Creedence-legenden John Fogerty gjorde i fredags sitt enda Sverigestopp i Malmö och Mölleplatsen på turnén 1969 som fokuserar på låtarna från året i fråga.
En av mina allra största konsertupplevelser var John Fogerty's återkomst till de europeiska scenerna på Roskildefestivalen 97. Mannen hade då inte spelat i Europa på 25 år och med utsökta comebackalbumet Blue Moon Swamp i ryggen var det fulländad rock 'n' rollbriljans som skapades där i den danska leran bland 90.000 människor. Jag och en kompis vågade knappt dricka en bira innan spelningen med rädsla för att bli för packade och missa konserten (vilket lätt händer när man är 23 år och på rockfestival). Expressens 5-getingar recension signerad Måns Ivarsson hängde på väggen hemma i flera år.
20 år och fyra Fogerty-konserter senare (att han sålde ut hockeyhallen hemma i Norrköping två år i rad är större än alla Bråvalla-festivaler tillsammans) står man där igen och inväntar Creedence-legendens enda Sverigekonsert under turnén som kort och gott går under namnet 1969. Året i fråga var Creedence Clearwater Revivals karriärtopp och John Fogertys absoluta kreativa höjdpunkt. Med tre(!) platinasäljande album i Born On The Bayou, Green River och Willy and the Poor Boys samt fyra topp 3 singlar tycktes det inte finnas några framgångsgränser för låtskrivaren, sångaren, gitarristen, producenten och den allmänne envåldshärskaren John Cameron Fogerty. Inför vad som skulle bli det sista CCR-albumet Mardi Gras (1972) släppte han på kontrollen och lät de andra bandmedlemmarna skriva och sjunga sina låtar. Det resulterade i Creedence i särklass sämsta album och gruppen splittrades ett halvår senare.
Det finns gott om geniala saker i låtskatten att krama sönder – som temposänkningen-tempoökningen i Looking Out My Back Door, det ursinniga blålerepumpet i Keep On Chooglin', riffet, riffet, RIFFET! i Up Around The Bend, tarmvrålen i Long As I Can See The Light (Yeeeah, yeeeah, yeeeah, oh yeeeeah!). Pratar vi perfekta rock 'n' rollröster så finns Fogerty där på pallen tillsammans med Little Richard. I Good Golly Miss Molly förenas de.
Det ihärdiga regnet och begränsade insläppshålet gör att folk kommer sent till Mölleplatsen. Något som uppmärksammas och konsertstarten skjuts sympatiskt upp med drygt 40 minuter så att alla kommer in. Den inledande introfilmen på storbildsskärmen går igenom året 1969 med Creedence-hits, Woodstockfestivaler och månlandningar innan en klassisk öppning med Born On The Bayou. Denna blir dessvärre rätt rumphuggen när ett gammalt liveklipp på skärmen går över i anno 2017-versionen med en livs levande huvudperson som uppenbarar sig genom ett par skjutdörrar.
Det är inget snack om vem som är stjärnan här då alla bandmedlemmar oftast får leva ett rätt tillbakadraget liv långt bak på scenen där raggarrockaren med den bredrutiga flanellskjortan tydligt visar att han är att räkna med även vid 72-års ålder. Ett band som för övrigt bytts ut en hel del genom åren, men gamle trotjänaren Kenny "The Hardest Hitting Man In Show Business" Aronoff finns tryggt kvar bakom kaggarna och han är på något sätt alla trummisars trummis. Rösten har inte samma riv som förr men den gör fortfarande de odödliga låtarna rättvisa. Gitarrspelet har däremot utvecklats och han rör sig mer på scenen än i fornstora dagar, fast de tighta skinnbrallorna har bytts ut mot mer ålderslämpande braxor av det pösigare slaget.
Nog för att Fogerty skulle kunna fylla en hel konsert med enbart egna låtar från 1969 (förmodligen ensam i rockvärlden om den bedriften) men det blir både 68:an Suzie Q, senare CCR-hits samt pärlor från hans tre allra vassaste soloalbum i form av Hot Rod Heart (Blue Moon Swamp, 1997), Rockin' All Over The World (från 1975-års självbetitlade album som slår Status Quo's cover alla dagar i veckan) och The Old Man Down The Road (Centerfield, 1985). I den sistnämnda får sonen Shane Fogerty ta för sig rejält och lirar stundtals snusnäsduken av farsan. Stoltheten lyser tydligt i ansiktet på pappa John och det måste kännas bra att rockarvet förs vidare.
De korta och effektiva brottarhitsen som Proud Mary, Down On The Corner och Bad Moon Rising (som alla tyvärr har slaktats av all världens sunkhakstrubadurer) i all ära men bäst blir det i de mer jammande och progressiva Ramble Tamble och Keep On Chooglin'. Det ser också ut som om Fogga själv tycker de är roligast då han får sväva ut och testa nya saker på strängarna.
En helkväll i den träskiga rotrockens tecken signerat en av tidernas skarpaste låtskrivare och rocksångare som visar att han fortfarande har det.
BETYG : 
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Fredrik Olofsson (fredrik.olofsson@rockbladet.se)
KONSERT: John Fogerty – 1969
ARENA: Mölleplatsen / Malmö
DATUM: 2017-06-30
BÄSTA LÅTEN: Keep On Chooglin'
BÄSTA MINNET: Gitarduellerna mellan far och son Fogerty
SÄMST: Att inte ens Who'll Stop The Rain kunde få bort regnet
LÅTLISTA – JOHN FOGERTY – MÖLLEPLATSEN
Intro 1969
Born On The Bayou
Green River
Susie Q
Up Around The Bend
Who'll Stop The Rain
Looking Out My Backdoor
Midnight Special
Ramble Tamble
Hey Tonight
Lodi
Good Golly Miss Molly
New Orleans
I Heard It Through The Grapevine
Hot Rod Heart
Long As I Can See The Light
Keep On Chooglin'
Have You Ever Seen The Rain
Down On The Corner
The Old Man Down The Road
Fortunate Son
ENCORE:
Rockin' All Over The World
Bad Moon Rising
Proud Mary
- Rival Sons – DARKFIGHTER- en stark samling låtar som berör - 2023-06-03
- King Buffalo – heavy psych-kungar på Sverigebesök - 2023-05-31
- Rival Sons Darkfighter releaseparty - 2023-05-31
