Tänk dig att du blir instängd i en stor låda med musikälskare i alla möjliga åldrar och att en festival arrangeras, fast mitt ute på sjön. Det är som din egna, alldeles privata födelsedagsfest på ett sätt, bara det att gästerna är främlingar till större delen, men banden är till större delen dina favoriter och några överraskningar.
Det är exakt så det känns att vara på Adrenaline Cruise. Vår helg börjar tidigt denna veckan, redan på torsdagen ger jag mig av till sjöss med mina två fotografer Rikard Lantz och Jimmie Sonelius. Med på resan är även våran chef, Jonas Lööw, som även ska filma mina intervjuer. Mitt tjat om att få börja göra intervjuer som filmas har alltså äntligen gett frukt och det är på Adrenaline Cruise 2017, arrangerad av Gain/Sony Music Sweden ombord på M/S Cinderella som dom äger rum för första gången. Båten är fylld till sista hytten och många har rest långt, för dom är detta bara början på årets festivaler.
Ett passande soundtrack hade varit Jussi Björlings klassiker, Till havs, men detta uteblir tyvärr och ersätts med sorlet av peppade resenärer. Hettan i ankomst och incheckningshallen, får det att kännas som om det är en gigantisk bastu. Något som inte är till ens fördel om man har intervjuer inbokade och vill vara fräsch. En fotograf jag lärt känna under mitt år på rockbladet, Alexandra Pajak är även med på kryssningen, ett kärt återseende och många fler följer under kvällen. Schemat är tajt rakt igenom och vår fördröjda incheckning gör att vi direkt hamnar trettio minuter efter tidsplaneringen. Dock finns fördelen att jag fick mer tid att komma på frågor till dom quiz som skulle avsluta intervjuerna, något som var lättare sagt än gjort eftersom jag bestämt olika teman för varje intervju. Efter en rundtur på båten och ett par turer upp och ner för trapporna i jakt på vårt konferensrum, hittade vi det äntligen och upptäckte att Amaranthe hade sin loge precis bredvid. Mina intervjuer ombord var variationsrika, allt från en djup konversation med Barnet från Skitarg och Jay Smith, till tävlingar mellan medlemmarna Michel Bärzén och Robin Sjunnesson från Sonic Syndicate, som ansåg att den gin och tonic som serveras i baren, var den bästa dom druckit. När det var dags för intervjun med Jimmie Strindell och Pontus Hjelm, ökade nervositeten och stämningen var till en början förståeligt nog ganska spänd. Men trots detta, avlöpte intervjun utan större problem och det kändes som om vi alla andades ut i samma ögonblick när sista frågan ställdes. Intervjusessionerna avrundades med en skrattfest med Jens Westin och Per Soläng från Corroded, skämten haglade under intervjun och gubbarna bjöd verkligen på sig själva, så till den grad att magen värkte även dagarna efteråt av allt skratt. Klockan halv tre på kvällen ägde min sista intervju rum och kaoset avslutades med Elise Ryd och Olof Mörk från Amaranthe, som trots att det från början var sagt att det skulle bli tjugo minuter, utökades till en timme.
Mellan alla intervjuer och spelningar hann vi även med att springa till restaurangens buffé och taxfree butiken. En sak som slog mig och som gjorde denna kryssningen till en sådan fantastisk upplevelse, det var att blandningen på åldrar skapar en sådan bra atmosfär. Besökarna var alla musikälskare och reste för att ha det trevligt tillsammans. En sak som jag verkligen uppskattade, trots tidigare farhågor var att jag som tjej kunde gå runt ensam, utan att känna mig rädd. Vid ett tillfälle blev jag i för sig med stoppad av en man, men syftet var att ta en bild till Facebook. En annan gång blev jag stoppad av vad som senare visade sig vara en bandmedlem från Eyes Wide Open, som också kände igen mig från Facebook. Dock uppstod en lite märklig situation, då jag inte till en början kände ingen honom. Banden som var bokade, visade varandra ett otroligt stöd och flera av bandmedlemmar syntes på nästan alla spelningarna.
