H.E.A.T tar steget Into The Great Unknown

Som jag har väntat på denna platta, med skräckblandad förtjusning. H.E.A.T är ett av mina absoluta favoritband i denna genre och efter TEARING DOWN THE WALLS, som i mina ögon var en svag uppföljare till den fantastiska ADDRESS THE NATION hade jag mycket höga förväntningar och förhoppningar på detta alster.

Annons

Steget från Adress The Nation till Tearing Down The Walls var i fel riktning om ni frågar mig. Jag saknade det melodiösa och de medryckande hooks som gång på gång levererades på ATN. Jag kan förstå att man vill utvecklas som band, att man inte vill fastna i ett fack, samt att ändringen från två gitarrister till endast en gör sitt till, både i sound och låtuppbyggnad. H.E.A.T gick ut med att denna platta skulle bli melodiösare och ha betydligt mer keyboards än förra så det var med spänning jag satte mig i soffan och startade öppningsspåret.

Bastard Of Society är en käftsmäll som vräker mig bakåt i soffan. En grym öppning som garanterat kommer att bli en självklar öppning på kommande turné. Känslan, riffet och drivet får mig direkt att tänka på Inferno på TDTW och de påminner mycket om varandra. Jag kan sakna det melodiösa jag tidigare nämnt men ändå måste jag säga att det är grym öppning och den gör mig sugen på att få höra resten.
Redefined tar ner tempot och fyller mig med en känsla av bandet Strangeways när de var som bäst. Här kommer det som de lovat skulle komma tillbaka på denna platta, svävande synthmattor, medryckande melodier, fantastiskt gitarrspel och ett modernt 80-tals sound som samtidigt känns fräscht och nytt. Med stora förhoppningar kliver vi in i låt tre som är ett betydligt mycket rockigare alster, Shit City. Här är AOR’en som bortblåst och jag skulle kunna lägga detta i samma säck som albumaktuella Wayward Sons, en råare och rakare rock n roll än vad jag är van att höra från H.E.A.T. Det enda som sticker ut är Eriks omisskännliga och klockrena röst.

Låt fyra är också singeln från plattan och här är vi tillbaka i soundet som levererades i låt två, dock med en modernare touch som ger mig en känsla av en melodiös lillebror till 30 Seconds to mars eller MUSE. Jag ser ändå Time on our Side som en naturlig och lovande utveckling av bandets sound och med låtar som denna och Redefined har de skapat ännu en milstolpe i den svenska melodiösa hårdrocken. Jag slår på låt fem med en pirrande förväntan på en ytterligare förlängning av det jag nyss hört, men tyvärr uppfylls inte riktigt min förväntan. Best of the Broken är allt annat än dålig och den kommer garanterat växa med tiden. En rockrökare med en sjuttiotals touch i introt. Jag känner likadant nu som när jag första gången slängde på Bon Jovis Keep the Faith med förhoppningen att den skulle vara en ny New Jersey. Eye of the Storm tar vid som nästa låt och den tar upp tråden som börjades läggas med Redefined och Time on our side. En lugn början, som för tankarna till Dare, och som sedan byggs upp och smäller på i en medryckande och oemotståndlig refräng. Här får vi verkligen höra Eriks fenomenala röst och hur den ständigt blir bättre. Eye of the storm är en självklar hit i min värld, jag ser fram emot den som singel och video. En betydligt hårdare och rakare käftsmäll tar vid som nästa låt.

Blind leads the Blind kan jag lova blir en given låt i varje live-set. Den smäller på med sin inledande synthslinga, sitt tunga gitarriff och drivande trummor. Återigen bevisar Erik att han är i den absoluta toppen av dagens rocksångare. Denna låt känns som en hårdare, naturlig fortsättning på ATN plattans smörgåsbord av hits. We Rule, låt 8, kliver in i en helt ny kostym och känns mer som en låt skriven för melodifestivalen men då inte för H.E.A.T. utan för något glammigt sjuttiotalsrockband i glitter och platåpjuck. Låten är bra men i min värld sticker den ut för mycket för att passa in på denna platta. En matta av stråkar, ett statiskt saloonpiano följt av en mäktig och pompös Queenliknande refräng. Även här hör vi hur mycket bandet lagt ner på produktionen och ljudbilden, det är oklanderligt och full pott, bättre än någon annan av deras tidigare plattor. Jag måste även här nämna Eriks röst och register…otroligt! När pomp popens dimma lagt sig slängs vi in i Do you Want it med sitt visslande intro. Intromelodin får mig att rynka på ögonbrynen och när samma melodi återkommer på bryggan och på fler andra ställen har de tappat mitt intresse. En svag låt som känns mer som en utfyllnad. Det som är bra i låten är refrängen, som är medryckande, men resten av denna mediokra rocklåt passerar med ett rynkat ögonbryn. Titellåten och även plattans avslutning börjar mäktigt och bra med en rejäl synthmatta för att sedan braka loss i ett tungt, aningen sjuttiotals osande riff. Den absolut tyngsta låten på plattan, Into the great Unknown, håller samma höga standard som mina tidigare nämnda favoriter på detta efterlängtade alster.

Plattan i stort känns som en kompromiss mellan de senaste två plattorna. Mer keyboards och mer melodiös än förra, ja men samtidigt hårdare och tyngre än Address the nation. Ett arenarock album skrivet av ett band som sannerligen platsar på de största arenorna. En enormt välproducerad och genomarbetad platta som blir bättre och bättre vid varje lyssning, vilket i och för sig är ett väldigt gott tecken. H.E.A.T. har tagit ett steg framåt i sin utveckling och det märks att de inte vill stå kvar och stampa i samma fotspår. De gör detta med bravur och få band klarar av att leverera så bra plattor, med sådan bredd, gång på gång. Det lilla minus de får av mig är spretigheten på låtarna och avsaknaden av fler stänkare som Redefined och Eye of The Storm, men det är ju bara min åsikt. Köp skivan och bedöm själv, jag lovar att du inte kommer att bli missnöjd!

SKRIBENT: Carl Berglund (carl.berglund@rockbladet.se)
BAND: H.E.A.T
ALBUM: Into The Great Unknown
RELEASEDATUM: 2017-09-22
SKIVBOLAG: GAIN/SONY
BÄSTA LÅTEN: Redefined, Eye of the storm, Blind leads the blind
BESTÄLLA: Du kan förköpa albumet via Bengans.