Sorgsna, melodiskt smärtsamma riff inleder den nya skivan. Fingrarnas valsande över strängarna går att höra med lätthet och basen tyngre takter trycker på knappen som får igång tempot.
Titelspåret Paranormal är från början ett spår som får ryggraden att rakna av den uppenbarelse som följer. Trummornas takter är som undersköna modeller på en musikalisk catwalk. Alice Cooper har äntligen hittat hem igen, hans röst låter precis som den ska, ett viskande eko med råheten som gjorde hans musik så äkta. Det vill säga fram tills 2000-talets identitetskris som varade alldeles för länge. Nu är grunden från Welcome To My Nightmare från år 1975 och Alice Cooper Goes To Hell återupplivad och förbättrad. Melodierna är som hjärtkrossande kärlekshistorier mellan gitarr och bas och när sista orden And I live in the absence of light tonar ut, då går det inte att stoppa fingret från att trycka på repeat både en och två gånger innan nästa spår får äntra scenen. Dead Flies gör en mäktig entré med taktfullt manér och textmässigt verkar inspirationen komma från Feed My Frankenstein, då det är lite samma tema fast ändå skapar sin egen identitet. Men rytmerna grabbar tag och den jazziga undertonen skapar ett totalt töcken. Det blir ganska snabbt tydligt att detta är ett av dom mest moderna spåren, med jämna mellanrum dyker det upp små guldkorn som påminner om en svunnen tids produktion. När autotune var ett dödligt gift och man antingen kunde spela och sjunga eller så gjorde man det inte. Fireball är räddaren i nöden och extasen ökar med flera grader, detta är verkligen ett spår som innehåller alla element för att bli mer än suveränt. Vissa av trummornas takter låter som klappande händer och skapar en känsla av en upphetsad publik som suger åt sig varenda droppe av det musikaliska ruset. Paranoiac Personality är ytterligare ett intressant spår, rösten håller ett annat tempo och det är som att Alice plötsligt förvandlas till flertalet klonade versioner av sig själv, alla med olika influenser att lägga in i spåret. Det monotont ensidiga trumtakterna passar in och dom raffiga riffen från tre olika gitarrer glider in fint och lägger sig till rätta. Basen hålls tung och låg medan gitarren glänser med lite bluesinslag och smider ränker med trummornas cymbaler. Fallen In Love är det typiska Alice Cooper spåret, den riktiga Alice som bjuder in och röjer bort allt som står i hans väg. Rösten är uppenbarligen inspelad live och har den där härligt bittra, ekande tonen som virar sig runt dom rytmiska gitarrerna. De instrumentala inslagen utmanas att hitta nya sätt att uttrycka sig på och det svänger verkligen rejält, om jag inte vetat om att detta var ett nytt spår, så hade min gissning blivit ett spår från 1980-talet.
Dynamite Road är slagkraftigt och snabbare än väntat, likaså texten som verkar stressas fram. Stämsången är på en helt annan nivå och rösterna blir ett med ett nålsögas precision, när den gamla erans rock n´ roll liv skildras i en skandalös tolkning genom musiken. Alstret är både underhållande, men lite svårt att få grepp om och faller lite från den hittills spikraka väg som Cooper vandrat nerför. Private Public Breakdown springer fram som en livvakt för att stoppa kulorna som skjuts av Dynamite Road och vi besöker återigen Coopers musikaliska rötter. Spår som detta är vad han ska rikta sig in på, allt från melodier till takter och text är den Alice Cooper jag växte upp med och som älskats i snart 28 år (eller som för vissa 46 år). Rundgångarna från den nedstämda gitarren vars räfflade melodier gång på gång smiter undan trummornas försök till övertag genom cymbaler och nedtryckande bas är något som borde återinföras och användas oftare. Holy Water är som en rockig gospelkör, tråkigt nog är det refrängen och den härliga upptakten med trumpeternas blåst som sällskap det enda som fungerar, det vill säga fram till det bubbliga gitarrsolot. Rats är alldeles för glammig och snabb för att kunna göra något riktigt avtryck, trummorna är snygga och taktfasta, men jag lägger knappt märke till varken sångrösten eller resten av instrumenten och tyvärr faller spåret platt efter bara några sekunder. The Sound Of A har det där outhärdliga och råa i sig, rösten är som en vaggvisa och alla tidigare små felsteg vittrar bort. Trots att låten är något lugn, så har den en hinna av skönhet över sig. Tyngden i instrumenten håller nere lyssnaren som en jättes händer och dom gnistrande inslagen, gitarrernas klagosånger, trummornas återhållsamma slag och allt däremellan är så genomträngande och magiskt, att bubblan sluter sig som en musslas skal och vägrar släppa ifrån sin pärla. Genuine American Girl är ett helt okej spår, men jag saknar känslan som uppstod i The Sound Of A och Private Public Breakdown.
En väntan på ett Alice Cooper album där han verkligen utforskar sin musikalitet och inte följer massan är äntligen över. Även om tidigare skivor har varit på en okej nivå, så finns det inte något som kan slå Alice Cooper från 1969 fram till 1994. Trots dom modernare inslagen, så hålls ett järngrepp om det som skapar ett hopp om återhämtning för en bransch, som är lika falsk som en piraya och att vi en dag ska återinföra samma kärlek och passion för musiken som lever kvar i Alice Cooper och får liv genom Paranormal.
Paranormal, en tidsresa i en modern tid för ett blödande hjärta, med spår som värmer upp det som en gång glödde hetare än helvetets eldar.
BETYG: 
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: Alice Cooper
ALBUM: Paranormal
RELEASEDATUM: 2017-07-28
SKIVBOLAG: EAR MUSIC
BÄSTA LÅTEN: Paranormal, The Sound Of A, Private Public Breakdown, Dead Flies
BANDFAKTA – Alice Cooper
MEDLEMMAR
ALICE COOPER – VOCALS
CHUCK GARRIC – BASS
TOMMY HENRIKSEN – GUITAR
NITA STRAUSS – GUITAR
RYAN ROXIE – GUITAR
GLEN SOBEL – DRUMS
HEMSIDA FACEBOOK PARANORMAL SPOTIFY
