När ett band efter 27 år fortfarande lyckas engagera och utsätta sina fans för smärtsamt vackra alster, blir resultatet en blandning av tårar och ilska. Tårar för att det är så bra och ilska över att tiden på scenen inte alls är tillräckligt lång.
Sex låtar är allt vi får denna kväll i vårt sällskap med OPETH. Frågan många i publiken ställer sig efter sista tonen ebbat ut, är hur fan tänker man när ett band av denna klass får en scentid som inte på något sätt är anpassad till deras låtar? När jag vaknar upp ur min djupa koma där allting har blivit ersatt med musikaliska bilder, orsakade av sångrösten som Mikael Åkerfeldt leker med, känns det som om en del av mig för alltid är förlorad. Sorceress har en lite jazzig och groovey inledning som man lätt fångas upp av och diggar med i. Cusp Of Eternity och Era är dom musikaliska utmaningar som får Mikael att verkligen ge järnet. Rffen kommer som elektriska stötar och trummornas slag blir plötsligt hårdare, men det är ekot av rösten som får mig att spinna som en katt. Ghost Of Peridition är ett mycket grövre spår och rösten byter plats med instrumenten, för även om basen skapar gungande bastoner så är det fortfarande mjukare än både growl och den renare sången. Fredrik Åkesson på gitarr är en maestro och lyckas få melodin som stundtals ligger underst, att ändå hörs tydligt och klart genom takterna och rytmerna. Heir Apparent är det spåret som är mest oförutsägbart, som metalliska klot slungas en hård inledning mot oss med klagande riff, för att sedan abrupt övergå till balettliknande toner från keyboarden som Joakim Svalberg hanterar med bravur. Om efter Om Beethoven funnits bland åhörarna hade han gått i pension direkt. Huruvida trumsetet överlevde spelningen eller inte är fortfarande oklart, men det verkar som det sistnämnda är mest troligt. Martin Axenrot verkade vara ute efter att gör så mycket skada som möjligt och piskade sina cymbaler till den grad, att ögonblicken då dom skulle flyget iväg som tefat var många.
Har man följt OPETH och lyssnat igenom deras album, så märker man tydligen att det inte finns några begränsningar vad gäller deras förmåga. Få band kan ta även det simplaste stycket och få det att framstå som kärnfysik. Klassisk musik brukar oftast inte bli bra när det blandas med progressiv rock, men jävlar i min låda vad bra OPETH gör det. Bokningen kanske ses som en av dom mjukare om man ser till resterande, men låtmässigt sätt och även musikaliskt så sopar dom banan med flera av dom större banden. Ser man till akustiken och den räckvidd som musiken får på Copenhell, så befinner sig bandet i precis rätt miljö, men låtarna är på setlistan är ganska givna och berättar att Mikael inte bara är en fantastisk låtskrivare, utan även bra på att välja ut rätt låtar. Om deras tid på scenen hade varit längre, så är jag säker på att vi hade fått höra fler låtar, man vanligtvis inte hade förväntat sig.
BETYG: 
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se) & Jelena Sulce (jelena.sulce@rockbladet.se)
KONSERT: OPETH
ARENA: Copenhell
DATUM: 2017-06-24
BÄSTA LÅTEN: Sorceress
BÄSTA MINNET: När ljusen skapar en atmosfär som gör att även den kräsne musikälskaren bakom mig, ger efter och inser hur bra det är
SÄMST: Att arrangören inte gjort sin research och anpassat tiden efter bandet
