Cymbaler slår samman och trummor jagar åhöraren redan i inledande spåret Eidola. Ett futuristiskt spår med vackra piruetter och en barnsång som passar dom klinkande dropparna perfekt.
Edge of the Blade är raka motsatsen med hoppfulla och dansanta toner, snabba trummor och gitarrer som hårdnar allt mer, är fina kontraster till Simones drömska sång. Men tyvärr är instrumenten lite för hårda och dränker nästan hennes ljuva stämma, istället för att höja den till skyarna. Universal Death Squad inleds med otroliga slingor av fiol och klinkande piano, det märks en tydlig skillnad på föregående album och att detta är liveinspelningar. Dock varar lugnet som sig bör med Epica inte länge och deras hårda sound vävs samman på ett riktigt fint sätt med dom mjukare. Takterna sätts hårt av trummorna och den bastanta körsången är som tagen ur Ringaren I Notre Dame. Den samstämda sången med Simone och Mark är på en högre nivå och färgas starkt av instrumenten i pauserna. Tonhöjningarna och variationerna är på gränsen till lysande och frätande, men balanseras fint av sångerskan. Once Upon A Nightmare inleds med sorgsna fioldrag, en historia börjar ta form och det är berörande på en helt ny nivå. Äktheten är så slående att atmosfären runt omkring försvinner och ersätts endast med tonerna som frammas. När sedan den mjuka sången, som en uppgiven vaggvisa gör dom sällskap, är kraften så enorm att tårarna rinner. Den elektriska gitarren kommer fram vid precis rätt tidpunkter och förvränger det klassiska, men på ett så smärtsamt sätt att det gör ont på ett bra sätt. Dancing in a hurricane har ett rytmsikt sound, med influenser från Orienten som gör att låten i sig själv blir alldeles för bra för att vara sann. Balansen mellan klassiska instrument, sången och hårdare partier är så bra arrangerade att trummornas takter styr på ett overkligt sätt. Historia efter historia berättas och när growlandet kommer mitt i passar det in lika bra som en omfamning när allt omkring rasar. Lite likt är Dancing in a Gypsy Camp, men ändå är kontrasterna mellan de båda låtarna stora. Gitarren har bytts ut mot en annan och likaså trummorna, takterna är inbjudande och liknar en flamencos flammande rytmer.
Epica har verkligen utvecklats enormt både musikaliskt, men även som band och satsningen på att göra musiken mer äkta och närvarande. Eftersom att inget instrument är inspelat på förhand, vilket märks då arrangemangen i melodierna är gjutna och formgivna helt efter Simones sång, skapas ett helt nytt sound. The Holographic Principle är ett album med många variationer, samtidigt som det är tryggt är det oförutsägbart och en behaglig invasion av alla ens sinnen. För att verkligen förstå vilket konstverk som tagits fram av Epica, krävs det att man med full koncentration sätter sig in i dom intellektuella spåren. Som lyssnare måste man lyssna på ett helt nytt sätt och utmana sig själv att kliva utanför tryggheten musik annars skapar. Att med ett kritiskt öga iaktta och lyssna sig till varje ton och takt som skapar melodierna, för att på snudd komma nära att förstå är en utmaning bara det. Under tiden som skivan snurrar, får den sällskap av tankarna på hur man bäst beskriver The Holographic Principle, tyvärr så är det ett verk som kräver sin egen tolkning och den kan endast skapas av att lyssna.
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: Epica
ALBUM: The Holographic Principle
RELEASEDATUM: 2016-09-30
SKIVBOLAG: Nuclear Blast Records
BÄSTA LÅTEN: För svårt att välja en
SPOTIFY – THE HOLOGRAPHIC PRINCIPLE
BANDFAKTA –EPICA
MEDLEMMAR
Simone Simons- Lead Vocals
Mark Jansen- Vocals/Guitar
Isaac Delahaye- Solo Guitar
Rob van der Loo- Bass
Coen Janssen- Keyboard/piano
Ariën van Weesenbeek- Drums
DISCOGRAPHY
The Phantom Agony -2003
Consign to Oblivion -2005
The Divine Conspiracy -2007
Design Your Universe – 2009
Requiem for the Indifferent- 2012
The Quantum Enigma -2014
The Holographic Principle- 2016
| FACEBOOK | INSTAGRAM | YOUTUBE |
