55 000 i publiken, med andra ord ett utsålt Friends Arena och tre timmars spelning utan någon försening i början startade denna historiska spelning. Det har gått 20 år och tyvärr märks det stundtals, men förvånansvärt nog håller nivån ändå så nära toppklass som är möjligt. Om detta beror på att vi lyssnar med nostalgin som grund eller om det faktiskt är bra, är något som inte kommer att analyseras nämnvärt.
Tre låtar med ABBA inleder kvällen innan Guns N´ Roses medlemmar kliver in på scenen och vi benådas med att slippa föregående spelningars förseningar. Trots att Frank Ferrer inte är någon Steven Adler, gör han ändå ett bra jobb bakom trummorna och inledande takterna till Double Talkin´ Jive och Better visar redan vid start, hur resterande delar av spelningen kommer att låta. Den 31 July är det 30 år sedan debutalbumet Appetite For Destruction släpptes, men det märks inte på dessa gudomliga alster som Mr Brownstone, Welcome to the jungle eller Paradise City. Odödliga och tidlösa mästerverk som har en glöd vars flamma härstammar från den tid då Guns N´ Roses var pionjärer inom genren. Frontmannen Axl Rose gör sitt bästa och rösten är denna kväll bra uppvärmd, stundtals springer han över scenen som om någon jagade honom med en blåslampa och visar att det fortfarande finns delar kvar från hans storhetstid. Slash och hans älskade Gibson Les Paul är lika bekväma med varandra, som ett par vars äktenskap varat i flera årtionden. Men hans långa och överdrivna solon samt förlängda inledningar på låtarna kunde ha kapats rejält, trots talangen så är han något överskattad. Gitarren med dubbla halsar är ytterligare en detalj som visar på någon som måste bevisa att talangen fortfarande är kvar. Bäst hade varit om han bara kört på känsla och tuffat på bakom solglasögonen.
Duff McKagan däremot är en musiker som inte ens får hälften av den uppskattning han förtjänar. Är han inte på scenens andra sidan, står han med ryggen åt publiken och spelar med Ferrer. Bakgrunden är hans vän, vilket bara gör att dom ögonblick då han tar tillfället i akt och kommer fram, får hjärtat att slå med dubbla slag. Basgångarna är otroliga i Sweet Child Of Mine och November Rain, rakt igenom är han den röda tråden som lyfter allt. Hans Charlie Chaplin hatt och solglasögon gör varken till eller från, det är spelet som sätter tonerna i rullning och skakar om så till den grad, att andningen blir ojämn. Någon jag önskar ha vågat ta för sig mer, är gitarristen Richard Fortus, även om hardcore fansen saknar Izzy Stradlin och hoppas på att han ska komma springandes från kulisserna, är Fortus en karismatisk musiker som låter passionen leda musiken rätt. Hans glädje är lika smittande som ett barns skratt och Fortus är verkligen en sann fröjd att se på scenen. Tyvärr besannas mardrömmen när material från Chinese Democracy tas med i setlistan, albumet som enligt många innebar slutet på den så lovande karriären. Better är ett spår som aldrig kommer bli som sin titel och fokus läggs istället på att stirra på Duff´s slirande fingrar som gång på gång fångar upp basens rytmer. Use Your Illusion II är ett av GN´Rs bättre album, men inget slår debuten från 1987, dock är Estranged och Civl War samt covern Knockin´ On Heaven´s Door och underskattade You Could Be Mine något som alltid kommer vara äkta. Don´t Cry och November Rain är det som får tårarna som hotat att rinna hela kvällen att strömma ner som floder nerför kinderna. Känslan av att faktiskt få stå fem rader från scenen och se idoler som enbart varit mytomspunna drömmar i verkligheten är svårt att ta in. Coma från Use Your Illuson I är det enda spåret jag hoppats på att slippa från just den delen av dubbelskivan. Avslutande Patience och Paradise City är bättre live än på LP, där finns ingen konkurrens. Men ironin i att avsluta med ett så starkt spår som Paradise City, det är GN`R och deras farliga bakgrund personifierad.
Trots en mängd ombyten som egentligen gör varken till eller från spelningen och diverse covers som hade kunnat uteslutas, kommer detta vara återföreningen som inget band från samma era kommer att kunna slå. Axl´s röst håller rakt igenom, trots några få stunder som går att se förbi då det brister lite och nostalgin ökar på vågorna av kärlek till bandet som förändrade allt. Att få ner allt i en enda recension är lika omöjligt som att ta ner månen, det går inte att beskriva en kväll av denna klass med ord och det är tyvärr något som man förmodligen bara får uppleva en gång under sitt liv.
Det kanske är en kliché, men Guns N´ Roses kommer alltid att vara det bandet som flertalet gångar har räddat ett liv och ett hjärta.
BETYG : 
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
KONSERT: Guns N´ Roses, Not In This Lifetime-tour
ARENA: Friends Arena, Stockholm
DATUM: 2017-06-29
BÄSTA LÅTEN: Patience
BÄSTA MINNET: Att få stå fem rader från scenen och se dom
