ztringtrosa, gick med i november förra året är ett välkommet inslag i bandet.
– För första gången känns det som vi har ett dream team, Joel är en grym basist och det känns bra att kunna ha med honom på kommande plattan. Nu kan vi utveckla låtarna och då speciellt samspelet mellan bas och trummor innan vi sätter igång, tidigare har vi bara kört, och eftersom metal inte innehåller så mycket bas har det fungerat. Men nu har vi chansen att kunna göra något ännu bättre, även om vi inte kommer göra saker mer avancerade än vad dom är, utan bara utveckla låtarna. Så redan nu kan jag känna att kommande album kommer bli grym, berättar Linus.
Enligt medlemmarna är dom den sortens band som gör precis vad de själva vill, känner killarna för att spela en thrashmetal låt, för att i nästa ögonblick övergå till en punklåt, så gör dom det.
– Det är genom att skita i alla så kallade regler som vi har fått till soundet på andra skivan, första albumet var lite spretig. Men på Revelations In Mayhem lyckades vi bra och förhoppningsvis har vi nya låtar klara redan till våren för det tredje albumet. Tack vare att vi har den bredden som finns i bland våra låtar så passar vi även på dom hårdare och mer extrema scenerna. För ett tag sedan spelade vi på Copperfields när det var punk kväll där. Genom att vidja sig så når man även ut till en bredare skara och eftersom jag är uppvuxen i Norrland med den hårda energin som kommer från musiken, så måste det finns kvar även om vi kör akustiska låtar, anser Linus.
Även om det innebär mer press att vara en trio, så föredrar Joel personligen det. Han och Linus har känt varandra sedan en lång tid tillbaka och enligt egen utsago har dom alltid uppskattat varandras musikalitet. För Joel som lyssnat på hårdare musik tidigare, men aldrig spelat det, har medlemskapet i bandet endast inneburit positivitet.
– Jag har aldrig spelat så här hårt tidigare och efter ett inhopp i Siniestro när dåvarande basisten bröt armen, så växte behovet. Förra året spelade jag alldeles för lite och blev, ja man kan väl säga att jag blev lite paj i huvud och hjärta, detta är ju vad jag vill göra och då kan det ibland bli överväldigande av att ha ett vanligt jobb. Men uppenbarligen så mår jag redan nu bättre och har många saker på gång med olika band, men mest med Siniestro, så det känns jävligt kul, berättar Joel.
Enligt Sebastian är det viktigt att musiken verkar som en spegel och är lika bra som musikerna själva. För honom är det viktigt att lyssnaren, oavsett vem det är får en bra känsla för bandet. Många av bandets låtar går likadant och dom gitarrsolon som finns inlagda finns där för att dom passar låten.
– Linus sjunger ju på svenska i vissa låtar och jag berättade det för honom att några vänner till mig som bor i Chile tyckte det var exotiskt och coolt att höra. Det är ju inte så att vi har uppfunnit något nytt, Sverige har redan så mycket musikhistoria, men fler band idag sjunger endast på engelska. En sak jag uppskattade mycket när vi var i Kiruna var den stora underground scenen som fanns där, många av Linus vänner kunde helt plötsligt ta upp en gitarr och börja sjunga, även om det är melankoliskt och sorgligt så sjunger dom riktigt bra, berättar Sebastian.
Orsaken till varför det finns svenska låtar med på båda skivorna, är för att Linus som är uppvuxen med punkmusiken uppe i Norrland och har sjungit på svenska tidigare anser att musikformen blir råare på svenska än engelska. Enligt honom grundas låtarna på riff och text som han kommer med, sedan tas grundidén med till replokalen och tillsammans bygger sedan han och bandet vidare på dem. Processen är alltid snabb och låtarna byggs kring melodierna. Inom gruppen finns det inget ego, utan dom kör tillsammans som dom alltid gjort och eftersom musiken går före är det viktigt för alla att man jobbar tillsammans.
– Kanske är det ovanligt eftersom tanken på att synas alltid finns i ett band, men här syns alla tre. Vi tar allas talanger, och låter varandra få utlopp för det. Jag kan inte stoppa Sebastian från att lägga in sitt speciella groove eller hålla Joel i tyglar och det gör också att låtarna låter olika varje gång vi spelar live. Eftersom jag har en del komplicerade saker att spela fram på gitarren samtidigt som jag sjunger, så är det en punkig känsla över det hela. Kemin som finns mellan oss är sådan att missar man, då hjälper vi varandra och det spelar ingen roll om det är en liten spelning eller stor festival.
Skit samma om det är en liten miss mitt i allt, vi är som ett maskineri som bara går framåt, säger Linus med ett skratt.
Något som bandet berättar som även stämmer överens med deras personligheter är att Linus alltid har varit inne på melankolisk punk och black metal. Därför var det ett naturligt val att även låta musiken skildra dessa sidor, men även dom andras.
