Sex månaders väntan är äntligen över denna lördag, när vi samlas på Klubben för att se Bohemian Grove, The Word Alive och Asking Alexandria. Dock verkar det som om två av Asking Alexandrias medlemmar istället för att stå på en scen, skulle behövt en tur till clownskolan.
Bohemian Grove
Under dom uppskattningsvis trettio minuter som bandet står på scen, ber jag oavbrutet till högre makter, som jag för den delen inte ens tror på. Growl är en stundtals hänförande konstart inom musik och sång. Om det görs på rätt sätt, kan det måla upp historierna i texterna och färgas av melodierna på ett fantastiskt sätt. Men när någon, som framstår som obeskrivligt i sin rena skepnad brutalt misshandlar sångformen, då vill jag helst bara stoppa en stor kork i käften på vederbörande. I detta fallet sångaren Spencer Costello, som aldrig mer borde få ställa sig på en scen och yttra det som i hans värld är growl. För oss som lever i den verkliga världen och inte under jord, är det en fruktansvärd pina som inte kunde var över snabbt nog. Förhoppningsvis tar han lärdom av Danny Worsnop eller Telle Smith under den gemensamma turnén, eller någon annan som kan bemästra konsten och gör om för att göra rätt. Som tur var är det endast svaga avgrundsvrål som yttrar sig, melodiskt är det träffande och flyter på utan problem. Rich Robertson, Jonny Lang, Craig Gordon, Ryan Thackwray och Paul Key förtjänar en mycket bättre, så kallad sångaren. Det som kravlat upp under jorden och som i en bakåtlutad position, mest verkar skrika som en jättebebis som längtar hem igen är under all kritik. Det faktum att Spencer även totalt misslyckas med att få till en circle pit, trots flera försök, säger allt.
The Word Alive
Atmosfären förändras storartat när The Word Alive intar scenen, karisman som sångaren Telle Smith utstrålar är fängslande. Ljuset som omger honom får dom aqua blå slingorna i hans hår att lysa upp som en gloria. Hans ljumma röst variera snyggt mellan gränslandet till pojkaktigt och riktig growl. En fin kontrast till dom mörka texterna som färgas av uppgivenhet och känslan hos någon som förlorar allt gång på gång, trots bläcksvarta rader är Telle en fröjd att se på scenen. Kontakten med musiken är genomgående intakt och lekfullheten mellan bandmedlemmarna visar på interna skämt, som endast dom kan förstå. Tony Pizzuti och Zack Hansen på gitarr och back up sång är en drivkraft i sig, sättet deras fingrar löper över strängarna särskiljer sig starkt från varandra och även så deras scenspråk. Ett internet skämt mellan Telle och Tony får basisten Daniel Shapiro att rycka på axlarna, samtidigt som han skakar på huvudet i en gest som säger säger ”ja ja, småkillarna är som dom är”. Själv spatserar han runt på scenen och agerar i en egen liten spelning, kopplingen till dom andra medlemmarna finns där, samtidigt som Daniel inte är rädd för att färga låtarna på egen hand med tunga bastoner. Entirety är ett bra exempel på det och även följande Life Cycles, Overdose och Trapped däremot låter snirkliga riff och en övermäktig sångröst vara i centrum. Made This Way är den låten som går djupast in, mycket beror på hur Telles scenspråk varierar mellan att vara stark och samtidigt undertrycka skriken av att vilja ha förståelse.
