Den femte maj släpper Motionless In White sitt fjärde studioalbum. Med anledningen av detta mötte vi frontmannen Chris på Spotifys huvudkontor, men mannen som möter oss denna eftermiddag är inte alls vad man förväntar sig.
– Jag tror att, förresten hur långa svar vill du ha på frågorna? Jag kan ge både korta och längre svar.
För min del är det första gången som en musiker frågor mig hur jag vill ha svaren på mina frågor. Men lättnaden är skriven över hela Chris när svaret blir att han får bli precis hur långrandig som han vill.
– Bra, för det finns en låt på det nya albumet, Graveyard Shift, som heter Necessary Evil. Och för mig personligen handlar det om att omfamna den ondskefulla sidan av dig själv, du vet den som får dig att framåt som en skurk. Mycket beror på saker och ting som händer runt om i världen, men också det som händer i mitt liv och runt omkring mig. Jag har ett hjärta precis som alla andra, men ibland kan den andra delen ta över, men ändå måste svaret bli att jag är en god människa till hälften.
Iklädd en sönderklippt tröja under en huv-tröja och svarta latexbyxor ser Chris ut som den typiska frontmannen i ett metalcore band. Men samtidigt är kontrasterna många och det blir snabbt uppenbart att Chris i själva verket är väldigt blyg. Hans handtag varar bara en sekund och det tar en bra stund in i intervjun, innan han vågar ta ögonkontakt. Namnet på nya albumet Graveyard talar om ett visst tema, som om man följt Motionless In Whites karriär, kan se bland annat i musikvideon Reincarnation. För bandet själva förklarar Chris att det både är en metafor, samtidigt som det representerar dom.
– Samtidigt som det är en metafor för dom sena kvällarnas arbete, till exempel om man arbetar i skift och får nattskiftet som anses vara det tuffaste, så representerar det oss som band. Sedan Motionless in White grundades så har vi arbetat väldigt hårt och det har inte alltid varit lätt. Men vi är väldigt stolta över vårt nya material och jag tycker det är coolt att vi fortfarande kan ha kvar temat och att det fortfarande fungerar för bandet.
Även om temat följer en röd linje, så är en av dom nya låtarna, Loud (Fuck It) förevigad i en musikvideo vars stil inte följer tidigare riktlinjer. Att fortsätta göra seriösa videor som representerar låtarna på ett specifikt sätt, var något Chris kände att han behövde en paus från.
– Tidigare har allting runt omkring just videorna varit på en väldigt seriös nivå. Jag älskar verkligen att se hur något som endast funnits i mitt huvud, förvandlas till något jag kan se få liv på ett annat sätt. Men jag och bandet behövde en paus från allt allvar och när vi skulle göra musikvideon till Loud, tänkte vi tillbaka på tiden som tonåringen. Världen framstod som så mycket enklare då och eftersom vi alla är skejtare, var det något vi ville införliva i videon. Många av oss har fortsatt, jag har själv inte haft tid att skejta på ett tag, men om du tittar noga så kan du se några bandmedlemmar åka runt i bakgrunden.
För att göra nya albumet så unikt som möjligt, hölls det en fanbaserad tävling som gick ut på att vinnarens bidrag skulle bli dess omslag. Över 2000 bidrag skickades in och processen bakom var för Chris väldigt svår.
– När man får så många bra bidrag, då blir det mer än bara komplicerat att välja ut ett av dom. Det som vann var ett av våra topp fyra, vi gillade verkligen bakgrunden och hur det passade med albumet. Något som jag personligen verkligen fastnade för och uppskattade, var samarbetet mellan mamman och hennes son, som pryder omslaget. Det är en fin sak att se tillbaka på, hur två fans som är relaterade tillsammans kan representera bandet på ett sådant sätt. Förhoppningsvis kan dom andra tre bidragen också släppas i en special edition upplaga eller liknande, för dom förtjänar också att visas upp för världen.
Chris beskrivning av hur det är att vara turnerande musiker är den ärligaste hittills. Med tanke på att Motionless In White, endast tar pauser från sitt nomadliv när dom ska spela in nytt material, är det en ständigt pågående resa.
– Något som är väldigt viktigt och som vi har tagit fasta på under senare år, är hur viktigt det är att ta hand om sin kropp. Saken är den att vi är så vana vid att åka runt och spela, att för oss är det en helt normal del av våra liv. Men att vara hälsosam när man är ute och reser är riktigt svårt, det är nästan som att ramla ner i en självdestruktiv spiral. Jag brukar referera till det som ”on tour”-mood, det är ett speciellt humör som bara uppstår när du är ute och gör din grej som musiker. Så fort vi går på bussen så känns det verkligen som att JA, äntligen är vi tillbaka, mycket handlar om att balansera din mentala hälsa och sova mycket, något vi har blivit bättre på.
Musiken en artist eller ett band tillsammans skapar, kan också ses som en definition av deras personligheter.
– För mig är det ett sätt att representera mina innersta känslor, allt som är Motionless In White visar ärligt upp vem jag egentligen är, hur jag känner och vad jag tycker. Både på gott och ont skulle jag vilja säga, för alla håller inte med och kan inte relatera till texterna, men ändå finns behovet av att kunna säga det. Ingen har tidigare ställt frågan på det här sättet till mig, så det är svårt att ge ett svar som kan förklara det. Men enklaste svaret att ge dig, det är att nu har jag äntligen fått möjligheten att vara bekväm i mig själv och låta folk se dom djupare aspekterna gällande mig som person.
