Papa Roach – Resan med Crooked Teeth är oändlig och oförutsägbar

papa-roach-announce-new-album-crooked-teeth__473428_

Även om Papa Roach som tidigare nämnt tänjer på alla gränser som finns, så är detta ett album uppbyggt av det bästa från varje genre. Samarbetet med Skylar Grey och Machine Gun Kelly visar upp en ny sida av Papa roach som jag gärna vill se mer av.

Annons

Första spåret, Break The Fall inleds med en mystisk och mörk ton, cellon och den ekande körsången som följs åt av elektroniska riff är en stor konstrast till den rappande texten. Slagverken är metalliska och tynger ner låten. Papa Roach har definitivt tänjt på gränserna och vågat sig in på nya områden, något som blir glasklart redan vid första spåret. Men inledningen är bättre än förväntat, känslorna som texten skapar är mörka och grymma, sången är i symbios med instrumenten som virvlar runt utan slut. Utmaningen som åhöraren utsätts för är lika brutal den och melodins olika instrumentala influenser smälter in med en kraftig smäll. Crooked Teeth är en argsint låt redan från start, trummornas taktslag är stadiga och bombastiska, dess tydliga härskargång är en stabil grund i låten och ökar på aggressionerna. Hoppet från högt tempo till en kort stund av lugn, är över innan den ens hinner börja och dom vasst, slingrande riffen knuffar smärtgränsen mot högre nivåer. My Medication är en annan historia, mer melodiska riff och renare sång startar det bestialiska kriget som spåret framstår som. Elektroniska influenser är påtagliga och inspirationen från hiphop är tydlig, men på något sätt lyckas Papa Roach återigen skapa stordåd genom att blanda ut klassisk hårdrock med andra genrer. Det är en riktig käftsmäll från början till slut, med hjärtslag som slår snabbare och snabbare av adrenalinrusherna.

Born For Greatness är återigen inspirerad av hiphop och på något sätt ganska skrämmande, på ett hoppfullt sätt. Små partier av house går knappt att nudda vid, ändå är dom ganska påtagliga. Ett spår som fungerar helt okej, men som förmodligen är bättre genomslagskraft live. American Dreams har lekfulla riff och likt ett ösregn faller dom ner över lyssnaren, redan från start skapas en känsla av tillhörighet och förståelse. Melodierna är så nära perfektion som det går att komma och även om trummornas hårdhet är kvar, är riffen mer anpassade och lite mer snäsiga. Spåret är svårt att tolka, mycket på grund av den snåriga resa som skapas, men också alla känslor som rycks upp från botten av ens själ. Periscope är det lugnaste och mest känslosamma spåret på skivan, duetten med Skylar Grey skapar en symbios uppbyggd av två personligheter. Den ena uppgiven och den andra grymheten själv, basens tunga toner är det genomgående temat och återigen har flertalet olika genrer mixats samman för att få till den perfekta blandningen. Skildringen av ett förhållande, sett från bådas sidor, men genom ett periskop förmedlar avståndet mellan dom två individerna på ett blottande sätt.

Anledningen till varför HELP valdes ut som första singel att släppas, är uppenbart från första tonen. Grunden är uppbyggd på tidiga Papa Roach och påminner ganska mycket om Scars, fast en uppdaterad och lite mer melodisk version. Låten är den som består av mest rock på hela albumet och är varken svart eller vit. Ropet på hjälp är något som många kan relatera till och rösten förmedlar just dessa tusentals röster som skriker för att kunna nå fram, tillsammans med bastanta trummor och riviga riff får dom den styrka som saknas allt för ofta. Sunrise Trailer Park är redan från start min absoluta favorit, Machine Gun Kelly och Jacoby är en duo som kompletterar varandra till fullo, nivån på rösterna är så bra balanserad att dom blir en. Historien dom förmedlar genom sina egna personligheter, må skilja sig åt men där finns ett samband och budskapet når fram med en kraft som skakar om. Rapsången som följs upp av renare sång och polissirener för tankarna tillbaka till Los Angeles gator, där utsattheten inte går att gömma undan. Trots att dom sjunger om dom bästa åren i deras liv, så klingar orden ”I´m still hunted by the best years of my life” falskt, som om det egentligen vore tvärtom. Riffen som avslutar spåret är genialiskt lagd och det är uppenbart att det är genomtänkt, istället för att bara för att det ska vara där, så finns där en undermening. Traumatic är en bra uppföljning och det energiska lugnet knuffas undan av underliggande ilska, trummornas slag är en kraft i sig som ökar på och den melodiska gitarren som skapar ett lugn, verkar mest bedja om att få ställa allt till rätta. Variationerna är bra och återigen genomtänkta och genomarbetade från början till slut. None Of The Above är ett rytmiskt spår, en låt som man lätt kan spela när som, oavsett om du vill ha styrka eller bara få känna något som kan lyssnaren vända sig till låten för att få fram sitt budskap. Ricochet, Nothing och Bleeding Through är låtar som följer lite i samma riktning som tidigare, den röda tråden fortsätter och lika så överraskningarna.

Sammanfattningsvis

Experimenten som gjorts med melodier och olika influenser, även inslagen av elektronik har gjort att deras räckvidd ökat ännu mer. Den som räds att bandet ska ha lämnat åren som rockband bakom sig, är oron obefogad. Utveckligen inom bandet går endast framåt och den härliga mix som Crooked Teeth består av, formar ett album som endast består av spår som kommer så nära den nivå av perfektion det är möjligt. Det är få album som jag lyssnat igenom och älskat alla spår, men detta är utan tvekan ett av dom.

BETYG:

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@hotmail.se)
BAND: Papa Roach
ALBUM: Crooked Teeth
RELEASEDATUM: 2017-05-19
SKIVBOLAG: Eleven Seven Music
BÄSTA LÅTEN: Periscope och Sunrise Trailer Park

LÅTLISTA – CROOKED TEETH (DELUXE VERSION)

01. Break The Fall
02. Crooked Teeth
03. My Medication
04. Born For Greatness
05. American Dreams
06. Periscope (feat. Skylar Grey)
07. Help
08. Sunrise Trailer Park (feat. Machine Gun Kelly)
09. Traumatic
10. None Of The Above
11. Richochet (bonus)
12. Nothing (bonus)
13. Bleeding Through (bonus)