WACKEN 2017: DAG 2

Misär är ett milt uttryck om man ska försöka beskriva markförhållanden på Wacken. Den vattenmättade jordbruksmarken på världens mest betydelsefulla metalfestival har transformerats om till en tjock soppa av lergegga. Besökarna sjunker ner halvvägs till knäna och det är synnerligen påfrestande. Dessutom stinker jordbruksmarken likt gödsel.

Att världens mest betydelsefulla metalfestival, har investerat i markberedning och dränering, märks överhuvudtaget inte alls. Wacken pissar i ansiktet på alla de besökare som har betalt 210 euro för en biljett för att få klampa runt i en gödselstack. För att inte tala om alla rörelsehindrade, utryckningsfordon och framför allt all säkerhet på festivalen. Hade det varit i Sverige hade festivalen överhuvudtaget inte genomförts. Idag 2017 finns det gott om markteknik för att lösa vatten och geggaproblemet. Det handlar om rätt investeringar och ekonomiska resurser. Wacken är varit guldkossa för alla sponsorerna, det är dags att de återger den tjänsten och räddar festivalen. Läget är akut och görs inget åt problemet till nästa år gräver Wacken stadigt sin egen grav och det med katastrofal fart.     

När solen visar sig blir det stekande hett men plötsligt kan det komma monsunregn från ingenstans. Men nu råkar det vara så att vi är här av en helt annan anledning än vädret idag. Vi är här för att vi ska dela denna extremt fantastiska helg med 75 000 passionerade musikälskare och få minnesvärda konsertminnen och upplevelser vi aldrig kommer att glömma.

Vi ger våran fulla support till de svenska vinnarna i Wacken Metal Battle Nale. Ett fruktansvärt bra band i den, av min kära kollega på festivalfoto, Stefan Voulsén, nyuppfunna genren New Wave Of Swedish Heavy Brutal Metal. Nale har förmodligen lockat med sig hemmapubliken och det är mycket folk i Bullhead City Cirkus tältet. Jag tycker de gjorde ett rutinerat och stadigt intryck. Det är fullt blås och en jävla energi från scenen. De visade upp ett tungt och starkt låtmaterial under de fjuttiga 17 minuter bandet fick på scen. Vocalisten Mattias Blom gjorde ett synnerligen rutinerat intryck och fick med sig den entusiastiska metalpubliken. Det betyder otroligt mycket för ett upandcomingband som Nile, att få visa upp sig på världens mest betydelsefulla metalfestival. De fick några nya fans idag varav undertecknad var ett. Vi kommer med största sannolikhet att få höra mer från Nale i framtiden. Glöm inte var ni hörde det först.

Kl 15 öppnades stora innerfieldområdet. Traditionsenligt öppnas den stora Harderscenen av Skyline som lirade kända hårdrockscovers. Om jag inte missminner mig har Hardline fått äran att öppna festivalen merparten av festivalens historia. Plötsligt öppnar himlen sig och ner vräker ett monsunregn likt ett gigantiskt vattenfall. Vi klampar runt i lersoppan med höga gummistövlar och regnponcho men det är ändå extremt påfrestande.

Något som jag inte fattar är,varför de inte kör ut en massa halm och flis på området för att suga upp gyttjan.Det nyinvesterade dräneringssystemet verkar i vilket fall inte fungera på festivalområdet. Jag provsmakade den beryktade pipelineölen och kan tala om att den smakade alldeles utmärkt. Wackenpubliken har världsrekord i ölkonsumtion per festivalbesökare, så en pipeline med öl var förmodligen synnerligen motiverad.

Ross the Boss som en gång i världen var medlem i Mannowar lockade en stor del av publiken till stora Harderscenen. Han körde lite Mannowarlåtar blandat med eget material. Ljudet på stora scenerna är fantastiskt. Det är starkt men grymt bra ljud. Det märks att vi är på en av världens största och mest betydelsefulla metalfestivaler.

Jag fick en trevlig pratstund med de synnerligen trevliga herrarna i Bai Bang som ska lira på festivalen. Bai Bang lirade här redan 1992 och bandet har gjort mängder med turnéer världen över och jag har stor beundran för bandets historia. Jantelagen har bråkat med dem hemma i Svedala, men den har de alltid gett långfingret. Sverige har de för den delen aldrig varit beroende av heller.