– Allt som är dystert och mörkt är naturligt för mig eftersom det finns inom mig. Jag är inte så som person, men när det gäller musik så vill jag ha det ondskefullt och mörkt och kommer alltid köra den musikstilen. Slayer har en dyster aggressivitet som jag gillar och även Johnny Cash, trots det är akustiskt. Kanske är det så att det beror på att jag är från Kiruna ursprungligen, berättar Linus återigen med ett skratt.
Under 2016 turnerade Siniestro tillsammans med The Vice i bland annat Spanien, Tyskland, Tjeckien och Belgien. En lärorik upplevelse där dom fick mycket hjälp från vännen och managern Mattias ”Terror” Hägglund som även genom sitt företag, Mosh Pit Couture designat Linus väst och gitarrfodral.
– Utan Terror hade vi inte kunnat klara av så mycket, han hjälper till med allt från att sälja merch till att rodda. Men turnén gick bra, mycket beroende på att vi alla kände varandra sedan tidigare och hade en bra kemi, något som är viktigt eftersom man är så nära varandra hela tiden. Det tär på en att åka 400 mil och varje dag ha ett nytt ställe med ny scen utan att i förväg veta hur det ser ut eller hur organiseringen är kring spelningen. Ska jag vara ärlig så har vi inga problem med soundcheck, blir det av så blir det av, som på Kraken så hann vi inte, utan bara körde och det värst du kan göra, det är att gnälla på en ljudtekniker. Var bara glad att folk kommer dit och ser dig uppträda istället, band som gnäller är något av det värsta jag vet, tycker Linus.
Lemmy Kilmister är en ikon som många har sin musikkarriär att tacka för, då han inspirerat många till att våga satsa på musiken. Medlemmarna i Siniestro är inga undantag och anser att utan Lemmy, så hade inte thrashmetal existerat.
– Lemmy smälte samman punken och rocken som sedan togs vidare till nya nivåer av Metallica och Slayer, Ozzy Osbourne också, men Lemmy kommer alltid vara den som varit avgörande för genren thrashmetal. Om du lyssnar på texten så hör du att han skrev ärligt och hårt, anser Sebastian.
Att vara den som står högst upp på listan vid spelningar är inget som killarna lägger någon större vikt vid. I verkligheten så sitter alla i samma sits och bara för att man står högst upp på en lista, så betyder inte det att man drar mest folk.
– Det är bara värt att ha ditt namn högst upp på listan om du är det band som drar mest folk, enligt mig så finns det absolut ingen anledning till att trycka ner andra med syftet att höja sig själv. Klart att det finns dom som tror att det är en snabb genväg att trycka sig uppåt, men det kommer slå tillbaka förr eller senare, berättar en eftertänksam Joel.
Alla instrumentala delar och sång är inspelade i en enda tagning på skivorna, enligt killarna sätter detta mer press på dom som musiker. Men det är också ett bra sätt för dem att spara tid på. Samtidigt berättar Joel att han blir mer nervös vid en inspelning än på scenen, mycket beror på att han trivs bättre på scen. Ett inslag på nya skivan är att Linus tillsammans med två unga musiker spelade in cello och fiol tillsammans med gitarr utan noter.
– Jag ville ha det instrumentalt och akustiskt, så en bekant tipsade mig om två unga musiker vid namn Romeo och Adrian Kaufeldt. Vi körde en improviserad session som jag blev jättenöjd med. Det finns också med på bland annat Allegiance To No One, jag tyckte mixen av fiol och cello var riktigt cool, men det måste var äkta och gjort på riktigt.
I bandet är Sebastian den som anses vara mest skolad, han var bara sex år gammal när han blev satt i en traditionell musikskola hemma i Chile. Vägen därifrån ledde honom sedan till en karriär som ljudtekniker och studier inom musik, för att sedan övergå till trummis och låtskrivare. Joel däremot började spela klassiskt piano vid tio års ålder och har gått på kulturskolan där han lärde sig grunderna. Idag berättar han dock att notläsning inte längre är hans starkaste sida. Linus är den enda i bandet som är helt självlärd, förutom studierna på estetiska linjen musik när han gick på gymnasiet.
– Jag kan inte läsa noter, men gitarr och allt sådant är sådant jag har lärt mig själv. Det är nog därför jag går mest på känsla, som med gitarrsolon, jag vill inte veta innan hur det kommer bli utan provar mig fram. Allting finns i huvudet, vissa saker som är med på Revelations In Mayhem är femton år gamla, andra är åtta år och det beror på att dom tidigare aldrig har haft en plats inom musiken tidigare. Som med ryssgrejen du nämnde tidigare i Inside My Head, den har jag haft väntandes i femton år.
På frågan om det går att ha balans i livet, samtidigt som man låter musiken ta så mycket plats som den gör, varierar svaren. Sebastian anser sig ha en bra balans mellan arbete, familj och musiken, samma för Joel trots han inte har barn. Men för Linus är det däremot musiken som tar störst plats.
– För mig är musiken extremt viktig att ha i mitt liv och jag har många projekt på gång av just den anledningen.
Se alla bilderna från intervjun i replokalen här no images were found
Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Fotograf: Mattias "Madcap" Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
