Solen kan mycket väl ses som gamla punkiga Kent's tronarvingar. Här finns desperationen, ångesten och "I wear my heart on my sleeve"-mentaliteten Jocke Berg introdocerade musik-Sverige för i början på 90-talet. Bandet bryter stigmat av att tänka och känna och alla gamla tonårsdemoner drunknar i sorlet av distade gitarrer och de sköra tonerna av Hillbergs röst.
Publikskaran är stor och dedikerad på Trädgården. Många mimar och sjunger med till varje låt, och även personerna som halvlyssnar längst bak kan inte undgå att gunga lätt i takt med musiken.
Solen är ett gäng unga män som använt det svenska ordet "lagom" för att mäta sina ambitioner, men storheten de besitter är menat för publikhav framförda från Sveriges kändaste scener. Hängivna fans tränger sig in i knökfyllda konserlokaler och arrangörerna måste tumma på vad som är max-kapacitet. Det finns en underbar folklighet och gemenskap i svettiga klubb-gigs som osar underground punkband. Några av mina bästa konsertupplevelser har varit i lokaler så som lilla Debaser Strand.
I slutändan bryr jag mig inte om hur stora Solen vill eller kan bli, bara de aldrig sviker sin fanskara, sin smittsamma dynamik och sitt superba sound.
SKRIBENT: Philip Almén (philip.almen@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Izabella Englund
KONSERT: Live Sessions: Pale Honey / Solen
ARENA: Trädgården / Stockholm
BÄSTA LÅTEN: Bär Mig
- Wolf Alice – En ensamvarg på scen - 2022-07-07
- Pearl Jam – Ständigt inaktuella eller tidlöst aktuella - 2022-07-06
- Post Malone – En klass för sig - 2022-07-04