Europe lirar på den mäktiga Fasterscenen. De spelar fantastiskt bra och det låter helt underbart. Joe Tempest är inte känd för sitt underhållande mellansnack. Men har har grym karisma och rör sig i snygga poser på scen. Överlag lirar hela bandet fantastiskt bra och det svänger grymt. Jag är en stor fan av deras senare bluesorienterade och tunga plattor. Det är ingen tillfällighet att det låter mycket Deep Purple och Thin Lizzy om Europe idag för de gör ju ingen hemlighet av att det är deras husgudar. Vi får även höra de självklara hitsen som Rock the night, Scream of anger, Superstitious och The Final Countdown. Det är faktiskt ganska komiskt att gå runt i publiken och se de hårdaste av de mest trovärdiga blackbrutalmetalfansen sjunga med i "Its The Final Countdown"  På Wacken är alla musikälskare i själen oavsett sin egen faroritgenre.

Jag var bara tvungen att återigen besöka Henry Rollins spoken word. Tro det eller ej, men idag delade han med sig av nya makalösa anekdoter och humor med allvar, om politik och alla hans resor runt om i världen. Han har en outtömlig källa av underbart lärdomsrika insikter och ett enormt perspektiv. Han har en enorm förmåga att fånga lyssnaren med berättarteknik, retorik, humor och stor inlevelse. Sättet att berätta och leda till budskapet gör lyssnaren engagerad, väcker igenkännande och sympati. Jag kommer definitivt att läsa Henry Rollins böcker och lyssna på hans podcast efter detta.

Status Quo gjorde sitt bästa ute på stora Harderscenen att muntra upp publiken med sitt underbara treackordssväng. Man blir faktiskt på ett underbart festhumör av deras svängiga partyrock. Tyvärr saknar vi djupt, framlidna gitarristen Rick Parfitt. Men dessa gamla gentlemän visade faktiskt återigen att gammal var äldst och väckte partyhumöret på merparten av publiken.

Trots lervällingen klarar man sig faktiskt med höga gummistövlar. Då och då utbryter det gyttjebad på klassiskt festivalmanér. Detta är säkert kul för stunden, men det vet i fan, hur kul det är att sedermera dra med sig den illaluktande gyttjan in i sovsäcken.

De hyllade nationalhjältarna i Accept kör två set i afton. Första akten är i den moderna skolan med aktuella låtar från de senare plattorna. Andra akten är med en symfoniorkester. Där vi får höra alla de klassiska Accept låtarna som publiken här älskar. Accept lyckas med det, som många andra band faller platt på. Det är att arrangera de klassiska anthemsen med en stor symfoniorkester. Det hela känns som en naturlig fortsättning på Accepts mer progressiva ådra. Kombinationen med symfoniorkestern blev otroligt maffig, fett och mäktig. Symfoniorkestern spelade även några klassiska verk av Chopin, Tchaikovsky, Beethoven, Vivaldi och Mozart vilket gjorde att håren på armarna reste sig.

Herrarna i Accept är alltid lika leende och glada energiknippen som sprider sin glädje och karisma till publiken. Ljudet är högt, fett och maffigt och bara det, är halva känslan. Ljusshowen är enorm och lägg till en vild Wackenpublik så är det inte svårt att föreställa sig helhetsintrycket. Vi fick bl.a. höra Princess of the dawn, Stalingrad, Dark side of my heart, Breaker, Shadow Soilders, Dying Breed, Fast as a Shark, Metal Heart, Teutonic Terror och Balls to the wall.

Volbeat är sista bandet för kvällen på stora huvudscenerna. Harderscenen är enormt stor och med en ljusshow som inte är av denna världen. Det är svårt att inte gilla livebandet Volbeat, även om det är ett sådant band jag normalt inte lyssnar på. Lägg där till den enorma ljudbilden och den entusiastiska publiken så är det svårt att inte bli mäkta underhållen. Hur skulle Volbeat rimligtvis inte gå hem här på Wacken, bland 75000 galna musikälskare och metalfanatiker? Tycker inte att Volbeat var det starkaste av huvudband att avsluta torsdagen men det gick i vilket fall hem.

Konserterna och upplevelserna på torsdagen på Wacken, har varit fantastiska i vanlig ordning. Vi har fått klampa runt på festivalområdet med stövlar och regnponcho i gödselluktande gegga. Det har regnat ordentligt på oss, men vi står tillsammans ut med det, för inget ska få ta ifrån oss vårat älskade Wacken. Vi är inte här för vädrets skull. Vi är här för att det är den mäktigaste metalfestivalen i världen. Vi har i vanlig ordning fått oförglömliga upplevelser att lägga till handlingarna och berätta för barnbarnen. Det påfrestande gyttjebadet kommer att glömmas så fort vi kommit hem igen och packat upp festivalväskan.

 

SKRIBENT: Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTO: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
FESTIVALKRÖNIKA: Wacken Open Air 2017 – DAG2
DATUM: 2017-08-03