Bandet annonserar själva från scenen att kvällens konsert kommer vara lite konstig och att kvällens kritiker kan gnälla hur mycket de vill, för bandet tänker ändå inte lyssna. Med andra ord lär de inte ta till sig denna recension.
Det är guld värt att våga ta ut svängarna. Det finns alltid en risk att band och artister stannar i bekvämligheten och kör samma koncept om och om igen. Det är leder i sin tur till att den musikaliska utvecklingen stannar upp, kreativiteten får sig en näsknäpp och resultatet kommer bli därefter. Ett sådant scenario undviker In Flames med råge. En stor del av kvällens repertoar består av nya låtar, något som bara det är en vattendelare hos fansen. Det går sällan att göra alla nöjda och att ett band har tillräckligt med ryggrad för att våga köra sina nya låtar och utelämna klassiker är något att värdesätta. Så nej, det är inte låtlistan i sig som ställer till det ikväll (även om Nine Inch Nails covern "Hurt" gärna fått strykas), utan det är tempot och det som händer runtomkring.
Konserten inleds med att en stråkkvartett kommer upp på scenen och kör ett medley. Här byggs förväntningarna upp och musikaliteten glöder. I en sådan fin lokal som Berns känns det som ett riktigt genidrag att inleda med klassiska tongångar för att på så vis bryta av med en ordentlig kontrast när In Flames själva sedan äntrar scenen och inleder med dova trummor och Anders Fridéns tuffa avgrundsvrål. Konserten fortsätter bra. Ljudet är inte det bästa och Fridéns sång drunknar i musiken men publiken är trots det med på noterna, headbangar och hoppar.
Med sig på scenen har bandet en konstnär som står och målar en tavla. Något som han kommer fortsätta med resten av kvällen och under kvällens gång är det möjligt att buda på tavlan och pengarna ska gå till välgörenhet. En ganska kul idé som har ett gott syfte men desto längre konserten pågår desto mer känns den där målande konserten som en rekvisita från ett ukrainskt Eurovision-nummer. I övrigt så påminner scendekoren om ett vardagsrum där en soffa, lampor, en jordglob och även en krukväxt står uppradade. Dekoren känns till en början som något spännande och som åskådare undrar man vad det kan fylla för funktion. När sedan soffan visar sig vara ensam om att ha ett syfte efter att bandet drar upp en kille från publiken och sätter honom i soffan väcks många frågor som inte får några svar. Vad ska det här föreställa? Vad gör ni? Killen som fått äran att sitta i soffan blir bjuden på öl och får prata lite om sig själv samt ha frågestund med bandet. Att samma kille tvingas suga i sig helium från en ballong innan han får prata känns ännu mer märkligt för att uttrycka det milt. Visst, han själv lär inte glömma kvällen i första taget. Men övrig publik som står som fågelholkar och på grund av svajigt ljud får anstränga sig för att ens höra vad som sägs på scenen lär inte vara lika imponerade av denna kväll om några veckor.
Att In Flames sedan fortsätter konserten med ganska nedtonade låtar gör att stämningen blir fullständigt avslagen, flera åskådare tittar ner i sina telefoner och lämnar lokalen i förtid. Till och med några burop hörs i andra änden av lokalen. Det finns så mycket bandet skulle kunna göra annorlunda för att hålla konserten levande. Under kvällens gång kommer jag på mig själv att tänka att exempelvis både "Take this life" och "Deliver us" har allt som krävs för att förvandla propra Berns salonger till Sonisphere. Men nej, det händer inte. Istället kör bandet på ett teatraliskt tema, som bjuder på en inte särskilt angenäm eftersmak.
I konsertens slutskede hämtar de upp sig. Stråkkvartetten som inledde kvällen kommer återigen upp på scen och joinar bandet och kör låtar som "The end", "Come clarity", "Quiet place" och avslutar med flaggan i topp med ett nästintill felfritt och mäktigt framförande av "Wallflower". I samband med att Anders Fridén tackar publiken och stråkkvartetten säger han också att dem är kvällens "riktiga musiker". Det är kanske är att ta i för In Flames är kompetenta musiker även när prestationen svajar men han har dock en liten poäng: För det var nämligen tillsammans med kvartetten som In Flames själva tände till och levererade det som man hade önskat resten av kvällen.
För att återgå till det jag nämnde i början av denna text. Det är positivt att våga ta ut svängarna. Men det finns en gräns på hur långt utanför ramarna man kan gå och under en stor del av kvällen var tyvärr In Flames över den gränsen. Den stämningsfulla inledningen och den kraftfulla avslutningen räddar dock som tur vad konserten från att vara ett haveri. Men tills nästa gång jag ser bandet förväntar jag mig mer power och mindre fars.
BETYG : 
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: In Flames, In our room tour
ARENA: Berns / Stockholm
DATUM: 2017-03-20
BÄST: "Wallflower"
SÄMST: Scendekor, mellansnack och ljud.
- Intervju: Chris Rosander släpper albumet “The Monster Inside” - 2023-02-15
- Rexoria släpper nya albumet Imperial Dawn - 2023-02-01
- Takida inför turnépremiär: “Varit fnittriga i replokalen” - 2023-01-29
