The Raven Age och Anthrax- en vulkanisk kväll på Berns

George Harris är en levande gitarrist som jämfört med dom andra framstår som gruppens huligan, när han trycker på strängarna som det vore tangenter och med en kraft intar platsen längst fram på scenen slår riffen ner främre raden som käglor. Jai Patel är en trummis som är glad för sina cymbaler, men ser till att utnyttja även virveln och golvpukan till max när det är dags för The Death March. Domedagens nedräkning börjar och korparna lämnar sitt torn för att bevittna ett öde som slutar i tragi. Bandmedlemmarna dansar genom ton och takt unisont fram på scenen och basisten Matt  låter instrumenten falla allt närmare golvet i takt med att dess takter blir hårdare och djupare. När det är dags för The Mercyful lägger Michael all sin kraft bakom texten och slungar den ut mot oss, men det är bara en ridå. För nåd, det ger han inte. Med stängda ögon tar han ett djupt andetag och låter energin lämna hans kropp, för att sedan fångas upp av Dan, som slår tillbaka. För Matt räcker det med ett enda starkt drag över strängarna, resultatet blir en ton som präglar alla takter och riff som kommer därefter. Det blir allt svårare att läsa av Michael vars elaka blick får en att rygga tillbaka, samtidigt som där finns en lockelse att komma närmare.

 

Salems Fate är en stark låt med slagkraftigt budskap, en historia som är mer verklig än personen som står bredvid mig framför scenen. Som alltid tackar sångaren publiken, men plötsligt ser jag hur det glimtar till i hans ögon och ett finger pekas i min riktning.

 

”Thank you for the interview, it was pretty sweet” och I en hundradels sekund har han lyckats få katt och råtta-leken till sin fördel. Som tur var vänds blickarna snart tillbaka mot scenen och spelningen fortsätter med att Michael spelar luftgitarr och rör sig i precision med takterna i musiken. Som en lyfter bandmedlemmarna sina nävar mot taket, turligt nog faller ingen av kristallkronorna ner på oss, något som annars inte hade förvånat mig med tanke på den kraft som finns i både musik och sång. Publiken är inte sen med att följa och som en argsint hejarklack slänger även dom upp nävarna i luften och skriker unisont ”Hey Hey Hey”. I slutet av låten är det nästan som att Matt knäböjer under en osynlig tyngd och låter George istället ta över rampljuset på ett lekfullt sätt.  Kvällens sista låt, Angel in Disgrace är en klar favorit som gått på repeat sedan intervjun bokades. Plötsligt får rösten en argsint och desperat ton, vingslagen från ängeln som släppts fri smeker med lätthet öronen. Kanske finns det ett ställe någonstans där man kan släppa allt hat och faktiskt förlåta den som skadat en mer än någon annan. Refrängen är utan konkurrens den starkaste bland det alster The Raven Age´s bjuder på. Med ett metalliskt och rått sound, framträdande scenpersonligheter och något som inte går att förstå, en djurisk förbannelse som gömmer sig under ett vackert yttre, lyckas dessa musiker sätta sin prägel på publiken som förmodligen aldrig kommer återhämta sig.

 

BETYG: 

 

ANTHRAX

It´s a Madhouse!!

Dom första orden som sjungs ut genom Joey Belladonna kunde inte vara mer sant, för det är verkligen ett riktigt Madhouse från början till slut. Spåret från undersköna Spreading The Disease kunde inte passa bättre, för den moshpit som tar sin början redan under första låten, sprider sig bara mer och mer, precis som en sjukdom. Med en drömlik energi tar basisten Frank Bello över helt och får dom andra att framstå som skuggfigurer. Även om Joey stundtals kommer fram i rampljuset, så är det denna gudalika musiker som trollbinder totalt, när han som besatt sjunger med i låtarna och låter instrumentet ta över både kropp och själ, då är tron på att gudar finns större än någonsin. Känslan av att kastas tillbaka till en tid då musiken var helt ny och orörd skapas, för Anthrax är några som helst tvivel tillbaka, starkare och mer energiska än dom någonsin varit. Trots att deras låtar från albumet Among The Living har några årtionden på nacken, så känns det som om låtarna spelas för första gången.

