Elden bränner oss där vi står framför scenen och ersätter kylan som sakta kommer krypandes. Som flygande eldklot färgar Amon Amarth himlen blodröd och tar oss med på en musikalisk tidsresa, bättre än den skrivna historien.
Som en riktig vikingahövding intar Johan Hegg scenen och berättar historierna om en svunnen tid på ett sätt som om han upplevt den själv. The Pursuit of Vikings är exakt vad som behövs för att få nerverna att springa som nervösa trälar och när uppföljande As Loke Falls slår till, är trummornas takter så starka att man kan höra fallet om och om igen. Det dundrande ekot av hovar mot marken och rädda mäns fötter som stampar den mark som snart färgas av det mörkröda blodet förmedlas genom tajta riff och fängslande basgångar. Som kedjor kastas takterna runt våra halsar och tvingar oss till lydnad, ty vi är våra vikingarnas slavar, men ingen vill fly. Sången är mörk och vördnadsfull, Ted Lundström på bas är en teknisk basist som levererar utan att tappa bort äktheten i sitt förmedlande. Johan Söderberg och Olavi Mikkonen är som två själsfränder vars förening är så motståndskraftig, att inte ens en asaguds förbannelse kan skilja dom åt. First Kill är ännu ett spår i ordningen som får åhörarna att dansa sina offerdanser och The Way Of The Vikings är mer än så. När vikingarna kommer ut på scenen och slaget är ett faktum, flyger träflisorna som om svärdet var smitt i underjorden och ingen nåd visas. Showen passar in bra och ger oss möjligheten att uppleva musiken genom ett nytt perspektiv. Kontrasten mellan den mäktiga känslan, av att vara med om något vars atmosfär känns drömlik och samtidigt se det första ljuset som följer med då man ser ett band för första gången är förförande på en nivå som får hjärtat att kämpa för att inte brista. Jocke Wallgren river ner alla murar i sin väg och låter trummornas breda takter omväxlande massakrera, för att sedan falla tillbaka och lugnt inleda början på nästa slagfält. Medlemmarna i Amon Amarth är inte musiker från vår tid, deras gamla själar är återuppbyggda av forna krigares och styrkan som strålar ut från dom, blandas med en smittande glädje över att få dela något ovärderligt. Med Amon Amarth är man inte ensam på det slagfält vår värld idag utgör, vi kanske inte vinner slaget, men undergångens melodier är dessvärre allt för vackra för att inte tro på en ny början.
Destroyer of the Universe och Father Of The Wolf blir snabbt två favoriter. Sammankopplingen mellan melodierna och riffen som hela tiden experimenterar fram nya sånger, som skiljer sig från den faktiska sången och sammandrabbningen med det som en gång var trummor och bas, men som nu smälts samman till något mer med mer kraft än Tors hammare är en riktig ögonöppnare. Du kanske aldrig kommer förstå hur, men Amon Amarth är utan större konkurrens ett av dom upptäckter som borde ha gjorts för flera årtionden sedan.
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Amon Amarth
ARENA: Goat Stage/Gefle Metal Festival
DATUM: 2017-07-14