Trummisen, vars namn aldrig presenteras gör en bra insats att hänga med, men det är tydligt att takterna är styrda av resterande medlemmar och inte av trummisen själv. Vanligtvis är det trummisen som bestämmer en låts takt, men i detta fallet märks det tydligt att han håller koll på osynliga kommandon och inte riktigt är ett med gruppen. Höga jämfota hopp följt av virvlar verkar framkalla en tävling mellan Zack och Daniel, gällande vem som kan stå för den mest organiska virveln, en kamp som förblir oavgjord. Ett bevis på hur nära bandmedlemmarna står varandra visas starkt, när Telle tillsammans med Daniel med en busig glimt i ögat och stora leenden terroriserar Tony. Istället för att låta honom spela ensam, förvisas Tonys hand ner till gitarrens brygga och Telles tar över halsen. I gengäld sparkar Tony till cymbalen på trummorna för att avsluta Life Cycles. Gitarrsolot avslutas med att Tony spelar klart mellan Telles ben, då han intagit en mäktig position på en högtalare. Något Telles är noga med, är att hålla kontakten med fansen levande och när han hoppar ner för att mitt i en låt skaka hand med så många, märks det vilken framgång han har haft. The Word Alive har starka låtar med många budskap, ärlighetens genomslagskraft är gigantisk och instrumentalt så sjunger varje instrument fram orden. Trummornas takt är nästan ohörbar, men dom enerverande riffen och bastonerna är det inte. Tillsammans färgar och skapar Telle, Tony, Zack och Daniel alster som är dom själva personifierade. Som förhäxade bevittnar vi deras energiska framfart på scenen, leendena är återkommande och man dras snabbt med i deras tempo. Till en början är det endast små doser som av bandets energi och glädje som skickas vidare till fansen, men till slut kan inte ens några så etablerade som The Word Alive hålla tillbaka längre och kaoset är ett faktum. Innan Telles ens har hunnit avsluta meningen delas publiken i två och kvällens första wall of death uppstår, innan dess har det mest varit dansande mosh pits och folk som trott sig vet av det innebär, men som istället ramlat pladask på golvet.
Återkommande stunder hoppar publiken på ett sätt som endast kan uppstå, om musiken är det som ger kraften. En stark och energifylld spelning som sätter sina spår, både i blåmärken, men också på ett mer personligt plan. Tyvärr är det få band idag som har samma kontakt med både musik och fans och som ler äkta leende på scen, The Word Alive är utan tvekan ett av dessa band som lyckas nå fram hela vägen. En dag kommer dom att fylla en mycket större lokal och jag hoppas verkligen att deras styrka finns kvar inom musiken, för skulle dom förlora den, då finns det ingen mening med musiken kvar.
Asking Alexandria
Ett halvårs väntan är äntligen över och nedräkningen är nere på noll, luften är tjock av olika nivåer av förväntningar som vävs samman. James Cassells är en av dom första ut på scenen och möts av en öronbedövande mix av klappande händer och tjut. Som skjuten ur en kanon gör Danny Worsnop bandet sällskap när alla intagit sina platser och iklädd en röd skinnjacka sjunger han ut precis allt som hålls inombords. Till en början är allt bra och min glädje blir större när favoriterna Someone Somewhere, Moving On, Death Of Me och Not The American Average samt undersköna Run Free får liv. Alla låtarna har betydelse på olika sätt och publiken kan varenda textrad. Dear Insanity är ett annat alster som får bra skjuts av Cameron Liddels snabba riff och Sam Bettleys tunga bastoner. När dom smälter samman med James bestämda takter så går vågorna genom publiken med sådan kraft att vi byter platser med varandra. Det kan i för sig också ha berott på den man som tillsammans med sina tre vänner, tryckte oss framåt med vad som kändes som ett tons tryck. Tyvärr drabbade det en ung tjej som nästan svimmade av kraften dom orsakade och som efter spelningen satt oförmögen att röra sig en bra stund. Även om Ben Bruce är en populär gitarrist, vilket var ofrånkomligt att märka av då flertalet i publiken deklarerade sin kärlek till honom, bland annat genom att kasta upp en gigantisk bh på hans stativ, så är hans attityd under all kritik. Gång på gång skickar han iväg spottloskor och spenderar sammanlagt en halvtimme som stand up komiker tillsammans med Danny. När han inte leker komiker, så levererar han till en början en otrolig närvaro på scenen. Bruce är den enda som sjunger med i texten, dock utan mikrofon och låter varje ord få en ny skepnad genom hans egna tolkningar. Sam och Cameron är ett bra bevis på att professionella musiker, som värdesätter kontakten med publiken samt musiken och håller fast vid passionen inför att hantera ett instrument. Men inte ens det kan rädda denna så kallade spelning.
