André Millom är journalisten som först sökte praktik, men som istället blev en permanent del av redaktionen. Valet att bli skribent kom naturligt och ger honom enligt egen utsago en bra stimulans.
Du är en av våra nyaste skribenter och har precis tagit examen från Tollare Folkhögskola. Kan du berätta varför det blev just rockbladet.se?
– Jag började på Rockbladet för lite drygt ett år sedan och sökte praktik under mina studier på Tollare folkhögskolas journalistlinje. Men när Jonas Lööw (chefredaktör) och jag träffades under en lunch, beslöt han sig för att anställa mig istället och sedan dess har jag varit med på bland annat Sweden Rock Festival och arbetat.
Men varför blev du just skribent av alla kreativa yrken som finns?
– För mig är det inget som jag har valt, det kom naturligt. Anledningen bakom att det blev just journalistik, är inte att jag måste tjäna pengar eller har ett behov av att synas, utan för att det stimulerar mig. Sedan är det också alltid varit lättare för mig att uttrycka mig genom skrift än tal. Jag har många åsikter och vill kunna dela med mig av dom och då gäller det allt från litterära verk eller ett statement till musik. Många musiker förtjänar uppmärksamhet som dom aldrig får, det är också lite därför jag engagerar mig inom musikjournalistiken.
På vilka sätt kommer du bidra till utvecklingen av tidningen?
– En bra sak med tidningen är att det arbetar många personer som är olika varandra och därmed är bra på så många saker. Vi behöver personer som är bra på att fotografera och skribenter som brinner för yrket, vilket vi faktiskt också har. Personligen hoppas jag på att kunna bidra till utvecklingen gällande kvaliteten på texterna som publiceras. En bra skribent skriver inte om sig själv, utan om artisten och musiken man intervjuer eller recenserar. Jag anser själv att jag lyckas väldigt bra med detta.
Vilket har varit din värsta upplevelse på rockbladet hittills?
– Första gången jag var tvungen att vara kritiskt i en recension. Då skulle jag skriva om Dropkick Murphys senaste platta och den var inte dålig, men samtidigt var jag ganska kritisk till att flera av deras låtar lät som sämre kopior av tidigare verk. På grund av att jag inte visste vilka reaktioner som skulle uppstå efter texten publicerats, var det lite tufft. Men eftersom en recensent ska skriva vad dom tycker så gjorde jag det. Just den recensionen väckte ingen större uppmärksamhet, så min tolkning är att tystnaden fungerar som ett medgivande på att jag hade rätt.
Vilken av dina intervjuer och recensioner definierar dig bäst som skribent?
– Min krönika förra året där flera av dom artister som dött under de senaste månaderna hyllades, som Lemmy, Bowie och Prince. Den kom rätt i tiden och kändes som den speglade mig som journalist på ett bra sätt, eftersom den indirekt baserades på vad jag kände och tyckte. Den avspeglade på att bra sätt min blandade musiksmak och respekten jag har för stora artister. Att sedan ännu fler stora artister gick bort under året och därmed bekräftade det jag skrev i krönikan var lite speciellt.
Genom vilka forum upptäcker du nya artister och vilken genre föredrar du?
– Jag anstränger mig inte för att hitta nya artister, då det oftast är vänner som tipsar mig om olika musiker. När det gäller genre är det lättare att svara på vilka jag inte gillar. Hårdrock är det som ligger närmast hjärtat, helst äldre band som Iron Maiden, AC/DC, Led Zeppelin och Metallica. Men jag lyssnar på det mesta, dock har jag svårt för techno, house och EDM. Den sortens musik anser jag vara ett långfinger riktat mot musiklegenderna som har byggt upp branschen.
Vad är viktigt att tänka på om man ska arbeta som musikjournalist och är vårt arbete verkligen så glamouröst som många tror?
– Man måste våga vara både ärlig och professionell. Du ska kunna stå för dina åsikter och kunna motivera varför. Visst är det kul att få träffa artister och förhandslyssna på deras material, men vi tjänar inga pengar genom Rockbladet utan gör det för att det är kul. Det skiljer säkert sig ganska mycket mot att vara musikjournalist på Aftonbladet till exempel, dom får ju betalt för sitt arbete. Men kan säkert samtidigt bli tvingade att recensera konserter dom inte är det minsta intresserade av. Så vad kan egentligen anses vara mest glamouröst? Att tjäna pengar och göra jobb man inte alltid vill eller jobba utan lön men få mycket annat än pengar tillbaka? Du väljer själv.
Hur förbereder du dig inför en spelning eller intervju och vilka är dom största no-no när det gäller arbetet med dom?
– Inför intervjuer läser jag på om bandet/artisten jag ska prata med även om det är någon jag känner till. Jag vill samla på mig stoff och så tänker jag "De frågor som jag helst vill få svar på är troligtvis det som andra vill veta också". Spelningar däremot är inte så mycket förberedelser inför. Det kan hända att jag lyssnar in mig lite på den artist jag ska se för att friska upp minnet så att jag kan sjunga med om jag får feeling. Men när det gäller andra frågan, så ska man aldrig kritisera någon på ett sätt som gör att det blir lyteskomik. Om man tycker det var dåligt så ska det finnas relevanta orsaker bakom och man ska skriva seriöst. Ställer man en fråga under en intervjus om artisten inte vill svara på, då får man acceptera det och inte fortsätta tjata, det är ett stort no-no.
Hur många spelningar går du på privat?
– Till större delen går jag privat och dom konserter jag har gått på genom tidningen, är även sådana jag skulle gå på privat. Hittills har jag gått på 130 konserter under mitt liv och har några fler inbokade i år, så det blir en hel del i alla fall.
Kan du se objektivt på musik eller analyserar du musik hela tiden?
– Ja det kan jag, det är därför jag tjatar om att man ska kunna motivera för varför man tycker som man gör. Det är dock en regel jag inte är lika hård på privat, som i min yrkesroll. Skulle jag prata med en vän som inte skriver om musik, kan jag acceptera en kommentar som att "det här lät som en tupp" , för då är jag själv objektiv och lyssnar inte efter detaljer.
På vilket sätt tycker du en text kompletteras av foton?
– En text beskriver känslorna och omgivningen, medan en bild illustrerar och fångar ögonblicket. Det vill säga visar hur något verkligen såg ut. Bilden visar, texten förklarar. Det är ett bra sätt att komplettera en recension eller intervju på.
Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Foto: Privat
