Storbritannien är onekligen bra på att producera rockakter, och den skotska trion Biffy Clyro är inget undantag. Med en sällsynt superb musikalitet är bandet ett stort tillskott till Gröna Lunds konsertsommar. Men ändå får de inte den uppmärksamhet de förtjänar.
Den skotska trion Biffy Clyro går på Gröna Lunds stora scen inför nöjesfältets minsta publik i sommar. Många har armarna i kors och lyssnar med ena örat och halva sin uppmärksamhet. Det tydliggörs att detta är ett nytt band för många.
Men varför? Med en oerhört hög kvalité på sin musikkatalog och klar tendens till hitmakeri (lyssna på ”Bubbles” eller ”Black Chandelier”) så kliar jag mig i huvudet över varför inte fler känner till detta band.
Detta band är redo att blomstra och spela på alla världens största scener, men slagit knut på sina egna rötter. Skottarna har fallit för klyschan att vara identitetssökande med ljus och lykta. Är det den inkonsekventa blandningen mellan softa ballader och tunga riff, eller de ovanliga rytmerna och takter som ställer till det? Jag har inget svar, för jag gillar det mesta denna trio producerat.
Biffy Clyro är tveklöst bland de bästa live-akterna jag sett. Så otroligt tighta och lekfulla, lite i stil med Muse där man glömmer hur komplexa vissa låtar är för de spelas så kaxigt, ledigt och obesvärat. Med sju album, fina utmärkelser och placeringar på flera topplistor kan jag inte fatta varför Gröna Lund ekar halvtomt med cirka 6000 personer i publiken.
För mig är Biffy Clyro en världsakt som heter duga.
SKRIBENT: Philip Almén (Philip.almen@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Biffy Clyro
ARENA: Gröna Lund – Stockholm
DATUM: 2017-08-09
- Wolf Alice – En ensamvarg på scen - 2022-07-07
- Pearl Jam – Ständigt inaktuella eller tidlöst aktuella - 2022-07-06
- Post Malone – En klass för sig - 2022-07-04
