Rob Zombie välkomnar oss till platsen vi kan kalla hemma

Det räcker med skymten av Ginger Fish bakom dom höga högtalarna för att en extas, liknande dom känslor som uppstår när ett barn fått en efterlängtad present. Att få se Rob Zombie uppträda två gånger på en vecka är dock bättre än alla presenter som går att uppbåda.

 

Trots att spelningens setlist återigen börjar med Dead City Radio and The New Gods Of Supertown är det en otrolig upplevelse att få se Rob personifierad genom musiken. Hans dansande och poserande har inga gränser och även om det uppenbarligen är för showens skull, så gör han det med en naturlig karisma som skimrar likt stjärnor över honom. John 5 är även denna gång den som drar blickarna mot sig, leendet är där och hans lekfullhet framträdande. Det djuriska är dock än mer framträdande, men även något annat finns där som håller honom tillbaka och han verkar till en början lite trött, för att sedan komma igång ordentligt. Att spela gitarr är så naturligt för honom, att det sker per automatik. En bra sak är att Piggy D verkar ha insett att det finns gränser för hur mycket flirtande man kan uppbåda, dock är han fortfarande extremt överdriven och en poser som skulle passa bättre på en catwalk än på scenen. Men hans musikaliska talanger är det som gör att förlåtelsen är nära och istället fixeras ögonen på Rob och John 5. Ginger Fish sitter denna gång ännu mer gömd, men förvirringen är borta och han verkar mer närvarade och medveten om vad som händer. Trummorna slåss på precis rätt sätt med resterande instrument och dom stora högtalarna förstärker hans hårdhänta spel, till den grad då minimala jordbävningar får oss alla att stampa takten tillsammans. Superbeast och personliga favoriten, Living Dead Girl får återigen sällskap av The Electric Warlock Acid Witch Satanic Orgy Celebration Dispenser´s alster Well, Everybody´s Fucking In A U.F.O. för att sedan övergå i en tolkning av School´s Out och rytmiska Get Your Boots On! That's The End Of Rock And Roll. Publiken denna gång är mycket mer alert och lever ut sina inre danser på riktigt, inte en enda person står still under den tiden spelningen varar och massan sträcker sig långt upp på kullarna. Likt levande dominobrickor lyfts och faller vi, men fångas alltid upp av låten som spelas vid tillfället.

 

Bytet av bas har som tur var tonats ner det också, säkerligen på grund av att tiden denna gång är mer begränsad. Dom gröna Aliens slungas ut igen och hålls stundtals gisslan av publiken, som verkar vilja göra mer än bara slänga runt dom. Rob är en musiker som det inte går att sätta upp gränser för, så när han kastar sig ut i diket och ställer sig så nära publiken, att showen med ens blir barnförbjuden då massans  händer inte verkar sky några medel för att röra vid allas vår Mr Zombie. Inte heller är dom kräsna när det gäller kroppsdelar, bara det är en del av honom så är alla nöjda. Vid John 5s efterlängtade solo sätter sig Rob med benen i en yogapose och diggar lugnt med, som om detta vore hans privata föreställning och vi andra är fönstertittare som tjuvkikar. Trade In Your Gun For A Coffin blir tyvärr det sista spåret igen.. Men tid har ingen betydelse och Rob Zombie kör på tills det bara är minuter kvar innan nästa band måste låtas gå på scenen. När slutet på den gröna kappan buren av John 5 försvinner runt hörnet så uppstår en tomhet och undran över när nästa tillfälle att se dessa begåvade män ger oss alla en plats att vara oss själva på. 

 

 

BETYG : 
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (fornamn.efternamn@rockbladet.se)
KONSERT: Rob Zombie
ARENA: Copenhell
DATUM: 2017-06-24
BÄSTA LÅTEN: Låt1
BÄSTA MINNET: John 5 gitarrsolo och farliga leende, samt när Rob kastar sig mot publiken och ger allt av sig själv
SÄMST: Piggy D´s överdrivna poserande