När baren stängde första kvällen efter sista uppträdandet, samlades dom kvarvarande utanför och fortsatte festen i lobbyn. En stunds vänskapligt tjafs med Johan från Amaranthe, som jag med lätthet vann och småprat med Per från Corroded, samt räddningsaktionen av Michel som fick en ganska intresserad kvinna på halsen, fick avsluta kvällen innan vi kröp till kojs. Morgonen efter väckte jag och Rikard våra kollegor och hann precis ta del av frukostbuffén innan väntan inför Skitargs spelning skulle börja. När jag satt där vid fönstret fick jag sällskap av två farmödrar och deras barnbarn, det visade sig att alla fyra älskade att åka på kryssningar som Adrenaline och gjorde det så ofta dom kunde. Något som förvånade mig, är att båten faktiskt klarade av det otroliga tryck som kvällens och morgondagens spelningar bjöd på. Det kändes som om vi befinner oss i en liten bubbla, där även mosh pits var av barnvänlig karaktär. Förutom när en man blev trött på sitt linne och ansåg att det var bäst att vara halvnaken resten av kryssningen. På grund av intervjuerna, missade jag dom första uppträdandena och hann inte se kvällens första två band, Knogjärn och Kill The Kong uppträda, något jag fortfarande grämer mig över.
Sammanfattningsvis så var kryssningen uppstyrd in i minsta detalj och otroligt välgjord, förutom några tekniska problem på scen så är det definitivt en av dom trevligaste festivalerna jag har varit med om. Våra hytter var rymliga och hade alla bekvämligheter som man kan förvänta sig, resenärerna var alla respektfulla mot varandra och blandningen på band gjorde att det fanns något för alla. Tyvärr så tog det slut alldeles för snabbt, det bästa hade varit om kryssningen istället varat i tre dygn så att man hade kunna avnjuta den trevliga resan under en längre period. Att åka på Adrenaline Cruise är som att vara inlåst i en liten låda och under tjugo timmar få avnjuta musik av hög rang tillsammans med likasinnade. Om valet stod mellan en till kryssning och en festival, då är definitivt en likadan kryssning mitt första val och jag ger mig gärna av redan imorgon igen.
RECENSIONER
SMASH INTO PIECES 
Gruppen var ett av dom band som gjorde störst intryck hos mig som såg dom för första gången. Sammanhållningen i bandet var otroligt stabil och det märktes att dom hade roligt på scenen tillsammans. Något bandet även lyckades bra med, var att bjuda in publiken till att vara en del av uppträdandet. Deras karisma gick från att vara enbart musikalisk, till att fånga upp åhörarna och omvandla oss alla till ett. Specialeffekterna var en fin detalj, som gjorde att spelningen i sig kändes som om den ägde rum i en lokal med Globens mått och inte på en båt. Något jag verkligen uppskattade, både som skribent men också musikälskare var att även om gruppen är snäppet bättre live än på skiva, så var det inga gigantiska skillnader. Chris Adam har en pipa av högre mått och hans smått mörka röst är verkligen en perfekt matchning till dom instrumentala partierna. Som gitarrister är Benjamin Jennebo och Per Bergquist den perfekta duon, båda låter den andras spelstil komma fram och stå i centrum, rivaliteten existerar inte ens utan musikerna fokuserar hellre på att förhöja den andras spel. Viktor Vidlund på bas lät med lätthet basgångarna skapa en dynamik i melodierna. The Apocalypse DJ satte takterna på precis rätt tillfällen och styrde tempot med samma precision som en riktigt bra trumslagare gör,utan att inkräkta på dom andra musikernas revir.
