För Mattias ”Terror” Hägglund är det viktigt att ta vara på det som redan finns. Men bakom den oläsbara och lite udda fasaden, gömmer sig en kreativ själ utan dess like.
– För mig är det viktigt att ta vara på det som redan finns, ta till exempel den här klassiska skinnvästen. Den har jag hittat på second hand och den är väl omhändertagen, en klassisk morfar-väst. Det är världens bästa grund att utgå ifrån, berättar Mattias ”Terror” Hägglund.
Hans intresse för designeryrket tar sin början när han började med att sy sina egna skapelser. Som gammal punkare och med en familj som haft generationer av sömmerskor, har det alltid varit en del av Terrors liv.
– Jag har inte haft tid att utveckla mitt arv tidigare, men nu sitter jag här med mormors gamla symaskin och skapar. Tidigare arbetade jag halvtid på Systembolaget, det var mitt favoritjobb men när chansen kom att få en plats här i bunkern, då kände jag att förutsättningarna inte kunde bli bättre för att det skulle kunna tas till nästa nivå. Vi är många kreativa själar som samsas här, Gurra och John bygger gitarrer och Peters tjej är grafisk designer, Therese är den som håller ihop oss och hjälper till med det mesta i Fritzl Bunkern, så tillsammans har vi byggt upp ett team. Idag hjälps alla till och tar hand om varandras kreativitet, för mig är det mycket värt då jag aldrig haft en dator själv och Christel, Peters flickvän är bra på sådant. Något jag verkligen är tacksam för är att bli insläppt i gemenskapen, ödmjuka rackare som Peter till exempel. Han är otroligt drivande och hjälper mig med hemsidan och pappersarbetet och Christel tar produktbilderna.
Terror fortsätter berätta att han själv har svårt att göra produkterna rättvisa, detta beror till stor del på att det händer mycket i designen. Medans vi pratar springer han runt i den lilla lokalen och visar alla möjliga olika slags designade produkter. Det märks tydligt att han brinner för sitt yrke och har en stor passion, något som är viktigt om man ska arbeta med konst, men Terror är den person som man verkligen kan se på, att kreativitet är honom personifierad.
– Förra året, år 2016 var mitt uppbyggnads år gällande MoshPit Couture, men jag arbetar även med musik och som manager och lite allt i allo åt Siniestro. Egentligen så började allt med att jag såg en bild på Simon Cruz, när han var med i Crashdiet och tyckte han verkade riktigt cool, så jag ville göra något speciellt för honom. Det slutade med att vi blev kompisar och att fler upptäckte att jag kunde det här med kläder och lite annorlunda design. Men jag ska säga dig det att, känslan av att inte behöva jobba för någon annan, utan kunna leva på att göra något man älskar, den känslan går inte att beskriva.
Lika snabbt som Terror springer ut och in från rummet som är hans syateljé, lika snabbt växlar han mellan samtalsämnen och visar stolt upp det han gjort. Ett av hans pågående projekt när intervjun äger rum är västar till ett nytt black metal band, Legion Avslut som skulle till Prag och uppträda på en festival.
– Jag är min egen och inte beroende utav någon annan, samtidigt är det viktigt att ha en fast inkomst. Men jag gör bara saker som jag kan stå för och håller alltid en deadline. En väst kan ta mig en månad att göra, men då ska jag också nå dom kreativa zonerna och kunna visualisera hur det ska bli i slutändan. Min arbetsmoral är hög, men att ha sig själv som arbetsgivare kan försvåra ibland, som att ge sig själv lite ledigt.
Tidigare arbetade han som kock under 15 år, men säger med eftertryck att det sista han vill ha, är ett sju till fyra jobb. Trots att det kreativa och produktiva även dom kan ha negativa sidor, som att man gör för mycket på en och samma gång, så föredrar han det flexibla schemat som medföljer.
– Siniestro och The Vice är dom två band jag jobbar mest för, men även Diet Records och Crashdiet. Linus Öhrn, sångaren i Siniestro har jag alltid gjort västar till, du vet jag vill att han ska se tuff och ball ut när han står på scenen.
