The Raven Age - Darkness Will Rise

The Raven Age är ett melodiskt metalband som redan innan sin debut, lyckats turnera med stora akter som Anthrax. Debutalbumet Darkness Will Rise som släpps den 17 april må ha både toppar och dalar, samtidigt erbjuds lyssnaren något nytt och uppdaterat.

Darkness Will Rise som även är titelspåret, består av klassiska fioler och dansande noter från ett piano. En uppbyggnadslåt som till en början berättar en historia, men som en näve slår ner kommer sången och likt en diktator sätter upp nya regler.

Promised Land är albumets andra spår och dom snabba trummorna vävs samman fint med basen. Ett lite hackigt sound, som en lp-spelare, vars nål fastnat försvinner och istället är det metalliska takter som slås fram på trummorna. Rungade riff skapar en fin atmosfär och den härsklystna rösten varierar med styrka, utan att tappa kraft. Redan vid första introt blir det en gungande favorit och minnet av att hört den live, frambringar spelningen i takt med att vågorna av atmosfäriska toner och takter tar över.

The Age Of Raven är lite som att befinna sig på en resa med okänt mål. Riffen från gitarren är sylvasst giftiga och takterna från trummorna kallar till uppror. Men det är lite för lite variation på instrumenten och mycket upprepas, det som sticker ut mest är rösten som ökar i styrka och fångar in en med ett nät som består av galler. En sak jag verkligen gillar är att man tydligt hör på vilka delar av trummorna slagen hamnar, och kan därmed utan problematik följa takten. Dock är tongångarna lite för höga mot slutet när det gäller sången och tappar lite av sin förföriska framfart.

The Death March är däremot en fin balans mellan krigiska trummor och en röst som är mer i kontakt med musiken. Trampandet på basen och slagen på virvlarna påminner starkt om ett skrämt hjärta, fullt med adrenalin, vars energiska takter smittar av sig på ett genomträngande sätt på resten av instrumenten. Salems Fate är mer av en ballad, slingorna från gitarrerna påminner om klassiska och E-strängen samt A-strängen utnyttjas till fullo. Basen kommer även den fram på ett mycket mer säreget sätt och jämkas fint med trummorna. Tempot har en bra variation mellan lägre och högre vid rätt tillfälle och rösten blir bara svårare och svårare att värja sig från.

En sak jag verkligen gillar med albumet är variationen och upplägget av låtarna. Lugnare alster som Salems Fate följs upp av hårdare The Merciful One, vars fräna sound håller en helt annan ton och vars influenser från olika genrer inom metal, men även lite skitigare som punk smyger sig fram. Eye Among The Blind må ha tyngre instrument och en ofattbart argsint röst, fylld med frustration som färgar av sig på det instrumentala. Samtidigt är det en låt som skildrar ett aktuellt ämne och som är en ren käftsmäll för att vara ärlig. Winds Of Change är det enda spåret på albumet som gör mig rätt besviken. Den högt, gnälliga sångrösten passar inte alls instrumentens rungade takter och dom sura gitarriffen gör det hela outhärdligt och öronbedövande. Trapped within the Shadows inleds med vad som liknar ett avslutande riff, men när instrumenten sedan kommer igång ordentligt blir det mycket bättre. Tyvärr är den alldeles för höga rösten tillbaka och skrikandet blir alldeles för surt, instrumentalt är det en fullträff. Trummorna är gigantiska och takterna har en slagkraft som krossar allt annat, men gitarren är för entonig och lika gäll som rösten. My Revenge börjar med olycksbådande, snärtande bastoner som sakta följs upp av en magisk gitarr. När det sedan tas över av en demonisk röst, vars ord jag dock inte kan tolka och möts upp av fulländad och taktfull, men ända brutal instrumental känga, är ordningen återställd och musikerna utnyttjar återigen sin fulländade potential. Utveckligen märks tydligen under genomlyssningen och att ta del av ens musikers innersta och följa den musikaliska resan, är en sällsynt del i ett debutalbum.

Stämningen sänks ner och blir tyngre med The Dying Embers Of Life, rösten är raspig och hackig. Den akustiska gitarren spelar på ens livslinje fram tills att trummorna krossar glaset och sträcker fram näven som brutalt kramar luften ur lyssnaren. Scen efter scen spelas och trycket höjs, för att sedan med några extrema slag på virveln sänka det igen. En farlig låt som överraskar på ett positivt sätt, men som samtidigt är lika lekfullt som en smygande panter som gör sig redo för dödsstöten. Angel in Disgrace är en växlande låt, starkt präglad av en hårdhet som hotar att spränga trumhinnans svagaste punkter. Det gungande groovet är i perfekt matchning med rösten, en som är sångarens styrka och som han genomgående borde hålla fast i. Balanserande av gälla toner och grövre är av en nåls tjocklek, men refrängen är mer än magisk. Sista spåret, Behind The Mask är en helt okej avslutning på albumet, men det hade fått större genomslag om Angel in Disgrace hade tagit dess plats. Dess åtta minuter är lite väl långt för en låt som ska sätta stopp för resan man befunnit sig på och hade utan större påverkan på albumet kunnat kortas ner till hälften.

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: The Raven Age
ALBUM: Darkness will rise
RELEASEDATUM: 2017-03-17
SKIVBOLAG: Unsigned
BÄSTA LÅTEN: Angel In Disgrace

"Darkness Will Rise" track listing:

01. Darkness Will Rise
02. Promised Land
03. Age Of The Raven
04. The Death March
05. Salem's Fate
06. The Merciful One
07. Eye Among The Blind
08. Winds Of Change
09. Trapped Within The Shadows
10. My Revenge
11. The Dying Embers Of Life
12. Angel In Disgrace
13. Behind The Mask