AMARANTHE
Som vanligt levererade dom stabila frontpersonerna Henrik Englund Wilhelmsson och Elize Ryd tillsammans med nytillskottet Nils Molin en otroligt varierande, vokalmusik. Dom tre olika rösterna och deras sammandrabbningar, samt sättet som bandet närmade sig både publik, men även varandra på scenen var en förtrollande upplevelse. Dock finns det verkligen ingen barmhärtighet bland medlemmarna och det syntes att alla tre frontpersonerna har starka personligheter. Samtidigt som där finns en ödmjukhet och vänskap som tillåts färga av sig på musiken. Olof Mörk är den sortens talangfulla gitarrist, som retas med åhöraren genom att få även den mest invecklade spelstilen, att framstå som om det inte vore svårare än att gå över gatan. Hans avslappnade stil och det faktum att han verkligen gör sin egen grej, gör att Olof sticker ut från mängden på ett framstående sätt. Morten Lowe Sorenssen må sitta lite undangömd bakom trumsetet, men lyckas ändå göra sig både sedd och hörd. Johan Andreassen är den sortens coola basist som kan spatsera runt på scenen och plötsligt händer något som förändrar även det minsta partiet i en låt och tar det till en ny nivå. Både äldre material som högt bejublade Amaranthine och nyare som Boomerang blandades och skapade en härlig mix. Trots avsaknaden av specialeffekterna i form av eld, så lyckades verkligen Amaranthe leverera en spelning, som av dom tre tidigare uppträdena jag fått bevittna definitivt är en av dom bästa.
CORRODED
Avslutningsvis var det Corroded som intog scenen och som förväntat, sänkte killarna nästan båten med sina hårda och melodiska konst. Jens Westin är en sångare som genom att bara ta sig an en annan ton, ändrar betydelsen i ett ord och får dom instrumentala partierna att buga sig som inför en konung. Bjarne Elvsgård var som alltid lika glad och avslappnad, basen är utan tvekan en förlängning både av hans musikaliska personlighet, men går också djupare än så. Tomas Andersson gitarrspel är något som aldrig slutar att förvåna ett troget fan, utveckligen hos alla musikerna går hela tiden framåt, men Thomas lyckas gång på gång att slå dom på fingrarna och hittar nya genvägar att låta sin starka personlighet sticka lite längre fram. Per Soläng på trummor är lika bombastisk och stabil som trumsetet, han är sin egen herre och musiken må till en viss nivå lyda Jens, men det är inget emot vad som gäller när Per sätter sig bakom trummorna. Varje slag är noga uträknat och muskelminnet starkt, inte ett enda misstag begås och ju tyngre musiken blir, desto mer ökar behovet av livbåtar när Corroded låter musiken gunga båten och är på gränsen att sänka den.
SKITARG 
För den som inte har sett Skitarg uppträda tidigare kan jag inte beskriva det som något annat än underhållning på hög nivå. Deras nattsvarta humor och förmåga att ta upp allvarliga ämnen på sättet som dom gör är otroligt talangfullt. När gruppen klev ut på scenen visste jag inte vad jag skulle förvänta mig, men det dröjde bara minuter innan Necrofilips mjuka röst kastat ut sina kedjor och tillsammans med Barnets brutala sång omvandlade hela stället till en fest utan dess like. Att vara första bandet ut dagen efter en lång partykväll är ingen lätt uppgift, men Skitarg lyckades mer än bra. Rekvisita som barnleksaker,behåar och dildos användes friskt, samtidigt som den arga undertonen blandades ut med humor, något som tyder på hög fingertoppskänsla och uppskattning av den konstform som musik faktiskt är. Gitarristerna Doktor Tyr och Don Foster gav musiken den seriösa sida som gjorde att underhållningen på scen aldrig gick över gränsen. Lård Hård var en trygg basist att bevittna och hans stabila basgångar ökade respekten för musiken med varje rytm han förmedlade vidare. Bob Skurk på trummor blev från start ett med trummorna och höll takterna varierande, den instrumentala påverkan det hade slogs fint ihop med dom svenska orden och brutaliteten blev råare ju längre in i spelningen vi kom. Utan att för den delen ens lämna humorsidan av det hela. Skitarg må utåt sätt se ut som ett oseriöst band, men en spelning med dom förändrar perspektivet på väldigt mycket och jag längtar redan efter nästa gång dom intar en scen. Gruppens blandning av metal, men också black metal och döds som påverkas av humor och teater är något som man med lätthet blir beroende utav och det snabbt.