Kanske är det hetsandet att svepa en öl, inte bara en gång utan flera gånger som gör att Bens närvaro sakta dimmas ut, eller något annat. Till en början är Bens och Dannys skämtande underhållande, men när väntan på nästa låt förlängs för att dom ska anta rollerna som komiker och bjuda på stand up, istället för musiker blir det bara långtråkigt. Bland åhörarna finns många hardcore fans som trots detta fortsätter skrika och höja händerna, men deras tramsande sätter även sina spår hos dom och drar ner energin. Förhoppningarna stiger när ett trumsolo ska äga rum och både Ben och Danny tar varsin trumpinne och slår fram en takt, medan James sköter basen. Det låter förvånansvärt bra och respekten som var svag, höjs återigen när musikerna visar att dom faktiskt kan sköta sitt jobb. Ett fel uppstår med elektroniken innan dess, något som bara orsakar en ytterst kort paus, innan en mycket längre och förödande sådan. Jag har gått på ett flertal spelningar under min tid som skribent, men aldrig har jag sett två musiker skämma ut sig så totalt. När James, Sam och Cameron ställer sig med ryggarna åt och mest verkar vilja försvinna från scenen, allt medan Ben och Danny låter sina ”skämt” nå nya höjder och även pekar ut en kvinna i publiken som langare, då förstår jag dom. Instrumenten må vara monstruösa och soundet intakt, en liten detalj som fortfarande finns kvar från det Asking Alexandria som kunde stå på en arena och ändå nå ut till varenda själ som befann sig där, är intakt. Men efter en paus fallerar precis allt och mitt sällskap ställer frågan om Danny och Ben ens är medvetna om att det är en scen dom befinner sig på.
Passande nog är To The Stage nästa låt, men texten verkar inte värdesättas, för den ersätts av meningar som ”not close to my balls” och ” too the China restaurant”. När åhörarna säger till Danny att svepa sitt vin, når hans fruktansvärt sviniga attityd nya höjder. Hade jag varit ett hardcore fan, hade förmodligen även jag satt upp illusionen av att inget är fel, men det hardcore fan jag en gång var av Asking Alexandria och sättet musiken kunde beröra mig, är bortsopad. När Danny kommer ut på scenen kan han knappt öppna ögonen, än mindre prata utan att sluddra, en fadäs jämfört med Ben, som verkar vara så högt i det blå att endast tyngden av ett berg skulle kunna få ner honom. Det faktum att han fortfarande kan hantera gitarren är beundransvärt, för uppenbarligen är han helt väck annars. Tyvärr verkar det inte bättre än att drogerna återigen har fått sitt grepp om de båda musikerna och jag saknar med ens Denis Stoff. För utan att ens misstro tanken för en sekund, är det uppenbart att det hade varit en spelning i världsklass om han stått på scenen och inte Danny. Publiken må sjunga med i texterna och höja händerna högt mot skyn för att hålla illusionerna intakta, som bara ett hardcore fan kan ha, när allt egentligen är fel. Musiken som en gång berörde blir lika svart som aska och förs bort till med en kraft, beståndet ut av det bristande motstånd som Danny och Bruce har. Kontrollen över konsten fanns en gång, oförstörd och okontrollerad i deras händer, nu är den söndersmulad och krossad.
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (Jimmie.Sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Asking Alexandria, The Word Alive, Bohemian Grove
ARENA: Klubben, Fryshuset
DATUM: 2017-03-18
BÄSTA LÅTEN: Alla med The Word Alive, fyra första med Asking Alexandria
BÄSTA MINNET: När Telle hoppar ner i diket och skakar hand med fansen, samtidigt som han sjunger
SÄMST: Asking Alexandrias så kallade stå up komik och spottande
BANDFAKTA
Bohemian Grove
Spencer Costello
Rich Robertson
Jonny Lang
Craig Gordon
Ryan Thackwray
Paul Key
The Word Alive
Telle Smith – Vocals
Tony Pizzuti – Guitar/Vocals
Zack Hansen – Guitar/Vocals
Daniel Shapiro – Bass/Vocals
Asking Alexandria
Ben Bruce – Guitar
Cameron Liddell – Guitar
Sam Bettley – Bass
James Cassells – Drums
Danny Worsnop – Vocals
