Rival Sons har nyligen avslutat den långa turnén som support till Black Sabbath och är nu ute på den egna rundan Teatro Fiasco som nådde Sverige och Stockholm i torsdags. Ikväll avslutas den europeiska delen av turnén i Helsingfors.
I mitt universum är Rival Sons det perfekta rockbandet som har allt; svindlande starka album, musiker som är ett med sina instrument, världens just nu bästa rocksångare i Jay Buchanan, den rätta looken, dynamiska låtuppbyggnader, mystik och en rock'n'roll-swagger vi inte sett sedan The Black Crowes var de saltaste kråkorna på catwalken. Men efter alla förbluffande prestationer på skiva och live ökar såklart kraven och den dästa kräsenheten visar sitt fula tryne – hur ska de någonsin lyckas överträffa eller ens matcha den överväldigande urladdningen i den kokande rockgrytan Pustervik 2014, den makalösa setlisten på Münchenbryggeriet dagen efter eller det dynamiska infernot på Roundhouse i London? Ikväll lyckas de dock nästan.
Turnén Teatro Fiasco har ett annorlunda konsertupplägg där inga förband finns med. Istället börjar DJ:n Howie Pyro vända plattor från 50/60-talet till burleska stripteasefilmer på storbildsskärmar. Inte ofta man får stå och digga till legendarisk garagerock som The Trashmens Surfin' Bird och The Sonics Cinderella, speciellt inte till svartvitt tutt-skutt.
Jay introducerar sedan sin gamle vän, poeten Derrick C. Brown som kör en form av spoken word med sina dikter. Han berättar bland annat att Jay underhåller sin fantastiska röst genom att äta ett spädbarn innan varje konsert, dock inte huvudet. Skruvat och roande.
Kvällen innan har Rival Sons spelat för ett sedan länge utsålt Vega i Köpenhamn (1650 personer). På det något större Annexet är det välfyllt men inte helt fullsatt, strax under 2000 rapporteras det om. Bandet har sakta men säkert tagit små steg framåt publikmässigt i Sverige sedan de första spelningarna 2012 på Debaser Strand och Sticky Fingers. Men den stora publikexplosionen låter vänta på sig. I det långa loppet är förmodligen långsam tillväxt att föredra.
Visuellt är det bättre än någonsin ikväll där två års turnerande med Black Sabbath har hårdat till Sons ytterligare och fått dem att leva ut mer på scenen. Den tidigare rätt så introverta Buchanan har nu mer än en själslig kontakt med publiken och jag har nog aldrig hört honom bluddra så mycket från scenen. Den coole fyrsträngaren Dave Beste agerade ofta stenstaty men lämnar nu sin plats för några grooviga utflykter över scengolvet och föräras dessutom ett tungt bassolo. Ljudet är tiptop där vi står och på en mer lagom volymnivå än i Köpenhamn där det högra örat fick sig en rejäl Tinnitus-omgång av Scott Holiday's gälla trumhinnespräckarsolo. Skäggbangande keyboardsnubben Todd Ögren-Brooks hakprydnad är en historia för sig där ZZ Top's Billy Gibbons och Dusty Hill framstår som välansade reklampelare för Gillette i jämförelse.
Låtmässigt får vi exakt samma giv som i Köpenhamn vilket är för safe, det hade varit betydligt roligare med Memphis Sun, Burn Down Los Angeles och Gypsy Heart som figurerat sporadiskt under turnén. Av de senaste låtarna från Hollow Bones sticker inte helt oväntat Fade Out och Hollow Bones Pt. 2 ut mest där Mr Fuzzlord's solo i den förstnämnda borde få åka ut på en egen turné. Jammandet i Hollow Bones Pt. 2 når nya höjder i utsvävningar som man aldrig riktigt vet var de ska ta vägen. Men när först Holiday och sedan Miley lämnas ensamma på scenen för varsin onanistund på sina respektive verktyg blir det till och med för utdraget för mig. Ett trumsolo blir inte särskilt spännande ens med en exhibitionistisk och supersvängig trummis som Michael Miley.
Konstnärssjälen Buchanan är redan uppe bland de stora klassiska rocksångarna han jämförs med, såsom Robert Plant och Jim Morrison. Herregud vilka sångresurser den mannen har! Dock blir jag livrädd varje gång han pressar sina stackars stämband till max, när spricker det? Men denna gåva till röst håller även ikväll och det är inte annat än ruskigt imponerande.
Senast Sons headlineade i vår huvudstad för 2,5 år sedan på Münchenbryggeriet var det irriterande många skitnödiga hipsters som var där för att kolla in om Rival Sons-hypen var befogad. På Annexet ikväll är det mer genuina fans som kan låtarna och Torture-chanten ekar länge, länge efter att låten ebbat ut. Man får tillbaka sin tro till rockens framtid och publik när man ser både killar och tjejer runt 20 euforiskt studsa med i varenda upptempo låt.
Två timmars rock'n'roll-manifestation signerat de välekiperade eleganterna från Long Beach har ännu en gång golvat mig. Keep On Swinging!
BILDGALLERI
BETYG: 
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
KONSERT: Rival Sons
ARENA: Globenannexet / Stockholm
DATUM: 2017-03-02
BÄSTA LÅTEN: Hollow Bones pt. 2
BÄSTA MINNET: Just den där stunden när musken stannar upp ett ögonblick och Jay pressar ur sig "One day my prayers are gonna be answered …" i början av Keep On Swinging.
SÄMST: Utdragna trumsolon är och förblir långtråkigt
LÅTLISTA – RIVAL SONS – GLOBENANNEXET
Hollow Bones Pt. 1
Tied Up
Thundering Voices
Electric Man
Secret
Belle Star
Where I've Been
You Want To
Fade Out
Tell Me Something
Face Of Light
Torture
Open My Eyes
Hollow Bones Pt. 2
Keep On Swinging
- Pålitligt The Hellacopters på Mosebacke - 2023-09-02
- FUZZPROFILEN: Patrik “Putte” Lidfors från Grandier - 2023-08-27
- Glamfest med The Struts på återöppnat Kägelbanan - 2023-08-24
