Sången må vara av den skränigare sorten och rösten udda, men det hålls på en nivå som man klarar av och överraskningarna är många. Som en Mean, Green Killing Machine hackar sig bandet fram, men levererar dom en av Copenhells bästa spelningar?
Svaret är ett rungade ja, Bobby ”Blitz” Ellsworth gör det bästa av sin speciella röst och lyckas få den rungande bakgrundsmusiken att fint snurra sig runt den. Att han även har ett levande och förankrat framförande av sig själv som frontman gör det mer intressant att se honom och kvaliteten på spelningen ökar. Blitz är den sortens sångare som vissa band från deras generation borde ta efter och efterapa, för inget säger mer om musiken som framförs än musikerna som står bakom den. Basisten D.D Verni är en riktig dröm att bevittna, hans unika sätt att hantera instrumentet visar att han även vågar experimentera och utmana sig själv live, fingrarna massakrera totalt strängarna och basgångarna som ljuder ut som ljudvågor på maximal nivå hotar att slå omkull åhörarna. Mean Green, Killing Machine och Rotten to the core följs upp med Electric Rattlesnake och det är precis så jag skulle beskriva Dave Linsk. Likt en huggande orm spottar han fram giftiga riff som svider rejält, när dom slungas mot takterna och melodin fräter med bort lite av det tunga för att ge sig mer utrymme. Derek Tailer håller dom rytmiska partierna i ett hårt grepp och det är en underskön syn, att se en konstnär greppa tag om sin instrumentala pensel och måla upp nya bilder. Hello from the gutter och In Union We Stand är två helt okej spår, dock inga som sticker ut nämnvärt om man jämför med Goddamn Trouble och Wrecking Crew, mycket tack vare den energiska trummisen Ron Lipnicki. Likt en duracellkanin slår han outtröttligt fram tydliga och brutala takter, vanligtvis kan det vara något störande att trummorna tar över på detta sättet, men när det gäller Overkill så är det delar som ska finnas med. Hade inte varje instrument varit så tydligt som det är, då hade luckor uppstått som inte skulle kunna fyllas ut av något annat än just dessa takter. Avslutande Fuck You är just den avslutningen som man vill ha på en spelning med ett band som Overkill, musiken har en sådan frän attityd och vågar utmana det som anses vara thrashmetal. Även om det har gått 22 år sedan debutalbumet Feel the Fire släpptes 1985, så har bandet under sina 37 år som aktiva alltid visat upp nya sidor av thrashmetal. Förändringarna med lineup inom bandet må ha förändrats, men dom har trots det aldrig slutat vara äkta vara.
BETYG: 
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se) & Jelena Sulce (jelena.sulce@rockbladet.se)
KONSERT: Overkill
ARENA: Copenhell
DATUM: 2017-06-24
BÄSTA LÅTEN: Fuck You
BÄSTA MINNET: Publiken som kunde sjunga med i nästan alla låtar och crowdsurfarna som sprang tillbaka för att göra om det likt små barn
