Temat för denna sommarens spelningar på Gröna Lund verkar vara regn, men även regngudarna verkar frukta giganterna inom thrash metal och det tar slut lika fort som det kom. Minuterna innan Slayer något försenad, går på scenen ropar publiken efter sina husgudar med en entusiasm som bara ett högt älskat band kan uppbåda.
Slayer, en hybrid mellan metal och punk som byggt upp grundstenarna många av dagens band inom genren står på. Tom Arya är två personer i ett, rösten skapar en förmedlan om att respekt är något som krävs av den som befinner sig i hans närvaro. Men leendet som gömmer sig under skägget, visar på en charmigare sida av honom. Trots sin svåra nackoperation och den försiktiga approach som medföljer, vilket gör Tom något stel på scenen, men det vägs upp av tempot som låtarna håller och den styrka som hans röst fortfarande besitter efter mer än trettio år i branschen. Som basist är han dock mer levande och tempot kompenserar den stelhet som förhindrar att visa upp hans inre head bangande. Några försiktiga nickningar är allt vi bjuds på, men tittar man noga ser man hur viljan att släppa loss fullständigt äter upp honom från insidan och ut. Repentless och The Antichrist är två bra exempel på att han vårdat sitt instrument med en noggrannhet få tar för given. Hans skämtade om att armbågar man sig fram, så tyder det på kärlek berättar att han ser publiken och lägger märke till detaljer, en ovanlighet hos frontmän. Disciple och Postmortem är två av gitarristen Kerry Kings bäst låtar, det krävs inte så mycket för att männen bakom mig ska höja honom till skyarna och riffmässigt håller jag med. Variationen mellan att i varje låt antingen skaka på huvudet i ett ja eller nej är ett ganska underhållande inslag, eftersom det får gitarren att framstå som strömförande och likaså är hans musikaliska inputs i låtarna. Jeff Hanneman är fortfarande den ultimata gitarristen när det gäller Slayer, men Gary Holt har många gånger visat hard core fans, att han är den rättmätige efterträdaren. Hate Worldwide och War ensemble är två spår där han glänser lite extra, men lite mer inlevelse hade inte skadat hos någon av musikerna. Tom är ursäktad av förklarliga själv, men Holt hade kunnat släppa lös lite mer som King och låtit musiken styra kroppen. Paul Bostaph är mer än en trumspelare, han är också den i bandet som tillsammans med Toms utstrålning lyfter bandets framträdande. Genom att som en besatthet slagit klorna i honom, tar han trumspelet till nya nivå och för ett internet krig mot sitt trumset. Vad det än har gjort för att förtjäna en sådan omgång, så är det en upplevelse i sig att bara iaktta, för att analysera och försöka förstå hur Bostaph gör, det går inte.
Musiken må ha ett tempo och musikerna själva ett annat, men det är ändå en trevlig spelning som visar att med erfarenhet kommer något speciellt. Dom som anklagar Slayer för att endast turnera för pengarnas skull kunde inte ha mer fel, giganterna har det fortfarande i sig och passionen för hantverket som är deras, glöder lika hett som en drakes eld. Born Of Fire är därför ett tydligt meddelande till dom som tvivlar, för gruppen är utan tvekan födda med en eld som inte ens det starkaste vattenfall kan släcka. Blandningen från deras olika kataloger är perfekt för den kräsne som inte föll för senaste skivan. Av nyare spår är det bara Repentless och Take Control jag känner ingen, resten visar att trots åldrandet, är Slayer fortfarande rättmätiga delar av The Big Four eran. The Big Four legenderna har varit med i gamet tillräckligt länge för att inse, att deras fans gillar klassikerna bäst, vilket uppvisas genom att en mosh pit startas, något som med all säkerhet chockar dom svenssons som kommit för att underhålla sig själva en vanlig måndag. Men till större delen är det nöjda besökare som lämnar Grönan efter denna legendariska, men något stela spelning.
BETYG : 
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Slayer
ARENA: Stora Scen, Gröna Lund
DATUM: 2017-06-26
BÄSTA LÅTEN: Alla klassikerna
BÄSTA MINNET: Första leendet från Tom och hans härliga skämtande
SÄMST: Tyvärr har åldrandet tagit ut sin rätt och stelheten sätter sina spår…
