Två stora giganter intar denna kvällen Globen och förväntningarna är stora, men grusas totalt. Både Chevelle och Disturbed levererar på topp, men huvudattraktionen Avenged Sevenfold skapar istället ett stort svart hål av besvikelse.
Med brännande heta flammor som känns upp på rad fjorton, inleder Disturbed sin predikan. Det finns inga tvivel om att The Eye Of The Storm, är en stor glädje att spela, för basisten John Moyers. När han likt ett glatt barn hoppar jämfota, präglas låten inte bara utav hans bastanta bastoner, utan även hans lekfullhet. Giftgrön rök sprids ut över scenen under The Game, något som är passande då David Draiman likt en domedagspräst predikar för oss, hans barn. Under The Vengelful One knäböjer gitarristen Dan Donegan, precis när refrängen I'm the hand of God, I'm the dark messiah, I'm the vengeful One slungas ut, nästan som om det verkligen vore Guds hand, eller i detta fallet Satan själv som tryckte ner honom. Davids röst fyller ut hela arenan, högt och klart med en underton som visar på återhållsamhet och låter istället dom höga tonerna komma upphoppande som små överraskningar.
Mike Wengren är en trummis vars takter är en del av honom, på ett djupare plan än man kan tro. Hans sätt att styra musiken är lättsamt, men samtidigt förblindande tungt. Dan bjuder oss på synkroniserat hopp i samma ögonblick som den höga elden återigen flammar upp och flera stycken hotar att bränna bort Mike, då dom står alldeles för nära trumsetet. Även om det är en cool effekt, så blir den till slut tröttsam att bevittna.
"My brothers and sisters, my blood speak to me", orden som David yttrar är lika kraftfulla som nästkommande Prayer och Liberate. Elden ökas på under Hell och även så värmen. Mångsidig energi och tajta riff sätter sina klor i musiken och leds av John. När Dan går ut på plattformen för att komma närmare åskådarna, tar han sig även tid att slå näven mot en åhörares, som nästan ser ut att svimma av glädje. Som om det inte vore nog, är det dom galopperande takter från trummorna, som hotar att knuffa ner resterande i publiken. Ett lila ljus skapar en dimmig atmosfär ovanför åskådarna och dom första tonerna till The Sound Of Silence smeks fram. Tusentals mobiler lyser upp arenan och tillsammans skapar vi våra egna noter, det enda som hörs är musiken och dom små vindarna som skapas när armarna sakta låter sig vaggas från sida till sida. Slagen på djembetrummorna är vackert formade och synkroniseras på ett vasst sätt med den klassiska fiolen och cellon. Akustisk elgitarr är det perfekta komplementet och den raspiga rösten sveper över oss. Trots att ögonblicket är så starkt, att när Inside The Fire tar över med ett elakt skratt och elden brinner med sådan kraft att det börjar lukta bränt när den träffar själarna runt omkring. Likt förföriska vågor som slår mot klipporna i form av trummorna, låter David rösten formas av instrumenten.
Mot slutet står alla utom Mike på scenens yttersta avsats och David ger med en generals kommando order om en circle pit när Down With The Sickness avslutar kvällen. Med ett öronbedövande gitarrsolo som får uppbackning av en slagkraftig bas, inleder låten och utan att överdriva kan jag berätta att öronproppen inte klarade av trycket som skapades, utan faktiskt trillade ut.
Avenged Sevenfold
Iklädd rutig skjorta, keps och bandana med tillhörande solglasögon, skapar sångaren M.Shadows en illusion av en rappande rocksångare och bygger därmed upp en gigantisk mur mellan sig oss. Till min stora besvikelse är det få toppar under kvällen och rösten det enda som är sig likt. Borta är den råa energin som omfamnade lyssnaren och drog med i kaoset, nu finns det bara kommersiellt bullshit kvar. Bastrumman används flitigt av Brooks Wackerman, och hans långdragna trumsolo är ett inslag man kunde klara sig bra utan. Synyster Gates är en gitarrist av hög klass, men hans återkommande solon och sätt att försöka ta över all uppmärksamhet från Zacky Vengeance, även under den senastes solon, är inget annat än ett tecken på en alldeles för egenkär musiker. Det som ska föreställa bakgrundssång är mer viskningar av ett eko som dränks av instrumenten. Inledande The Stage följs av undersköna Afterlife och utgör därmed en av få stunder, då det Avenged Sevenfold jag en gång kände till sticker upp under ytan. Hail To The King får för kvällen ett nytt namn och blir dedikerad till en ung kvinna i publiken, istället är det Hail To The Queen som ekar ut och skapar en hjärntvättning av åskådarna utan dess like. Man blir nästan rädd av att bevittna makten som M.Shadows fortfarande besitter.