SONIC SYNDICATE
Ytterligare ett guldkorn vars musikaliska genialitet som publiken får ta del utav denna soliga fredag. Frontmannen Nathan J Biggs framstår som fyra sångare i en och fullkomligt ostoppbar. Trots att Sonic Syndicate endast består utav tre musiker, så är energin dem emellan enorm och den interna utmaningen som uppstår formar deras uppträdande. Robin Sjunnesson låter gitarren följa med i den ena virvelvinden efter den andra och inte ens höga hopp stoppar honom från att leverera sylvassa riff. Michel Bärzén på bas är en stabil grundstomme, om än lika energisk som resten av bandmedlemmarna och låter sina basgångar runga ut från scenen likt kanonkulor som hotar att rasera väggarna som dom studsar mot. Trummisen, vars namn tyvärr går mig förbi gör även han ett stort avtryck och är en naturlig förlängning av bandet. Takterna han sätter är lika pricksäkra som en krypskytt av högsta rang och tillsammans lyckas dessa fyra verkligen höja nivån på kryssningen. Allting från sättet dom hanterar en trasig gitarrstrap på till Nathans utstrålning och råa energi som frontman gör att Sonic Syndicate blir ett band vars namn bränns in ordentligt.
DEAD BY APRIL
Sedan första singeln Losing You har Dead By April varit ett av mina favoritband inom sin genre och det faktum att detta är första spelningen som Jimmie Strindell är med på, är som att vara med om en overklig dröm. Glädjen över att vara tillbaka står skriven över hela Jimmies ansikte och får ögonen att glittra, leendena är återkommande och hans gudomliga growl är som att höra gudarna från förr återupplivas igen. Pontus Hjelm gör ett briljant jobb med clean sången och även som gitarrist, tryggheten han förankrat i sitt spelande får honom att framstå som en riktig krigare på scenen som är väl medveten om sin talang. Trumslagaren Marcus Rosell är en hård person utåt sätt och hans koncentrerade spelstil är unik, men väldigt precis och jämn. Ingen takt slinker undan, utan allt håller en fin balans och ögonkontakten som han skapar med publiken under få utvalda stunder, gör att hans lysande öga framstår som än mer skrämmande. Basisten Marcus Wesslen är dock den som verkar lite frånvarande på scenen, något med hans sätt att agera får det att framstå som om han inte riktigt är med i samspelet. Det påverkar dock inte det musikaliska, utan mer samspelet mellan musikerna. Förmodligen är det Jimmies starka karisma och oehörda glädje som smittar av sig på publiken, vars respons på hans återvändo är galen på en brutal nivå. Att sångaren har varit saknad under en lång tid, går inte att ta miste på och det är med stor tacksamhet som vi alla bevittnar hans första framträdande med Dead By April igen. Utan honom saknas en viktig bit, hans growl är en sådan stor del av deras sound, men också bandet i sig sett från en utomståendes perspektiv. Texterna förmedlas naturligt och han visar starkt att Jimmie Strindell är en sångare som inte låter sin talang vittra bort. En mer perfekt avslutning på festivalen kunde inte ha frammats och fansidan av mig själv, hoppar jämfota av glädje framme vid scenen, för nu är Dead By April äntligen komplett igen.
BILDER KNOGJÄRN
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTO: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
FOTO2: Rikard Lantz (rikard.lantz@rockbladet.se)
EVENT: Adrenaline Cruise 2017
DATUM: 25-26 maj 2017
BAND: Corroded, Amaranthe, Dead by April, Smash Into Pieces, Sonic Syndicate, Skitarg, Kill The Kong, Knogjärn
