Innan Gustav Norén slutade var Mando Diao mer en kaxig låtskrivarduo med hybris bestående av Björn och Gustav, än ett band där alla hade lika stor betydelse. Deras svårmatchade charm, egon och Beatles-esque delande av mikrofon är borta. Nu har bandet på gott tvingats bli ett band igen och återuppfinna sig själv.
Björn Dixgård spottar och fräser som en nyblomstrad ung punkare. Det råder ingen tvekan om att bandet är spelsugna och sammanssvetsade. Det är kallt och molnigt, men många har samlats för att se Borlänge-sönerna på Luna-scenen. Ingen låt bandet gjort bär på samma tidlösa kvalité som hiten "Dance With Somebody", och som publik kan åtminstone jag inte undgå från att känna att allt är förspel till den låten som huvudakt. Det tydliggörs gång på gång att bandet vill något och energin är bestånde låt efter låt. Men vill de bara överleva som band, eller vad vill de musikaliskt? Gustavs frånvaro ekar genom flera exempel: Björn uttrycker att Mando Diao tagit sig igenom mycket skit, och han räknar fel på antalet bandmedlemmar. Gustavs ande hänger kvar i bandet som en retsam och något tragisk påminnelse om att bandet pikat – men bandet tuggar på.
SKRIBENT: Philip Almén (Philip.Almen@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Sandra Berkemo (sandra.berkemo@rockbladet.se)
KONSERT: Mando Diao
ARENA: Bråvalla Festival
DATUM: 2017-06-30
BÄSTA LÅTEN: Break Us
BÄSTA MINNET: Björn gör verkligen allt för att hålla igång publiken och maskineriet. Break Us är trots sin något generiska text och utförande ändå berörande tack vare hans raspiga genuint menande röst.
- Wolf Alice – En ensamvarg på scen - 2022-07-07
- Pearl Jam – Ständigt inaktuella eller tidlöst aktuella - 2022-07-06
- Post Malone – En klass för sig - 2022-07-04