När introt till Almost Easy smyger sig fram, följs det åt av en gnutta hopp, detta och Afterlife samt Warmness of The Soul är låtar från en annan tid. En som jag tillbringade tvärs över atlanten och som gick på repeat dagarna i ända medan vi drömde om att uppleva denna dagen tillsammans. Trots att alldeles för tydliga basgångar slungas runt som en startande motor, så finns där pusselbitar kvar som en gång utgjorde en helhet. Energi har bandmedlemmarna, men att springa upp och ner för en trapets samt några trappor innan man poserar framför fotograferna, samtidigt som man spelar ett halvdant solo, det imponerar inte på mig. Nostalgi, ja det finns det stora portioner av, men när en trummis slår lite på måfå och lead gitarristen är mer intresserad av att se sig själv på stora skärmen, då faller det för platt. Där finns ögonblick när ett solo från Zacky påminner om en Romeo och Julia-historia, fast skulpterad av hans snabba fingrar på strängarna istället för ord. Några av dom 9 901 besökare som kommit denna kvällen, försvinner redan under första delen av spelningen och när bandet lägger på fler minuter än vad som är nödvändigt inför extranumret, då ger även jag upp. Det är med en stor sorg som jag bevittnar att Avenged Sevenfold, en gång giganter i mina ögon har blivit för stora för sitt eget bästa och klumpen i magen sjunker djupare. Tidigare behövdes inga överdrivet stora skärmar för att det skulle bli en show, det räckte med att dom stod där på en scen framför en och M.Shadows intagande röst smekte fram en mening. Även om stämningen bland åskådarna stundtals var bra och man märkte att det fanns mycket nostalgi kvar, så räcker det inte för att lyfta upp bandet tillbaka på sin piedestal.
Förr i tiden såg man inte Synyster spatsera fram som en uppblåst sprätt över scenen och Johnny Crists bastoner utnyttjades till max. Nu ser jag istället Zacky med ansiktsuttryck som skriker "vad håller vi på med egentligen" och en basist, vars talang inte tas vara på. Som pinnar står dom nästan utan avbrott rakt upp och ner och river av några drag över strängarna, men helt utan känsla. 9 överdrivna skärmar med bildserier som inte är i närheten av att var relevanta och en gigantisk astronaut är inte vad som behövs. Istället borde bandet satsa på att gå tillbaka till sina rötter och utveckla dessa, ta sina styrkor och väva sin konst runt dem. Inte falla in i ett kommersiellt led och bli lika gråa som molnen på himlen dagen efter, med andra ord, rent ut sagt för jävla tråkiga att se på.
Disturbed:
Avenged Sevenfold:
BETYG DISTURBED: 
BETYG AVENGED SEVENFOLD: 
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (Jimmie.Sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Avenged Sevenfold, Disturbed och Chevelle
ARENA: Globen / Stockholm
DATUM: 2017-03-09
BÄSTA LÅTEN: The Sound of Silence med Disturbed och Afterlife med Avenged Sevenfold
BÄSTA MINNET: När alla ljus släcktes ner och hela arenan fylldes av lysena från mobilerna under The Sound of Silence.
SÄMST: Avengeds tråkiga attityd på scen.
SETLISTS
DISTURBED
1.The Eye of the Storm
2. Immortalized
3.The Game
4.The Vengeful
5. Prayer
6. Liberate
7. Hell
8. Stupify
9. The Sound of Silence (Simon & Garfunkel cover) (Acoustic)
10. Inside the Fire
11 The Light
12. Stricken
13. Indestructible
14. Ten Thousand Fists
15. Down With the Sickness
AVENGED SEVENFOLD
1. The stage
2. Afterlife
3. Hail to the king(Queen)
4. Paradigm
5. Buried alive
6. Angels
7. Nightmare
8. God damn
9. Almost easy
10. Warmness of the soul
11. Planets
12. Acid rain
Extranummer: 13. Bat country 14. A little piece of heaven 15. Unholy confessions
BANDFAKTA
DISTURBED
David Draiman – Vocals
Dan Donegan – Guitar
Mike Wengren – Drums
John Moyer – Bass
AVENGED SEVENFOLD
M. Shadows – Vocals
Synyster Gates – Lead Guitar
Zacky Vengeance – Guitar
Johnny Christ – Bass
Brooks Wackerman – Drums
