När annonseringen om att Tommy Vext från Bad Wolves skulle ersätta Ivan under resten av turnén, var reaktionerna starka. Men gårdagens spelning på Copenhell bevisade motsatsen, för det är tack vare Tommy som spelningen kommer gå till historien som en av FFDPs bästa.
Det är med små förhoppningar vi ställer oss framför Helviti och ska bevittna Fiver Finger Death Punch, men blir glatt överraskade. Orden ”Det är nu vi lever” är återkommande och något som flera i publiken håller med om. Att ta över efter någon är aldrig lätt, speciellt inte efter en person som Ivan, som hyllats under så lång tid. Men Tommy gör ett galant jobb och det är som om han alltid varit en del av bandet. Hans attityd passar in perfekt och även kroppsspråket åkallar en stor portion respekt.
Lift Me Up och Never Enough görs mer än rättvisa, likaså Wash It All Away och Get Your Six. Rastaflätorna i Chris skägg svänger med samma tuffhet som hela hans persona består utav. Bad Company och Jekyl and Hyde är hans låtar, det märks på hur hans approach förändras och hur knogjärnet vid slutet av basens stall framträder än mer. En passande accessoar då basgångarna är som knytnävslag, smidda av järn. Zoitan är precis som Tommy säger en av dom mest talangfulla gitarrister och en grundstomme i bandets framgång, riffen som skapas är noggrant utformad och där finns något som fångar upp, men som är lika flyktigt som en tanke.
Jason är likaså han en intressant gitarrist att beskåda och det märks att han är en trevlig filur som fortfarande har fötterna på jorden. Hanterandet och sättet han tar kontakt med publiken på, är jordnära och framåt, men precis som med resten av medlemmarna hyser man en stor respekt. Under Burn förändras ljuset och trots att vi flera gånger ska säga Fuck you till stackars Carl, som sköter ljuset är det en del som synkas samman bra med musiken. För lika viktigt som det är att ljudet fungerar, är matchningen med färgerna på ljuset eftersom att det på sätt och vis reflekterar texterna och dess undermening.
Trummisen Jeremy är en medlem som är svår att få grepp om, trots hans leende och talande ögon så är muren han byggt upp så ogenomtränglig, att inte ens sättet att slå med trumpinnarna inlindade i gnistrande diamanttejp avslöjande. The Agony of Regret är ett bra spår, men det är den akustiska versionen av Wrong Side of Heaven som imponerar mest. Att en akustisk gitarr kan låta som flera tusen och nå fram till alla tusentals människor i publiken, samtidigt som det är intimt och vi kommer varandra nära, är otroligt att få uppleva. När vi sedan ska vända oss till personen bredvid oss och be om ursäkt för det helvete som kommer släppas lös med nästkommande spår, får dom flesta att le och artigt be om ursäkt. Avslutande spåret The Bleeding får mig dock att haja till och med tanke på utstrålningen och energin på scen, känns det nästan som ett officiellt meddelande till Ian, det kan vara så att vi läser in för mycket i texten, men när flera i publiken kastar talande blickar på varandra, så bevisar det att jag inte är ensam om att tänka så.
Sammanfattningsvis var det en otroligt mäktig upplevelse att stå framför Helveti och se Five Finger Death Punch totalt massakrera publiken med sin talang. Trots att scenen blev mörk några gånger för mycket, så var det en känslomässigt stund att dela med andra, när ljus i form av tändare och mobiler höjdes mot skyarna. Bandet har makten och respekten på sin sida, dom må framstå som farliga, men är egentligen bara redskap för en konstform som få kan bemästra på deras nivå. Upplevelsen är i sig något som inte går att dela med andra, för alla upplever det på olika sätt, men samtidigt så kan vi det. För det var tillsammans som en metalfamilj vi stod där och såg den nya versionen av Five Finger Death Punch träda fram, en era avslutas, en ny börjar.
BETYG: 
SKRIBENT: Gabi Mattsson gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jelena Sulce (jelena.sulce@rockbladet.se)
KONSERT: Five Finger Death Punch
ARENA: Copenhell
DATUM: 2017-06-23
BÄSTA LÅTEN: Wrong Side of Heaven och Bleeding
BÄSTA MINNET: När alla ljusen tänds på mobiler och tändare samt kvinna som ville ta en selfie och gav en slängkyss
SÄMSTA MINNET: Mannen som inte förstod att man varken sätter en öl framför en kamera eller rycker i någons selfiepinne
