No Hope In Sight är en passande inledning på Paradise Lost spelningen denna fredag på Gefle Metal Festival. Som likstela soldater förmedlas en levande musik och blundar man, så är det riktigt bra, men öppnar du ögonen är besvikelsen ett faktum.
Efter att ha varit ett fan sedan det självbetitlade albumet släpptes 2005, är det en negativ överraskning som tar form på scen. Nick Holmes må ha en fin röst, men hans tråkiga approach som om det bara vore ytterligare ännu en dag på jobbet, får det att skära sig på ett inte så vackert sätt. Lika regelrätt tråkig är Greg Mackintosh att bevittna, hans custom made gitarr faller rätt i hans omfamning, men där finns ingen passion. Den enda som under låtar som Pity The Sadness och The Enemy bjuder på sig själv, är Aaron Aedy. Lätt framåtlutad, som om ett snöre fastsatt i gitarren drog honom upp och ner i en unik version av head bang, får han melodierna att regelrätt lägga sig som rosenblad på en vattenyta och får bort allt det grå. Steven Edmondson får basgångarna att runga och tillsammans med Waitteri Väyrynen skapar han bombastiska jordbävningar på scenen. Takten hålls i ett kort koppel och går lydigt enligt order från sin general. Och det är faktiskt tack vare Waitteri och Aaron som vi inte lämnar scenen allt för tidigt. Om detta ska föreställa det som en gång var pionjärer inom sin genre, har åren inte varit nådiga. Gömd bakom sina mörka solglasögon gör Nick få försök till att få kontakt med publiken. Hallowed Land är ett spår som kräver en levande musiker, likaså As I Die där smärtan måste kännas och piska ens känsligaste delar, den rytmiska inledningen har dom perfekta riffen och trummornas genomgående taktslag som kanske kan framstå som något entoniga, men som studsar fint mot basen räddar som alltid låten. Hämnden och sorgen ska svida rejält, men det enda som hugger är ett kärleksbett. I framträdandet finns det absolut ingen av den ilska eller hämndlystenhet som spåret visar på om du lyssnar på skivans version. Domedagstonerna får inte den uppbackning som behövs för att piskrappen ska snärta till ordentligt, rösten är mörk och ondskefull, men det är en svartklädd kontorsnisse som sjunger fram texten. Say Just Words är ett av favoritspåren, dess lidelsefulla inledning är lika vacker live som inspelad, dom hårda slagen på trummorna är lika fasansfulla och smärtsamma som sig bör och riffen från gitarrerna skär sig fram med en machete som sig bör. Detta är instrumentens och dess tyranners stund i rampljuset, men likt en självisk diktator uppfyller inte Nick kraven för att hålla jämna steg.
Med en besvikelse lika tung som en metallisk mantel hängandes över axlarna, lämnar vi scenområdet för att slicka våra sår. Att se någon man beundrat så länge och som banat vägen för många inom sin genre, falla så hårt och inte bjuda på någon del av den gamla passionen som gjorde Paradise Lost till härskare över musikscenen är det dödande slaget.
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: PARDISE LOST
ARENA: Fire Stage /Gefle Metal Festival
DATUM: 2017-07-14