Förutom hans morföräldrar så är Terror den första i sin familj som livnär sig på sin konst. Morföräldrarna startade eget företag inom skobranschen och började precis som han först hemma, för att sedan ta över en stor fabrik. Även om viljan att slå på internationell bas, så är det inget som Terror vill ta efter, när det gäller att grunda ett större koncept på fabriksbasis.
– Då försvinner det genuina och äkta som handgjorda verk innebär och jag vet att det finns möjlighet att slå igenom på internationell nivå. Douglas Blair från WASP är en av mina största kunder, honom har jag sytt två västar och ett par byxor till.
Medans Terror pratar pekar han mot en bild som hänger på väggen, föreställandes Doug iklädd en skinnväst som designats av honom. Med flit satte Terror dit bandet The Vice namn på ryggen, ytterligare ett smart drag för att marknadsföra dom band som han har en djupare koppling till.
– Douglas och jag träffades på tunnelbanan innan en spelning, när Deathstar skulle spela och han skulle gästspela med dem. Innan Douglas skulle gå upp på scenen så frågade han om västen och om han fick låna den. Så jag lät honom behålla den och sedan beställde han en till när den första skulle skräddarsys. När det gäller betalning så ville jag inte ha några pengar, så istället fick jag en av hans ESP gitarrer.
I samma sekund som Terror avslutar meningen, så flyger han upp från stolen och återvänder med gitarren i handen. Reflektionen av honom hållandes gitarren syns i spegeln och en djup ödmjukhet tar sin form i hans ansikte. Men befinner man sig i hans närvaro så är det snäva svängar som gäller och plötsligt innefattar samtalsämnet bröllop.
– När Erik, mer känd som Kongo, från Alteregon skulle gifta sig så gjorde jag hans bröllopsväst. Linus bad mig om en black metal kavaj till ett bröllop han skulle gå på. Men bröllopsklänning har jag inte gjort någon ännu, men det är svårt med just bröllop. För då ska allt tonas ner lite, samtidigt som det är viktigt att behålla grunden. Samtidigt är bröllop så långt ifrån mosh pit som man kan komma, couture däremot är lite finare. Den absolut konstigaste förfrågan som jag har fått från en kund däremot, det var en sexleksak som en kompis beställde, ett slags strypkoppel och kanske också Linus gitarrstrap.
Ibland kommer hans kunder med sina egna visioner och ger honom referenser att utgå från, men för det mesta får Terror fria händer. Under intervjun får vi ta del av några yrkeshemligheter, för det mesta är det otraditionella sätt, som han har provat sig fram till. När Terror inte designar eller agerar manager, agerar han som den enligt sig själv ultimata roadien.
– Band som kanske inte är så kända, men som har berört mig på ett djupare plan vill jag hjälpa på alla sätt som går. Ibland när Ztringtrosa är ute och spelar, då blir jag karaktären Terror, den ultimata roadien som inte kan låta bli att vara med på scenen.
Smeknamn är något som dom flesta av oss har, men det är sällan det får så stor genomslagskraft som Terrors. Under intervjun berättar han att i sjunde klass, så var det ingen som kände till vad som egentligen är hans riktiga tilltalsnamn.
– Det är få som vet att jag egentligen heter Mattias, för jag har alltid haft ett smeknamn eller annat tilltalsnamn, som Lillis. När jag spelade hockey så kallades jag för Cramer, lite självutnämnt är det ju och jag har levt upp till det. Mattias eller Matte, det är bara familjen som säger det.
På grund av att han både är känd som Terror och hade det som offentligt namn på Facebook, så var det många som trodde att han tagit bort dom som vänner när Facebook bestämde sig för att inte tillåta alternativa namn längre.
– Ingen visste egentligen mitt riktigt namn, så när jag bytte till Mattias var det blandade reaktioner. Men jag kommer inte att gå in i karaktären så som många andra gör, det är ganska läskigt att se hur ett artistnamn kan utgöra en så stor del utav någons liv.
Att Terror är djupt intellektuell och intelligent blir ett mer och mer framträdande drag hos honom, ju mer han öppnar upp sig under intervjun. Hans intresse för dokumentärer och samhällets påverkan på människor är ett bra bevis på detta.
