De innefattar så mycket och betyder något för varje individ. Första gången är alltid speciell oavsett vad det rör sig om. Första dagen på dagis. Första gången på skoldisco. Första kyssen. Första filmen man såg eller första gången man hör ett nytt band. Eller första festivalen. Första gången. Smaka på de orden.
Det sistnämnda blev slutligen verklighet för mig i år. Som medarbetare på Rockbladet öppnar sig många privilegier och chanser. I år var jag en av de många från Rockbladet crew som fick chansen att åka ner på Sweden Rock Festival. Och jag tog den chansen.
Jag har väldigt länge brunnit för musiken. I en tid då skivförsäljningen går trögt så fortsätter jag. Att hålla en fysisk nypressad skiva i handen, med vetskapen att den innehåller världens ljuvligaste konstform, är för mig viktigt. Samma sak gäller konserter. När band och artister kör låtar live inför en publik, som till vardags bär med sig musiken, blir musiken mer levande än någonsin. Det handlar också om allt runtomkring. Befinna sig i skenet av en strålkastare under en stjärnprydd sommarhimmel. Träffa både gamla vänner och knyta nya kontakter.
I rollen som journalist får man även den stora äran att möta flera av artisterna. Samma artister som du uppför dig professionellt inför men som du egentligen ser upp till. Vid sådana möten inser du att artisten du så länge haft en viss uppfattning om är en människa av samma kött och blod som du själv. De njuter av festival lika mycket som vi civila gör. Att för ett kort tillfälle stå intill en artist och känna dig jämlik med densamme är en känsla jag inte hade ens kunnat drömma om för drygt ett år sen. Men på årets Sweden Rock fick jag uppleva det och mycket mer därtill.
Konserter är jag extremt van vid. Men av flera olika orsaker har jag som sagt aldrig besökt en riktig festival. Förrän nu. När jag nu kan se tillbaka på dessa fyra festivaldagar så kan jag konstatera att det har varit turbulent och intensivt. Men det har också varit de roligaste dagarna i hela mitt liv och jag skulle inte tveka på att göra om det.
Anders Fridén i In Flames sa under deras konsert sista festivalkvällen att Norje, Sölvesborg är rockens hemstad. Hade jag hört det för bara en vecka sedan så hade jag tyckt det låtit lite överdrivet. Men efter att själv ha varit på plats och njutit av allt som festival innebär så kan jag inte annat än att hålla med Anders.
Jag upplever att det fortfarande finns människor som har fördomar om hårdrockare. Nidbilden av att de alla är ohygienska ölhalsande huliganer kan dock inte vara mer fel. Den gemenskap och värme som jag fått känna under Sweden Rock är allt annat än huliganism. Det handlar bara om att ha kul och njuta av musiken i våra liv. Under festivalen har jag inte träffat en enda otrevlig person. Istället har jag knutit mig nya kontakter, ätit och druckit gott, upptäckt nya band och skrattat mer än vad jag kan minnas, både backstage åt artisters skämt och upptåg och på efterfester med spralliga människor.
Fyra dagar lät till en början mycket. Och ja, det är sant att kroppen ömmar och att man inte får mycket sömn under en sådan här tillställning. Men trots det går tiden så oerhört fort. När sista band gått av scen under den fjärde kvällen så trodde en del av mig att endast halva festivalen hade gått.
Min första rockfestival kunde inte blivit bättre.
Kolla in hela Rockbladets bevakning av Sweden Rock Festival 2017 här.
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
KRÖNIKA: Min första upplevelse av Sweden Rock Festival
NEDAN KAN DU KOLLA IN VÅRA FESTIVALBILDSGALLERIER
ONSDAG
TORSDAG
FREDAG
LÖRDAG
