För tre år sedan släppte Imminence sitt debutalbum I. Efter två års kreativt skrivande, har resultatet i form av This Is Goodbye äntligen fått se ljuset. I samband med detta ringde vi upp frontmannen Eddie Berg och fick svar på frågan som alla någon gång har ställt sig, kan man verkligen släppa taget om någon helt och hållet?
Imminence grundades för snart sju år sedan av dig och Harald Barrett i Trelleborg. Idag har ni er bas i Malmö, vilka fördelar har Imminence jämfört med band i till exempel Stockholm och Göteborg?
– Vår största fördel är att vi har så nära till Tyskland, det är ett land som inte bara är större gällande antalet invånare, utan även relaterat till musikscenen. Sedan är det ju lätt att ta sig runt till alla kringliggande länder och forma en turné med Tyskland som utgångspunkt. Reser man runt så mycket som vi gör, så får man ett helt annat perspektiv, både på sig själv och samhället.
Du är en av Imminence´s grundare, medföljer ett visst ansvara för att hålla liv i bandet om man grundar det?
– Jag tror personligen att man känner mycket press om man startar upp ett band. Så som vi har jobbat, har målet alltid varit att göra bandet större och förbättra medlemmarnas möjligheter. För min egen del så har jag tagit på mig mycket av ansvaret för att skriva musiken, men även att filma och regissera. Även vissa administrativa uppgifter.
Om man har så många olika roller att hantera, hur gör du då för att kunna se det ur ett annat perspektiv? Både som musiker, men även objektivt som regissör?
– Eftersom att jag är väldigt självkritisk, så är det ganska svårt. Har man släppt något och sedan kollar tillbaka med en mer övergripande blick, så går det. Men det kommer i vågor, som att få en uppenbarelse att jaha, det var så här egentligen. För mig är det svårt att se när något är tillräckligt bra och det hände många gånger under skrivprocessen bakom det nya albumet. Vissa av låtarna ville vi bara släppa, för är något bra så är det så, annars inte. Sedan fanns det andra som vi jobbade mycket mer på och även ändrade in i sista stadiet. Svårigheten ligger i att veta när man ska släppa något, om det är tillräckligt bra eller inte och att komma underfund med det kräver en fin balans, sedan kanske det kräver 40 utkast för att nå dit.
Diamond är ett spår på skivan som är väldigt ärligt, men samtidigt återhållsamt. Kan du berätta lite om den låten?
– Temat för plattan, som är väldigt övergripande handlar i stora drag om att lämna saker bakom sig och göra plats för något nytt. Alla uppoffringar som görs på grund av känslor och ambitioner. Budskapet i Diamond är lite relaterat till att man inte kan vara perfekt. En annan sak är att du måste ta hand om dig själv, för att kunna rädda andra, något jag själv har reflekterat mycket över.
Minns du första gången du stod på en scen?
– Oj, det beror helt och hållet på hur du räknar. När jag var fem år gammal spelade jag fiol och uppträdde på musikskolans konserter, men om vi ska ta första gången jag sjöng så var jag tonåring. Den spelningen var i princip för våra föräldrar och dom andra bandens familjer, för att vara ärlig så minns jag inte så mycket av känslorna från den dagen.
Ni har ett otroligt driv och uttrycker er på ett väldigt bra sätt genom musiken, anser du att det är bästa sättet att få utlopp för alla känslor och tankar?
– Ända sedan tonåren har jag känt att musik är något jag måste göra och vår musik är en del av mig, på så sätt att den definierar mig. Något som aldrig har varit avgörande är vilka konsekvenser som musik skulle kunna medföra, det var bara något som måste ske oavsett vad som händer och hur. Tidigare hade jag stora problem med att utrycka mig, så den har verkligen hjälpt mig och även byggt upp min självkänsla. Den personen som publiken ser på scenen är en del av mig, det är inget alter ego som står där
Kan du beskriva första spelningen som ägde rum, efter att ni blev klara med This Is Goodbye?
– Vår första spelning med nya materialet, var även den första för i år. Såklart finns där en glädje som kommer även med själva arbetet i studion, men det är lätt att du rutar in dig och kanske inte direkt tappar kontakten, mer så att man blir instängd. Så det kändes riktigt bra, för gemenskapen som finns när vi är ute och spelar, är också anledningen till varför skapandet av musiken uppstår och inspelningen av den. Allt runt omkring det är bara en nödvändig åtgärd för att kunna framför materialet live. Alla låtarna är klara när vi går ut ur studion, men det är samtidigt kul att ändra dom lite inför livespelningen. Inte mycket, bara lite grann så att publiken kan få en annan upplevelse, för när du ser oss live, då ska det inte vara som att sätta igång skivan. Ögonkontakt är viktigt för oss att ha med våra åhörare, för då ser vi vad som känner när dom ser oss live och för mig är det en bra känsla. Den är svår att förklara, men energin som uppstår är väldigt speciell om publiken är taggad, nästan som en extrem adrenalinkick som vi skickar mellan oss.
Temat för skivan är att släppa taget, vilket även syns på omslaget i form av en fågel. Anser du att man kan släppa taget om något helt och hållet?
– Nej, det tror jag inte. Du kan inte radera dina minnen, men samtidigt så måste man släppa taget om vissa saker för att kunna gå vidare. Vad det än är, så kommer det alltid finnas kvar hos dig och vara en del av personen ifråga, men man måste våga göra plats för nya saker i ditt liv.
Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Foton: Press
