The Hawkins – Hökarna flyger högre

Spelningen inleds med en hög dos ren rock n' roll och medlemmarna i The Hawkins lyckas återigen skapa musikalisk magi. Trots avsaknaden av arena är en sak klar, snart flyger dom långt.

Med elektriska stötar under fötterna, låter Albin Grill trummornas bombastiska takter svälja omvärldens ljud. Gitarristen Mikael Tunborg kör som vanligt sitt eget race, hans valsande danssteg blandas med höga sparkar och headbang samtidigt som riffen levereras med fullkomlig briljans vid precis rätt del i låtarna. Det är nästan som att den stackars gitarren får sota för alla sina synder på en och samma gång, när hans fingrar hårdhänt får dem att ta ton. Martin Larsson på bas är en syn för gudarna, när han bakom sin svängande hårgardin ökar trummornas takt och ger dem ett bottenlöst djup, försvinner marken under fötterna på åhöraren. Trots att en överförfriskad idiot i publiken som uppenbarligen inte kan något om musik, gastar ut sina åsikter verkar detta ej beröra Martin, som istället levererar den ena käftsmällen efter den andra. 

Sångaren Johannes Carlsson har den sällsynta förmågan att fatta tag om åhörare genom en enda blick.  Hans sätt att använda sig av varje textrad och med håven som vävs fram fånga åhöraren för att förmedla känslorna bakom varje bokstav är fullständigt hypnotiserande. Med stundtals slutna ögon kontrollera den unga musikern varje hjärtslag.

Albin är en intressant trumslagare att titta på, koncentrationen är djup och stundtals är det som om en uppläsning av trumsetet äger rum framför oss. Busvisslingarna haglar tätt, men dränks av bastoner som slår ner likt en förbannad åskfågel. När Profit In Disguise framförs är det återigen raden " close your eyes, this might hurt" som är starkast och visst gör det ont, för ju högre upp dessa hökar flyger, desto mer ouppnåbara blir dom. En man dansar till trummornas takter och klappar så hårt i händerna att hans öl skummar över, en annan bugar sig som om det vore odödliga gudar han stod framför. 

Även om musikerna har sina egna spelstilar, så passar det bra till både låtarna, men även deras show. Ställ The Hawkins på en scen och du kommer aldrig kunna förutsäga vad som kommer att hända. Allt från Mikes dansande bakåthopp och Martins stränga, fasta grepp över basens två översta strängar, medan den tredje får vibrera fram den ultimata grunden i låten till Albins uppstramning av trummorna och Johannes erövrande röst, kan få vem som helst att bli beroende. 

När mitt sällskap förundrat kommenterar uppträdandet med att det han precis bevittnat är en helt ny generation rock, går det inte att stoppa rysningarna. Tempot har ökats och kvaliteten förbättrats, dock saknar jag en låt i deras setlist, kraftfulla Between The Lines. Istället bjuds vi på en ny låt från kommande albumet och även om jag sedan första spelningen med The Hawkins har kunnat förutse det, så är dom ett band som kommer storma varje arena som existerar i vår värld.

Hökarna flyger högre och högre för varje spelning och en dag, mycket snart kommer scenen vara större och tiden dom tillbringade på mindre scener ett flyktigt minne. 

BETYG : RB-Betyg-8_10
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Gabrielle Holmberg (gabrielle@artpics.se)
KONSERT: The Hawkins
ARENA: Pub Anchor / Stockholm
DATUM: 2017-02-23


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar