Jake E är mest känd som musiker, men något som få är medvetna om är att han redan i tjugoårsåldern turnerade som pyrotekniker. Inom kort släpper hans nya band, CyHra sitt debutalbum och i samband med detta tog Jake en paus från studion (Top Floor) för en pratstund med Rockbladets skribent Gabi Mattsson.
Tar du med dig några av dina personliga drag upp på scenen, eller är det endast musikern Jake som står där?
-Det är en svår fråga, jag ser alltid till att mina värderingar är närvarande. För mig personligen är det viktigt att värna om publiken, för hade dom inte varit där och köpt en biljett till spelningen, då hade jag inte haft ett jobb. Varje sekund på scenen generar i en enorm tacksamhet över att min musik kan ge dom något, samtidigt som fansen ger så mycket mer tillbaka. Hade det inte varit för att folk kommit på konserterna, då hade jag inte kunnat leva på att spela och skriva musik. Möjligheten att besöka olika delar av världen hade inte heller presenterats för mig, eller att träffa så många olika personer, berättar Jake E.
Vad har alla resor du har gjort och utbyten med olika kulturer betytt för dig?
– Framför allt har jag lärt mig att respektera andra och olika kulturer, samtidigt har det skapat en förståelse för andras synsätt och sätt att leva på. Mångfald är något som alltid välkomnats av mig och lärdomen att inte se olikheter som svaghet, utan istället omvandla det till något positivt har varit en viktig faktor alla resor har skapat.
Att kunna leva på musik är något som är få förunnat, vid vilken tidpunkt kände du var rätt att satsa allt på din dröm om att göra det?
– För att vara ärlig, så har jag alltid vetat vad för slags karriär som varit rätt för mig, hockeyproffs var ett alternativ som tyvärr inte kunde bli verklighet. Så då sadlade jag om till musiker och satsade allt på ett kort, genom att alltid ha ett jobb som gjorde det möjlighet. Bland annat var jag bartender, så trots att pengar allt som oftast saknades på kontotet så löste det sig till slut. Ju mer musik som skapades, desto mindre arbetade jag med annat och till slut insåg jag efter ett halvår att det går att klara sig på endast musiken.
Men musikbranschen och turnerandet var inte något nytt för dig när Amaranthe grundades, kan du berätta lite om dina år som pyrotekniker?
– När jag var runt tjugo år så arbetade jag som pyrotekniker för andra artister som E-type, Kiss, Guns N Roses, Beyoncé och Mötley Crue för att nämna några. Men att börja så tidigt innebar en gigantisk lärdom om hur allt fungerade. Jag har alltid varit involverad i att designa och utforma hur det ska vara, när vi haft egna shower och även riggat, men det har alltid varit någon annan som har tryckt på knappen. Är jag på scenen så går det inte att kontrollera både underhållningen och pyrotekniker, det är rent ut sagt livsfarligt att sköta båda samtidigt.
Hur formar man pyroteknik efter musik?
– Inom hårdrock så finns det givna punkter där det förhöjer upplevelsen, det kan vara allt från ett stopp i en låt till något annat. Ibland måste man göra om musiken lite för att det ska fungera med dom visuella effekterna, men det är nästan som sången. Genom den kan jag lätt forma musiken, genom att leka med texterna eller förvränga rösten på ett visst sätt. Hur en sångare förmedlar en text, påverkar också vilka känslor som uppstår hos lyssnaren. En sorgsen rad kan sjungas på ett glatt sätt och få dig att undra om jag bara säger orden, trots att jag egentligen är ledsen eller tvärtom. Genom CyHra´s musik så känner jag en större frihet, på så sätt att jag kan nå ut till den som lyssnar på ett helt annat sätt än tidigare.
Att vara med i ett band är som att vara gift enligt många, men du är också familjefar. På vilket sätt skapar man balans i ett band så att relationen fungerar?
– Det är som du säger, att vara i ett band är som att vara gift och man måste se till så att alla drar jämt. När jag lämnade Amaranthe så var det för att jag ville gå en viss väg, medan dom andra ville gå en annan. Då uppstod två valmöjligheter, antingen säga att nu gör vi på mitt sätt eller gå vidare och låta resterande bandmedlemmar göra på det sättet som kändes rätt för dom. CyHra för mig är ett nytt kapitel på en väldigt personlig nivå, ska jag vara ärlig så är det så för alla i bandet eftersom vi gör detta för oss själva. Nu har vi turen att ha en grundpelare tack vare våra långa karriärer och att folk känner till oss sedan tidigare, men eftersom ingen har hört musiken så är det att ha ett blankt papper liggandes framför sig. Vad som kommer utstaka våra karriärer och framtiden för CyHra, är dom som lyssnar på musiken, men som sagt, just nu är det bara personligt. Vi kan bara hoppas att fansen tar det till sig och gillar musiken lika mycket som vi gör. Allt från ton till text är skrivet rakt från hjärtat, vilket oftast glöms bort och det gäller alla jobb, att man glömmer bort att älska det man gör.
Du har även påbörjat en karriär som skådespelare och där finns vissa likheter med musiken. På så sätt att man går in i en viss roll och ger mycket av sig själv. Men hur skapar man på bästa sätt en balans så att du inte försvinner in helt i en roll?
– Jag måste faktiskt tacka min flickvän för det. Tidigare så jobbade jag praktiskt tagit ihjäl mig från morgon till läggdags. Så vid en punkt sa hon faktiskt till mig att för mitt eget bästa, se det som ett jobb och inte en obligation. För det är ju så, att ingen jobbar hela tiden och sedan dess har jag bestämda tider, mellan klockan nio på morgonen och fem på eftermiddagen arbetar jag, efter det är jag pappa och familjefar. Visserligen är det svårt att hålla fast vid det under en turné, men det är ju också ett jobb att sköta intervjuer och spelningar. Men just skådespeleriet kan återkopplas till en av dina tidigare frågor, för jag slutade egentligen i Amaranthe redan i september förra året. Just då var det osäkert om jag skulle ta en paus från musiken eller om jag skulle göra något annat, då dök tankarna på skådespeleriet upp. Tack vare kontakter och många auditioner så kom möjligheten att testa på några roller och det är också en sak jag gärna fortsätter med. Samtidigt är det viktigt att man inte kastar sig in i projekt, men också att man inte säger nej till för mycket saker för du får bara ett visst antal chanser innan dom går till någon annan.
Berätta om samarbetet med finska bandet Ember Falls, hur kommer det sig att du även skriver och producerar för andra band?
– Musiken är något som alltid finns inom mig, men det går inte att släppa fyra skivor per år och därför vill jag gärna utvecklas inom området genom att skriva med andra. När det kommer till Ember Falls, så både producerade och var jag delaktig i skrivandet. Det är ett ofantligt bra band som jag tror har framtiden för sig och jag hoppas att dom väljer att arbeta med mig igen. Det hela började för ett år sedan och förfrågningarna började kort därefter att komma, samtidigt som jag inte vill ta på mig för mycket jobb så att fokusen från min huvudprioritet, CyHra skadas.
CyHras debutalbum produceras ju bland annat av Jakob Hermann på Top Floor, en person du arbetat med tidigare. Kan du undvika att kliva in i rollen som producent och överlåta det till Jakob?
– Det är svårt, men jag kan inget om trummor så det överlåter jag till Jakob. Men vi har haft diskussioner gällande om vi ska göra som på demon eller inte, samtidigt är det producentens ord som väger tyngre. När du är i en studio så är det väldigt viktigt att lyssna ordentligt på olika idéer, för det värsta som kan hända är att du ratar dom och går miste om något bra. Under tiden som man tillbringar i studion, så handlar mycket om perfektion, saker ska vara rätt och det gäller allt från ljud till antalet gitarrer och körer. För att säga det enkelt, i studion är det mycket kosmetika, men sedan när musiken ska framföras live så handlar det om känslor och hur man på bästa sätt förmedlar olika partier i låtarna. Man måste ta det som skapades i studion och förvandla det till något visuellt. Det ska ju även tilläggas att sången producerats av en annan "kändis" i sammanhanget och som jag jobbat med många gånger förut, vilket är en annan Jacob. nämligen Jacob Hansen.
När man framför musik live så är det mycket som händer runt omkring, men vad händer med dig när du står där?
– Massor, speciellt om det är något nytt, vare sig det är en ny låt eller jag uppträder med ett nytt band så undrar jag alltid hur det kommer tas emot. För mig handlar det enbart om fansens reaktion, energin som jag får på scenen kommer nämligen inte från min egen musik, utan den kommer direkt från publiken. Det som dom ger mig, förvandlas till uttryck hos mig som sedan skickas tillbaka, så vi ger och tar av varandra genom musiken. Något som är väldigt magiskt med att stå på en scen, är att man kopplar bort allting och förflyttar sig till en annan dimension.
I och med grundandet av CyHra så har ett nytt kapitel påbörjats i ditt liv. Känns det som om du har hittat rätt band nu?
– Det känns absolut som om jag har hittat mitt band nu, den kemin som finns mellan mig, Peter, Alex och Jesper är något jag aldrig varit med om tidigare. Eftersom att vi alla har samma inställning så skapar det en viss arbetsro, men att tycka samma sak kan även ställa till det ibland. Släppet av skivan är något som jag verkligen ser fram emot, för då får vi äntligen visa alla vad vi har skapat tillsammans. Anledningen till varför vi inte släppt några klipp eller hintat något om musiken, är för att kunna presentera en färdig produkt och säga att detta är CyHra. Om min magkänsla har rätt, så kommer både nya och äldre fans att tycka om det, sedan får jag kanske äta upp min sko för att jag sa detta, berättar Jake med ett skratt.
Vilka är dom viktigaste recensenterna, musikbranschen eller fansen?
– Fansen är alltid viktigast, det är därför jag alltid avslutar konserter med att tacka för att dom kommer och supportrar oss, utan våra fans är vi ingenting. Musikrecensenter och liknande kan hylla vem dom vill, men det är inte dom som ser till att lokalerna fylls med människor som tar del av musiken. Samma sak med musikpriser, visst är det roligt att få uppskattning, samtidigt som det är en klubb för invärtes beundran. Att tävla i musik är en kryptisk grej som man måste se objektivt på, absolut kan man tävla i en talangshow, men återigen så är det fansen som röstar fram vinnaren. Jag har turen att ha fans som respekterar att mitt liv som musiker versus familjefar är två skilda saker och låter mig leva ett liv som fortfarande är privat. Mina fans vet att jag har en dotter och när jag får presenter, så är det aldrig till mig, utan alltid till mitt barn, vilket både min flickvän och jag uppskattar något enormt, det är en fin gest.
Förutom ditt skådespeleri och arbetet med musik driver du även ett eget radioprogram, känner du aldrig att det räcker med projekt?
-Min begränsning är att jag aldrig är ledig, men skulle det inte finnas något arbete att göra så skulle jag må väldigt dåligt. Det är ett sätt att få utlopp för alla känslor genom, samtidigt så är det inte en begränsning eftersom jag får uttrycka mig genom något och mår bra av det. I CyHra så har alla många bollar i luften, ta Peter Iwers, vår basist till exempel. Han både driver bryggeri och restaurang. Så jag är inte ensam om det, men viktigaste är att bandet är prio nummer ett för oss alla.
Vad är bakgrunden till viljan och energin till att orka med så många olika projekt?
– Grunden ligger att jag vill lära mig allt, från att ha suttit i en studio och undrat hur man gör och vad alla knappar är till för, till att sända radio. Det gör jag varje lördag mellan klockan tolv och ett, men jag är nyfiken i en strut. Genom att jobba med Patrick Ullaeus har jag lärt mig hur man producerar musikvideos, ytterligare en sak som varit viktig för mig att veta hur det går till. För om jag skapar mig en stor kunskapsbank så har jag iallafall en alldaglig vetskap om vissa moment och kan förstå vad någon menar om ämnet diskuteras. Det värsta jag vet, det är att inte förstå vad någon säger till mig, men att bli bäst på något är inte målet, utan att lära mig mycket om allt.
Vilken är den värsta motgången som du har stött på?
– Min bror gick bort för åtta år sedan, något han tyvärr valde själv och det är än idag en sak som hänger med mig varje dag. Tankar som att tänk om han hade varit här nu och kunnat hjälpt mig, eller när något bra händer och han kunnat upplevt det tillsammans med mig. Som när jag fick barn första gången. Även om det har gått några år, så är sorgeprocessen inte över riktigt än.
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
INTERVJU: JAKE E från CYHRA
BANDFAKTA – CYHRA
MEDLEMMAR
Jake E – Sång
Peter Iwers – Bas
Jesper Strömblad – Gitarr
