Området är fyllt upp till backen bakom oss med människor som vallfärdat, för att se några legender inta Copenhells största scen. Ett bättre avslut på festivalen kunde ingen begära, för tillfället att ta del av musikens historia presenteras allt mer sällan.
Trots att sångaren och basisten Tom Araya är något stel, vilket förklaras av hans tidigare operation så lyckas han få fram budskapet klart och tydligt. Tempot som låtarna håller och styrkan som han personifierar skapar en stor respekt. Men det finns även en charmigare och svagare sida hos frontmannen, stundtals påminner han mer om en mysig farbror vars historier skulle vara oändligt intressanta att ta del av, än en gigant inom metal scenen. Gitarristen Kerry King kör sin egen grej och håller ett visst avstånd från Gary Holt, kanske är det minnena från spelningar med Jeff Hanneman som spökar, men där fanns en samhörighet som dagens line up inte kan åstadkomma. Även om Holt är den rättmätige efterträdaren och en talangfull gitarrist, så saknas gnistan som fick gitarrerna att spraka rejält. Det senaste albumet har inte lyckats engagera så många av Slayers hardcore fans, som hellre föredrar den gamla eran framför den nya, vilket visar sig att enbart Repentless får vara med och leka denna kvällen. The Antichrist är en bra uppföljare som gör alla nöjda och även om Hate Worldwide samt War Ensemble är då Holts verkligen vågar sticka fram gitarrhalsen och ta för sig, så är det hans till och från race på ena sidan av scenen som gör att man fäster ögonen på honom några extra gånger.
King där emot kör all in på alla låtarna och visar att här är det jag som bestämmer och leder när det gäller melodierna. Paul Bostaph däremot låter ingen röra hans takter och lyfter verkligen framträdandet med sin grovt, våldsamma brutalitet. Till och från är framförandet lite för stelt och förvirring uppstår för en kort stund när jag försöker lista ut hur instrumenten kan hålla ett tempo och deras härskare ett annat. Innan spelningen skanderar en man bakom mig med giftigt förakt, att Slayer numera endast turnerar för pengarnas skull. Men när käftsmällen i form av musikens vikt får honom att tystna resulterar det i ett tyst skratt hos både mig och hans sällskap. Med tolv album i ryggen finns det mycket material att välja mellan och något som uppskattas är att både Raining Blood och Angel of Death avslutar spelningen. Dead Skin Mask och Seasons in the Abyss hade varit en synd att inte ta med och likaså Postmortem, för att inte nämna Spirit in Black. Setlistan är som en godispåse med bara det bästa utplockat, som sedan avnjuts med andakt. Känslan av att stå framför en scen på Copenhell och se tusentals personer försiktigt närma sig musiken, för att inte rasera den bild vi har av våra thrash metal-gudar går inte att beskriva. Det är en del av historien som aldrig mer kommer kännas eller låta likadan och något som vårdas ömt, för oavsett hur många talanger som föds fram så kommer det inte finnas någon som kan ta Slayers plats.
BETYG: 
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jelena Sulce (jelena.sulce@rockbladet.se)
KONSERT: Slayer
ARENA: Copenhell
DATUM: 2017-06-24
BÄSTA LÅTEN: Alla klassikerna, men Spirit In Black utan tvekan
BÄSTA MINNET: Hela upplevelsen i sig
SÄMST: Lite för stela på scen
