Copenhell – Nordens hårdaste metalfestival dominerar igen.

Stenhårda danska metalfestivalen Copenhell, stoltserar i år, med den på pappret starkaste lineupen någonsin, under festivalens 7 åriga historia. Festivalen som är belägen på det gamla skeppsvarvsområdet Refhalvsön, strax utanför Köpenhamn, har i år lyckats att boka inga mindre än bl.a. Rob Zombie, Europe, System of a down, Prophets of Rage, In Flames, Slayer, Alter Bridge och flertalet tunga namn i metalgengren. Festivalen är i år slutsåld och fattas väl bara annat.

Vi kommer till festivalen på torsdag eftermiddag. De tunga regnmolnen på himlen gör sitt bästa för att hota festivalstämningen. Men det osar ovillkorlig kärlek till metal i luften och det finns inget väder i världen som kan förstöra det.
Det är femte året vi besöker festivalen och under alla dessa fem år har festivalen lyckats med konststycket att boka en stark lineup till den stora målgruppen headbangande metalfans.

Festival området Refhalvsön, som egentligen är en del av ett numera nedlagt skeppsvarv, är lummigt och mysigt och det bildar en perfekt inramning till de tre dagarna av brutalt decibel bombardemang från de tre scenerna . Det är beläget en stor backe i anslutning till de två bredvid varandra placerade huvudscenerna och denna fungerar som en perfekt plats att sitta och avnjuta kall sedvanlig dansk festival dryck, samtidigt som man avnjuter sitt favoritband. I Danmark är det inte så noga och definitivt inte så bråttom med något och allt umgänge genomsyras av en underbart gemytlig och förenade kambratskap. Den hårda musiken förenar och sprider trots sin tuffa yta, en massa kärlek och brödraskap.

Jag är speciellt förtjust i festivalen för att den är så underbart ärlig, äkta och avslappnad. Trots att den är så brutalt hård på ytan är den fylld med underbar dansk broderskapskärlek. Det är definitivt ingen som springer runt och är skitnödig, om ni förstår metaforen. Festivalen är livsbejakande på alla plan och detta upplever jag vara specifikt för att den är belägen just i Danmark. Här är det, av naturliga orsaker,ingen plats för barn och dessa har festivalbesökarna till största del lämnat hemma. Den typiske festivalbesökarnen är enkelt klädda i mestadels bandmerch. Det dricks öl i absurda mängder och rökas en hel del fredspipa till höger och vänster. Den vedervärdigt kvalmiga fredsrökdoften, är tyvärr något man får stå ut med på Copenhell.

Idag är det påfrestande kvavt och In Flames har precis dragit igång på stora Helviti scenen. Mycket festival publik är redan på plats och stämningen är redan hög på sedvanligt danskt maneér. Givetvis går Göteborgs stoltheter In Flames även hem här och fattas väl bara annat. Trots den tidiga timmen dansas det redan cirklepit så att dammet ryker. In Flames är riktigt tända idag och det är förmodligen delvis den exalterade och cirklepitdansande publikens förtjänst.

Det spelas väldigt starkt på Copenhell, musiken känns i magen och det fladdrar i byxbenen. Det gör att adrenalinet rusar till och upplevelsen blir mer total. Detta var vanligt även på svenska rockfestivaler för typ. 20 år sen, innan korkade decibellagar i förbudslandet sverige satte stopp för den fysiska ljudupplevelsen. En konsertupplevelse är lika väl en fysisk som en känslomässig upplevelse. Om det är på riktigt, så ska ljudet även kännas i magen, vilket den definitivt gör på Copenhell. Det är inte meningen att ljudet ska vara så svagt att man kan höra grannen fisa på en rockfestival. Då kan man lika gärna gå på spelmansstämna med knätofsar uppe i Mors Orsa.

I barerna serverar de förutom utsökt festival öl även vodka och Jägermeister. Man är fri att spatsera runt på hela festivalområdet med sin dricka i näven. Men detta till trots, är det ont om drängfulla festivalbesökare. Däremot kommer det regelbundet fram glada danskar som vill sprida sitt gemyt. Inledningsfrasen brukar var något i stil med "Heja Sverige". Uppenbarligen går det inte att dölja sitt ursprung.

