För mindre än en månad sedan stod Opeth på Copenhell och gav oss en tillflykt. Idag har vår tid tillsammans utökats med en halvtimme, men tre timmar som i Australiens Operahus hade varit bättre.
Vid första tonen är vi återigen förlorade i den ström av bilder, uppbyggda på sköra drömmar formade av Mikael Åkerfeldt. Sorceress är denna gången något annorlunda, trots att sång och ljudbild är identisk, finns det små fragment av en starkare kraft. Återigen fångar dom klassiska jazztonerna in åhöraren och vi får ta del av början till vad som kommer sluta som en ny genre. Trots att Cups of Eternity och Era för att riffen blir mer av klassisk form, fast lika vassa som iskristaller som splittrats av trummorna slag. Rösten är lika klar som en spegelblank sjö en perfekt kväll och dess eko sveper slöjor som skymmer omgivningen. Dimensionen är av en annan form och melodierna vaggar oss sakta djupare in i Opeths våld. Trots att man är förberedd, fast ändå inte så känns det som kallt vatten kastas i ens ansikte för att väcka en igen, när Ghost of Peridition tar sin rättmätiga plats. Återigen byter röst och instrumenten plats med varandra, men nu är basen mer likvärdig growlet och kontrasten större mot den rena sången. Fredrik Åkesson visar återigen varför han är en av Sveriges bästa gitarrister. Genom att få melodin att stiga precis så högt att man hör dess färg tydligt avteckna sig. Joakim Svalberg är en yppgerlig keyboardist och visar återigen upp sin talang genom Heir Apparentär. Det klassiska temat blir än mer framträdande. Att ge utlopp för allt verkar vara något som Martin Axenrot föredrar att ta ut på trummorna och det är något han gör med besked. Under en timme är fokusen trots detta stark, men resterande trettio minuter ger jag till mig själv. För även en recensent måste tillåtas vara ett fan ibland.
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: OPETH
ARENA: GOAT Stage /Gefle Metal Festival
DATUM: 2017-07-15