– Själv har jag inga onödiga kostnader, bara hyrorna och levnadskostnader. Tidigare var jag en sådan person som tyckte det var viktigt med att ha det senaste, men sedan lärde jag mig att man inte måste det. Samhället idag är uppbyggt med tanken att man ska arbeta heltid, bara för att kunna köpa massa dyra saker, men det stämmer inte. Ta till exempel South Park, dom kör med mycket bra saker i den serien och jag gillar det faktum att dom praktiskt taget hånar mänskligheten, för allt dom tar upp är ganska logiskt.
En annan sak om visar en djupare sida av honom är diskussionen om en plansch med 24 stycken seriemördare på. Om man tittar noga så ser man en teckning av honom själv mitt bland dessa ökända män.
– Budskapet är ett en helt vanlig man, kan vara riktigt farlig. Idén kommer egentligen från när Jason Rouse, en amerikansk komiker som bad mig designa en väst med tio stycken seriemördare på. Son of Sam, Ted Bundy, Killerclown och Richard Ramirez, du hittar dom flesta där. Jag såg förresten en dokumentär om Marilyn Manson, alla i det bandet har ett förnamn taget från en känd kvinno ikon och ett efternamn som är taget från en seriemördare. Saken är den att seriemördare får precis samma uppmärksamhet som rockstjärnor, media älskar att måla upp dom som monster och ge artistnamn. Problemet är att dom målas upp som hemska odjur, fast egentligen så är dom människor, men inte som alla andra.
Psykologi är något som intresserar Terror och det faktum att många länder använder sig av dödsstraff för att lösa problem, samt att dom inte lägger ner några resurser på att ta reda på vad orsaken är och lär sig av det.
– Om det hade varit i Sverige så hade många fått sitta på mentalsjukhus, istället för att låsas in på livstid. Samhället är något som måste ifrågasättas, jag personligen anser att man ska se saker från ett perspektiv präglat av sunt förnuft. Det är lite av ett Moment 22, även om man inte vill bli formad av samhället, så blir man det. Själv vill jag inte vara en del av den stora massan, dom har inte någon egen stil utan går på vad någon sagt är modernt just det året.
I en snabb vändning återgår vi till MoshPit Couture och blir visade gamla t-shirts och linnen från tiden då Olli Herrman (Reckless Love) var Crashdiets sångare. I nästa ögonblick försvinner Terror återigen in i sin ateljé och visar vad som är en del av hans inspiration. På väggarna sitter massor med olika planscher föreställandes bland annat Mötley Crue och Lemmy.
– Old school är något jag är ut i fingerspetsarna, jag har aldrig ägt en dator och vägrar leta saker online. Då ger jag mig hellre ut på stan och går runt, det är så jag oftast får min inspiration.
Förutom kläder, musik och psykologi, är tatueringar något som alltid har fascinerat Terror. Bland konstverken på hans kropp syns Ozzy Osbourne, Lemmy, Steven Tyler och även delar av den nya generationen rockstjärnor i form av Linus Öhrn.
– Linus är lite mer rock n roll än dom andra, men det är också något som säger mycket om mig. Till exempel så gillar jag verkligen skräckfilmer, Family Guy och Simpson, men också Svullo, Ronny och Ragge och klassikern, Chuckydockan. Dom flesta av tatueringarna är genomtänkta och den första gjordes när jag var 18 år gammal, för man ska inte karva i skinnet innan.
För Terror är tatueringarna, precis som hans klädskapande ett sätt att uttrycka sig på. En historia tar form på hans hud och alla konstverken har ett minne i sig från åldern han befann sig i, när tatueringen gjordes. En person som varit en viktig del när det kommer till Terrors framgång, är Ida från Unaccepted Rebels. Enligt honom hade dom ett kort, men bra samarbete.
– Ida fick mig att förstå vikten i att sy och inte bara limma på nitar och sådant, detta för att jag skulle kunna ta det ett steg längre. Hon är utbildad sömmerska och väldigt kreativ och lika outside the box som jag är. Hon lärde mig att sy och i utbyte visade jag henne hur man på bästa sätt arbetar med nitar och annat. Ibland brukar hon påminna mig om hur mycket vi lärde oss genom vårt kaos till samarbete, men det var också vändpunkten för mig, när vi hade vår ateljé tillsammans på Odengatan.
Se fler bilder från intervjun här:
Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Fotograf: Jimmie Sonelius (jimme.sonelius@rockbladet.se)