När man får nog av hård metal musik, finns det ett enormt utbud av merch, mat och dryck. Givetvis finns det ett enormt Biergarten tält på festivalen. Men att hellre välja att besöka Biergarten och lyssna på anskrämligt urusel metalkareoke, än att kolla på feta metalband ute på festivalen, är en gåta. Allt rekvisita på festivalen går i metalmusikens tema. Det råder inga gränser för vad dekoratörerna kan hitta på. Det är svarta kyrkor, uppochner vända kors, dödskallar etc. T.o.m maträtterna är döpta efter metal band. Vad sägs om hugga in i en smaskig Bite the lightning, The nummer of the burger, Breaking the jaw, Vulgar display of polse, Nachos else matters, Fried finger death punsch eller den vegetariska, men icke att förringa, The thing that should not be.

Aptunga och vänsterpropagerande Propeths of Rage( bandnamnet syftar på en Public Enemylåt) dominerar totalt på stora Hades scenen. Det är totalt mayhem i publiken och publiken röjer som besatt. Dammet yr i luften och frågan är om ett tyngre band någonsin spelat på Copenhell. Propeths of Rage består till 3/4 av 90-talets giganter Rage against the Machine. Man kan säga att det låter som en korsbefruktning av Led Zepplin och Public Enemy. Det var helt galet tungt och totalt kaos i publiken. Frågan är om ett tyngre band någonsin har dominerat på det sättet på Copenhell. Frågan är också om det finns en tacksammare publik att förmedla vänstervridra, texter till än arbetarklasspubliken här på Copenhell. Detta går hem och det går hem i absurda proportioner.

Leadsångaren i Prophets of Rage, B-Real är klädd i en gigantisk palestinasjal runt huvudet. På baksidan av Tom Morellos gitarr står det "Fuck Trump" med stora bokstäver. Jag älskar hans egensinniga och rytmiska sätt att färga gitarrspelet likt en ljudkonstnär. Vi får höra klassiska Rage against the machine anthems som t.ex Take the power back, Guerrilla Radio, Boomtrack, Know your enemy, Bullet in the head, Bulls on parade och Killing in the name of. Vi fick även höra några Cypress Hill låtar t.ex. Rock Superstar och How could i just kill a man. Phropets of Rage var utan tvekan dagens giganter och festivaldagens bästa band.

Nästa band att dominera var inga mindre än klassiska heavy metal giganterna Saxon. Saxon levererar alltid och Copenhell är inget undantag. När Saxon redan på låt nr 2, blåser iväg med anthemet, Motorcycle Man, då vet man att man inte blir besviken. Saxon radar upp sitt pärlband av klassiska heavy metallåtar som Power of the glory, Sollid ball of rock, Dogs of war, Heavy metal thunder, And the band played on, Crusader, Wheels of Steel, Denim and Lether och Princess of the night. Saxon har en extremt rutinerad förmåga att alltid leverera full show och krydda detta med sina klassiska nwobhm anthems. Biff Byford dirigerar orkestern med en stor dos charm och karisma. Basisten Nibbs Carter underhåller stort med sitt galna röj och glada leende. Saxon var sjukt tända idag och det var förmodligen delvis den grymt överhettade publikens förtjänst. Full pott till ett övertänt Saxon i afton.

Absurda fotorestrektioner satte stopp för all bildbevakning av ett återförenat System of a down. Fotograferna får i allt högre utsträckning acceptera allt hårdare och i vissa fall absurda fotorestrektioner. Detta gör det i vissa fall mer eller mindre omöjligt att bevaka dessa band. Av någon outgrundlig anledning går utvecklingen mot allt absurdare fotorestrektioner på festivaler och konserter. Frustationerna hos fotograferna, att under dessa omänskliga förhållanden, leverera ett fullvärdigt fotojobb, är av förklarliga skäl enorma. De fanns även fotografer som försökte bevaka konserten från publik men blev strängerligen tillsagda och avisade. Kan någon ge mig en rimlig motivering till detta handlande

Sista bandet för kvällen fick bli en av industri-metallens stora ikoner Ministry Brutalt och högt var det, men en hel dags festivalande började ta ut sin fulla rätt. Regnet hade dessutom börjat ösa ner i floder,det blev följaktligen en kort Ministrysession. Sammantaget har det varit en fantastiskt bra först dag på Copenhell med mycket underbara festivalminnen att lägga till handlingarna..

 

SKRIBENT: Thorbjörn Skogh  (Thorbjorn.Skogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh   (anna.skogh@rockbladet.se)