 

John Dette är en trummis av speciell sort, takterna som släpps lösa är mer en uppbackning för Franks framfart, den konst som skapas genom Joeys trygga röst och Franks lekfulla takter, är mer än vad ord kan beskriva. När gitarristen Jon Donais och Frank står bredvid varandra och låter sina mörka lockar slängas till höger och vänster, är det som att se instrumentala tvillingarna framträda. Med en något sökande,samtidigt kontrollerande ögon blickar Jon ut över publiken, medan Frank hytter med näven mot dom som befinner sig på balkongerna och hetsar upp dom. Det är främst dom översta strängarna på Jons gitarr som får sig en omgång, medan Frank mest leker med den allra översta på basen. Scott Ian har ett intressant sätt att hantera publik och gitarr på, växlingarna mellan att kolla på publiken och sedan skaka till med huvudet innan uppmärksamheten vänds till strängarna på gitarren är återkommande.  Sättet han använder hela handen på, därtill lillfingret är likaså det detaljer man lägger märke till vid närmare studier. Även om den talangfulla gitarristen utan motstånd förtjänar sin stund i rampljuset, så tröttnar man snabbt på att han återkommande inleder låtarna ståendes i ett blått sken. Också det återkommande nattsvarta mörkret efter några av låtarna saknar totalt effekt. 

 

Något som placerar Joey på en hög nivå när det gäller sångare, är hans trygga sätt att se alla i publiken, men även hans retfulla lek med bandmedlemmarna. Om han inte är uppe vid trumsetet och leker tittut med  Charlie, så klappar han på Jons gitarr eller spelar med Frank på hans bas. När Jon avslutar sin del i en låt med att låta plektrumet glida nerifrån gitarrens kropp upp mot halsen, uppstår ett riff som gnisslar fint tillsammans med Joeys röst. Motsägelsefullt tappar hans röst sin styrka under två låtar, men återfår den snabbt och ökar i styrka. En fin gest av honom är att ta två plektrum och ge personligen till två i publiken, något som styrker det faktum att denna sångaren, han ser precis allt, även dig. I takt med att spelningens styrka ökar, så gör även publikens energi det. Mannen bakom mig anser tydligen att det är ett viktigt inslag att man får en rejält tilltagen mage i ryggen som rör sig i takt med musiken, kvinnan och mannen framför mig växlar mellan dramatiska fyllesnack och att nästan riva ut ögonen på dom som står bakom, när kvinnans klor slängs upp i luften och hon kastar sig bakåt i extas. Ytterligare en moshpit bildas och folk kastar sig fram mot scenen, samtidigt agerar bandet oberörda på scen och Ian dansar fram med fyra långa steg, för att sedan återgå till sin ursprungliga plats. Frank är inte sämre han, med zik zak steg promenerar han upp på ett podium och vinklar fötterna in och ut. Det går inte att undgå att höra klart och tydligt hur Jon rör fingrarna över strängarna, musiken präglas för starkt av dom exakta riffen han förmedlar. När ljuset endast är svaga små strålar förvandlas gruppen till skuggfigurer med total kontroll, musiken är mer än förhäxande och publikens svältfödda rop på mer tar allt större plats. 

 

Ett böneutrop tar plötsligt form genom tydliga bastakter från trummorna och mullrande gitarrer. Känslostormarna hos publiken färgar av sig på musikerna och det undgår ingen att  känna av varenda textrad och instrumentala delar som skickas mellan Anthrax och åhörarna. Spelningen delas upp i två set och vid tredje låten på det andra setet blir den drömska atmosfären för mycket och blocket faller ner i väskan. Låtar från förr blandas med nyare, samtidigt som en pånyttfödelse äger rum, Anthrax är och kommer alltid att vara thrash metals kungar och vi dess ödmjuka tjänare.

 

För det mesta brukar jag inte har några problem med att måla upp hur musiken berört och hur det kändes att stå framför scenen en kväll som denna. Så var inte fallet med Anthrax denna gången, en större utmaning har jag nog aldrig stött på hittills, för det var en kväll som inte går att beskriva med ord. Man måste vara på plats för att se hur kristallkronorna darrade, känna energin som strömmar ut från Frank Bello och glädjen av att Anthrax äntligen har kommit tillbaka.

 

BETYG:

 

BANDFAKTA – ANTHRAX 

MEDLEMMAR

Joey Belladonna- Vocals
Frank Bello- Bass/Backing Vocals
John Dette (under turnéen)- Drums 

Charlie Benante (orginalmedlem)- Drums
Scott Ian- Guitarr/Backing Vocals
Jon Donais- Guitarr

 

 

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)

FOTOGRAF:  Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Anthrax + The Raven age
ARENA: Berns / Stockholm
DATUM: 2017-03-04