En av dom nya singlarna, Eternally Yours, är enligt Chris den första riktiga kärlekslåten som skrivits. Han berättar att dom tidigare låtarna, som kan ses som sånger om kärlek, varit baserade på olika filmer och karaktärer.
– Detta är första gången som jag skriver en låt på det här sättet, tidigare baserade jag allt på andras historier eller karaktärer från filmer och liknande. Nu känner jag däremot att jag har nått en punkt i mitt liv, då möjligheten att älska någon öppnats upp för mig. Under en lång tid så la jag all min tid och energi på att arbeta med bandet och stängde av allt som gällde känslor, på sätt och vis glömde jag att det finns ett liv utanför den bubblan. Men så träffade jag en person som betyder mycket för mig och som har haft stor påverkan på mitt liv. Låten handlar varken om henne eller vårt förhållande, men visar att muren som byggdes upp som skydd har rivits ner. Du sa att för dig lät det som en kärleksförklaring till någon som inte förstår att man älskar dom och det är precis vad jag vill få fram, den djupare betydelsen av kärlek. Även om låtarna i sig består mycket av metaforer och hemligheter, så finns det djupare mening i alla. Processen i sig var lärorik eftersom låten skrevs från ett annat perspektiv, mitt eget.
För ett tag sedan skrev Chris ett öppet brev till fans av musik, gällande det faktum att många förlitar sig på att musiken ska vara deras räddning. Bland annat skrev han att det inte är hans uppgift att vara deras livscoach, inte heller att texterna ska vara riktlinjer för hur andra ska leva sina liv.
– Jag ville att dom skulle inse sin egen styrka, det är inte musikerna eller låtarna som räddat dig, det är du själv. Från min erfarenhet och efter att ha talat ut, möttes jag av både positiv, men också negativ respons. Vissa fans ansåg att jag var ett riktigt svin som attackerade dom, men det var så jag kände. För mig handlade det mycket om att få människor att inse, hur viktigt det är att inte ge någon annan äran för deras egen styrka. Livet är svårt och om man lyckas vända på det och må bättre, då ska man vara stolt över sig själv. Vissa kom fram efteråt och tackade mig, för det hade fått dom att inse hur starka dom faktiskt var och att den styrkan fanns inom dom, inte i musiken.
Men att vara beroende utav musik är något Chris själv kämpar med, fast på ett annat sätt. Hans oro kring att det en dag skulle ta slut, är återkommande.
– Ibland undrar jag vad som skulle hända om det tog slut imorgon, det oroa mig för att vara ärlig eftersom att jag är fullkomligt beroende utav att arbeta med bandet. Hela mitt hjärta och min själ tillhör Motionless In White, allt hårt arbete som vi har lagt ner får mig att känna mig skyldig om jag inte lägger all uppmärksamhet på det. För mig personligen har det alltid varit en kamp att hitta balansen, för tanken på att om inte vi fortsätter arbeta lika hårt, då kommer någon annan göra det. Chansen att lyckas är inget som ska ges bort till någon annan. Men samtidigt har du inget att sträva mot utan dom ögonblicken, då man tar ett steg tillbaka och tar med sig det tillbaka efter pausen. Att bli arg och frustrerade är lättare när man inte tillåter sig själv andrum. Jag själv kämpar med det faktum att jag tvivlar på mig själv ibland och det blir bara självdestruktivt i längden, för musiken är något som jag förlorat mig helt i. Besatthet av något, oavsett vad, är aldrig hälsosamt.
Chris fortsätter berätta att han än idag kämpar med att låta sig själv ta en paus från arbetet. Lyxen som enligt honom medföljer en framgångsrik karriär, har trots allt hårt arbete som lagts ner för att Motionless In White skulle komma till punkten dom är idag, lett till mer hårt arbete. Ett liv utanför musiken finns där, men att ta steget dit är en daglig kamp.
– Det är så svårt att inse, hur rätt det är att ta en paus och spela ett spel eller se en film. Något som jag nästan aldrig säger till mig själv, är att det är helt okej att göra så, speciellt när allt blir för jobbigt. Tankarna går hela tiden tillbaka till faktumet, att den minuten hade kunnat läggas på bandet istället. Men samtidigt är det inte ett liv som jag vill fortsätta med, istället vill jag hitta ett sätt som gör det möjligt för oss att arbeta hårdare och smartare. Detta utan att lägga ner precis all tid på musiken, att vara musiker och samtidigt bara vara Chris, det är svårt för mig att acceptera den vanliga delen av mig själv.
Förvånande nog är Chris väldigt sportintresserad och han berättar glatt att en bra sak med Sverige, det är att ishockey är så stort här. Själv är han ett stort fan av sporten och oavsett om det är xbox-spel eller en match på tvn, så är det ett sätt för honom att smita undan sin work-a-holic mentalitet.
– Min scenkaraktär och personen jag är utanför scenen, vad du än vill kalla det, är svår att förklara. Det är som att ha två olika personligheter inom sig, den tysta och observanta Chris som bara vill springa upp på scenen igen och visa upp den argare, mer framåt och öppna personen. Dom två personligheterna smälter aldrig samman, men samtidigt så visar dom sig på sätt och vis samtidigt. Tidigare gav jag så mycket av mig själv och det resulterade i att tiden på scen, målade upp en felaktig bild av mig som person. Genom att ta varje tillfälle i akt och säga precis vad jag tyckte, glömde jag bort att det även visar upp personen bakom. Kort sagt, min personlighet på scen visar upp den andra som gärna vill bryta sig fri, det är inte ett så kreativt svar, men det är ärligt.
Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Fotograf: Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@rockbladet.se)
